Mitt glamorösa liv

I torsdags skulle jag på galej. Ett av energiföretagen skulle fira jubileum och de bjöd på tillställning med klädkod "abendgarderobe", vilket innebär cocktailklänning för damer. Nu vet jag ju hur de andra nissarna, för det är mest män, brukar vara klädda, så jag tog på mig långbyxor med fin överdel istället. Det blev på lagom nivå.

Middagen var på ett jättefint ställe, Kursalon im Stadtpark, googla så får ni se. Väldigt god mat var det också. Eller det tror jag i alla fall. Det var buffé och jag hann aldrig fram till huvudrätten, för det var så många människor att prata med hela tiden.

 

Lite smolk i glädjebägaren dock när jag upptäckte en råtta i trädgården. Den var stor som en liten hund, men jag hade druckit lite rödvin så jag kunde fortsätta att andas. Hade jag varit helt nykter (om jag hade hunnit äta litet mer) hade jag nog fått andas i en påse, eftersom jag är så otroligt rädd för möss, råttor och fladdermöss. Det sistnämnda finns det också mycket av här, ibland är det bra att inte titta så noga på fåglarna vid skymningssnåret.

Hur som helst så hade jag tänkt att ta tillfället i akt och sminka mig lite mer än vanligt. Jag menar, puder och maskara är ju fint, men lite ögonskugga, läppstift, eller bara en sån sak som en ögonfransböjare kan ju inte skada. Efter att ha letat en stund i badrummet fick jag konstatera att sakerna fanns nog inte där. Efter att ha konfererat med maken kom vi fram till att de "utöver-vardags-attiraljerna" nog fanns i källaren.

 

Behöver jag säga att vi flyttade in i februari? 

 

2012

Relationship management

Note to self:

Om man har sovit daligt pga av nattpigga barn
Om det är mandag morgon och lite halvmörkt ute
Om man inte har nagot emot sin chef
Om han har belastningsgränser
Om man inte vill att han ska fa en hjärtinfarkt

Da borde man komma ihag att sminka sig

Tro't eller ej, som tur är händer det ibland att jag har fel

För ganska precis trettio ar sedan lärde jag känna en liten flicka pa lekis. Hon var lika blond som jag och hade en lillasyster som var lika gammal som min yngste bror. Nu, nästan ett tredjedels arhundrade senare, är hon den enda som alltid tar sig tid att träffas minst en gang när jag kommer hem. Som fortfarande vet precis vem jag är och som alltid är pa min sida. Som jag inte kan och inte vill förställa mig inför, som inte behöver förklaringar för att första och som alltid skrattar med mig. Som har allt som jag saknar när jag inte är hemma.

 

För tjugo ar sedan skulle jag precis börja gymnasiet. En kär väns mamma hade precis överlevt en hjärntumör. Hästar var en stor del av mitt liv, fast det skulle komma att ändras. Det var en osäker tid. Vem var jag? Vem ville jag vara? Det var en rolig tid. Nya människor, fester, nya kunskaper och självständighet. Jag behövde inte längre ha cykelhjälmen pa mig pa väg till skolan och mamma kom inte längre och hämtade mig efter discot...

 

För tio ar sedan hade jag hunnit avverka en högskoleutbildning, en praktik i Bryssel och en flytt (egentligen flera) till Wien. Jag hade ett jobb som jag trivdes med och en urdalig chef. Jobbarkompisar som blev vänner. Köpt och renoverat en lägenhet, med allt vad det innebär av lan, juridik och koordination av hantverkare pa tyska. Ibland pa mornarna gick jag till jobbet och förundrades över att just jag fick ga genom Wien till jobbet, passera alla de historiska byggnaderna, parkerna och caféerna. Den lilla blonda flickan fran bondgarden utanför stan.  

 

Inte trodde jag att jag skulle bli äldre än trettio. Inte trodde jag att det fanns nagot liv efter trettio. Jag hade ju gjort en del och vad skulle hända mer liksom? Visserligen hade jag precis börjat dejta min nye granne, men han var en san där motorcykelknutte. Kan man ju inte hänga i julgranen precis. Trettioarskrisen var ett faktum.

 

I morgon fyller jag trettiosex. Under de senaste sex aren har jag gift mig med den där motorcykelknutten, tagit mc-kort, blivit headhuntad och byggt upp en logistikavdelning för en oljekoncern, köpt hus, salt lägenheten och fatt tva underbara barn. Vi har rest utan barn och med barn och kommit fram till att den bästa semestern med sma barn tillbringar man pa hotell Mamma. Nära släktingar har blivit gamla, sjuka och gatt bort. Första graviditeten slutade i ett missfall. Jag har jobbat alldeles för mycket, blivit sjuk och frisk igen. Jag har gratit och jag har skrattat och jag har levt.   

 

I morgon fyller jag trettiosex. Jag önskar mig manga ar till, lika fyllda med liv, min familj och mina vänner. Fyrtioarskrisen tänker jag hoppa över. [Hoppa(s) kan man ju alltid]

När äpplet inte faller langt fran trädet

Simon sitter i baksätet när vi aker bil. I den gamla bilen aker han mest och där sitter han bakatvänd. I firmabilen sitter han i en bilstol som vi har fatt av en jobbarkompis till mig och den är pa österrikiskt vis framatvänd. För att vi ska kunna se honom ordentligt när han sitter bakatvänd har vi monterat en spegel, vilket har fatt som paföljd att han dels utgar ifran att vi kan titta pa honom medan vi kör, dels att han blandar ihop bakat och framat. Han tycker att han sitter där framme och vi sitter där bak. Helt logiskt.

 

I söndags gjorde vi en längre tur med firmabilen och han satt saledes framlänges, jag körde. Helt plötsligt säger han: "Mamma, a weh"! 

"Ojda", svarar jag, "var har du ont nagonstans?"

"Hä!" säger han, samtidigt som jag i ögonvran ser hur han viftar med den ena sandalen och pekar.

"Mamma kan inte titta nu, har du ont där i skon?"

"NEIN!" "Fot weh"

 

Ja det är klart, en av de egenskaper han ärver maste ju vara min förmaga att märka ord...  

Ups and downs

Det finns ju mycket som är bra med den här sommaren och just nu är nog det bästa att Linn faktiskt tycks ha vant sig vid att sova lite längre än tva timmar at gangen. 4-5 timmar i sträck efter midnatt har det blivit de senaste nätterna. Balsam för själ och kropp att fa sova sa länge pa en och samma gang...

 

Det finns en sak som inte är sa himla bra. Nedanstaende foto fran bilen idag kl. 17:20 far illustrera:

 

 
ACn fungerar inte pa jobbet sa där är det väldans mysigt, man sitter still och svettas. Det räcker fint med värme nu, tack!

Jag vill ha en fin höst, med kalla nätter och soliga dagar. Lite vind, regn och rusk i november och sedan snö, kallt men soligt i december. Kan vi komma överens om det?

Högst oklart

När Linn var nyfödd hände det att hon sov 5 till 6 timmar pa raken pa natten, utan att vakna för mat däremellan. Sedan hände det nagot och hon ville mumsa pa mamma varannan timme. Jag föredrog det första systemet, även om det blev en och annan mjölksjö när jag inte hade vadderat ordentligt. (Tänk vad man kan använda uppklippta sjukhustrosor till mycket...)

 

Efter jag började jobba har hon fatt en del ersättning och tanken är väl att jag ska dra ner pa amningen, sa hon har fatt en och annan flaska pa nätterna ocksa. Det har inte verkat som om det hade nagon förlängningseffekt pa sömnen. Hon har vaknat varannan, var tredje timme varje natt och jag har tänkt att hon nog behöver närheten. Det kan man ju inte vara missnöjd med, jag tänker att om tio ar vill hon nog vara sa langt fran mamma som det bara gar, sa man far ju passa pa nu. Dessutom är jag borta tillräckligt länge om dagarna, sa jag tar igen det lite pa nätterna sa att säga. Sömn är ju rätt överskattat.

 

Igar natt vet jag inte vad som hände. Jag vet att hon fick en flaska vid midnatt. Sedan vaknade jag vid 6-tiden. Är inte säker pa vad som hände däremellan. Det verkar konstigt att hon skulle ha sovit igenom 6 timmar eftersom det är bastuvarmt här och hon borde ha blivit törstig. A andra sidan kändes bysten synnerligen välfylld, sa det kanske inte hade varit nagon dränering där ända? Markus tror att jag har ammat henne i sömnen. Förvirringen är stor. Likasa spänningen. Vad kommer att ske inatt? Aterkommer med uppdatering... 

  

Jag far nog sa lite extra ocksa

Frun i huset mitt emot oss är en vän person, ganska lagmäld och generellt sett positiv i sin utstralning. Hennes yngste son är 2 manader yngre än Linn och hon helammar honom fortfarande. Han var mindre än Linn när han föddes, nu är han ganska mycket större. Patagligt större. En san där riktig tjockisbebis med goa valkar som man nästan inte kan lata bli att ta pa för de ser sa gosiga ut.

 

Igar stod vi och pratade och jag nämde att han ser sa gosig ut, medan grannfrun uttryckte sin oro över att han kommer att förbli överviktig resten av livet. Kanske skulle jag da inte ha sagt att han skulle kunna bli sumobrottare. När hon da invände att de inte bor i Japan, sa skulle jag kanske inte ha sagt att man maste stödja sitt barns talanger.

 

Idag var de inte ute när jag kom hem fran jobbet.

 

I Österrike använder man gärna uttrycket "Gras drüber wachsen lassen", alltsa lata gräset växa över det hela, tills det är glömt. Kanske att jag inte ska plocka fram gräsklipparen förräns fram till nästa sommar...