En gång om året ungefär så bestämmer sig min kropp för att testa alla nervändar i de undre delarna av min kropp. Jag är begåvad med en rätt regelmässigt oregelmässig menscykel och de flesta gångerna så brukar jag bara känna mig lite olustig, ha lite ont men inte värre än att det går att ignorera och behöva lite mer sömn samt choklad.
Men så en gång om året har min kropp och jag inventering, maintenance och uppdatering. Min kropp kollar att alla kopplingar mellan krampande muskler, smärtreceptorer i hjärnan, tarmrörelser och känslan av illamående fungerar fint. Om jag inte reagerar direkt med att lägga mig ner och låta kroppen ta itu med prgrammet ostört, så lägger den i en växel till. Matvägran, blodförlust att jämföra med en skottskada och hy och ögon som gör att jag kan skrämma små barn från vettet (eller min chef, som idag)
När vi har kommit så här långt, min kropp och jag, är det dags för nästa fas. Nu är jag ensam ansvarig, eftersom min kropp är upptagen med att skrika interessanta saker till mig. "jag måste kräkas", "nu somnar jag", "ryggen är på väg att gå av på mitten", "har du bara på dig ett par byxor?". Det är nu uppdateringen av medicinskåpet sker. Varje gång prövar jag ett nytt smärtstillande medel. Eftersom alla tabletter fungerar lika bra vid mensvärk som de få migränanfallen så har jag en mängd askar i skåpet. Åtminstone vet jag vad som inte funkar.
Den här årliga testperioden sammanfaller alltid med något otroligt olämpligt. Eller vad sägs om ett besök i Orlando. Eller som idag, ett dagslångt möte med deltagare från Tyskland som rest extra för att träffa min chef och mig. Vid sådana tillfällen är jag ändå på ett sätt rätt nöjd med hud- och ögonsignalerna, behöver oftast inte förklara mer än att "det är nåt med magen", så är alla rätt nöjda med att jag går.
Hoppas att alla har en bättre dag än jag! Imorgon är vi på banan igen, min kropp är omstartad och jag är otroligt motiverad att ta igen förlorad tid...
