Anledningen till att det inte har hänt sa mycket här inne pa sistone heter Linn och är nu fem veckor gammal! Hon väntade till 6 dagar efter beräknad ankomst innan hon tittade ut, dagar fyllda av spänning men ocksa julfirande och lugn. Den 23e december var vi inne pa sjukhuset första gangen för ett planerat besök, för att höra hjärtljuden och se sa att allt var i ordning. Proceduren upprepades den 28e december och hade hon inte kommit den 30e sa skulle vi akt in den 31e ocksa.
Eftersom "alla" hade varit av asikten att hon säkert kommer tidigare, särskilt min gynekolog, sa var min sinnesstämning den 28e inte pa topp. Jag var orolig att hon skulle vara en jättebebis, att hon skulle fastna ännu värre än vad Simon gjorde och att ett kejsarsnitt skulle vara nödvändigt i sista sekunden. (I mina värsta föreställningar ingick en baby med syrebrist, massiv blodförlust, langt uppehälle pa sjukhus, förstörd anknytning osv osv.) Min gynekolog gjorde vad han kunde för att lugna mig, och det kändes bättre, men helt övertygad var jag inte.
Sa pa natten till den 30e vaknade jag av de första värkarna klockan halv tre. De var kraftiga, men kom inte särskilt ofta utan lät vänta en kvart pa sig varje gang. När Simon vaknade vid tre-tiden sa var jag därför inte helt övertygad om att det verkligen var dags nu. Markus tyckte i alla fall att det var bäst att ge sig av, sa jag duschade medan han klädde pa den blivande storebrodern och sig själv. Sedan begav vi oss av till (Simons) farmor och farfar, som skulle agera barnvakter. Vi kom fram till dem strax efter fem och Simon traskade glatt in. Det var en otrolig lättnad att det funkade sa bra och det verkade som om kroppen märkte att nu var det fritt fram, helt plötsligt kom värkarna starkare och med fem minuters mellanrum.
Min kropp är för det mesta rätt lättlurad och glömmer bort smärta om jag sjunger, eller nynnar, sa jag sjöng en barnvisa under topparna pa värkarna. Det fungerade fint och jag var fortfarande inte säker pa om värkarna var tillräckliga eller om de skulle skicka hem oss igen. Pa vägen fran svärföräldrarna till sjukhuset sa pratade vi om hur vi skulle göra med Simon om de sa att det inte var dags än när vi kom fram.
Den här gangen var vi nästan säkra pa var vi skulle ga in nagonstans och barnmorskan Anna stod och väntade pa oss när vi kom upp till inskrivningen. Vi lämnade över alla papper och Anna kopplade in mig pa hjärtljudsapparaten och värkmätaren (har ingen aning vad man säger pa svenska, här heter det CTG och Wehenschreiber). Klockan var lite över sex när Anna meddelade att jo det är säkert dags och nu ska bebis ut! Vi pratade lite om att det skulle vara trevligt att prova badkaret och eftersom det var ledigt sa gick det bra. Anna skulle bara titta efter hur öppen jag var och sedan skulle jag sjunka ner i det varma vattnet. Eller ja, häva över elefanthyddan i badkaret. Lite förvanad blev bade hon och jag eftersom det visade sig att vi hade 8 cm redan. Vi bestämde i all hast att ett lavemang skulle hjälpa resten av proceduren och enades under tiden om att det kanske inte är den bästa delen av en barnmorskas jobb att köra upp slangar i rumpan pa stönande kvinnor.
Vid sju-tiden hade jag klarat av allt som skulle göras pa toaletten och Anna hade tappat upp badet. Där bytte de skift och barnmorskan Doris kom istället. (Jag tänkte inte pa att fraga om hon kan prata valiska, men sa letade jag ju inte efter en clownfisk heller.) Efter en halvtimma i badet var det dags för ett toalettbesök igen och jag fick lämna vattnet. Interessant med förlossningssalar som inte har nagra toaletter, tänkte jag, medans jag traskade fram och tillbaka i korridoren.
Väl tillbaka började det roliga. Markus underhöll barnmorskan medan jag sjöng "jag bygger en bil" var femte minut. Jag lag ner, jag stod pa knä och jag stod upprätt. Det sista hängandes i en lianliknande anordning som skulle ge stöd, men det var tveksamt om det funkade för min del. Helst hade jag statt rakt upp och ner hela tiden, men jag var sa trött, sa otroligt trött. Huvudet ville bara lägga sig pa kudden, medan magen, ryggen och underlivet ville hoppa omkring för att bearbeta värkarna. Huvudet vann rätt ofta.
Under största delen av tiden sa skrek kvinnan i rummet bredvid varannan minut. Vi hörde henne fran det att vi kom in fram till sista gangen jag gick pa toaletten. Da kördes hon ut för att bli förlöst med kejsarsnitt. Hennes skrikande gjorde inte min förlossningsupplevelse särskilt mycket positivare och jag tyckte sa synd om henne. Det är klart att man har olika sätt att bemöta smärta och kanske hjälpte det henne att skrika, men eftersom jag skriker först när det känns som att jag inte ska överleva sa verkade det som att hon skulle omkomma där inne.
Efter ett tag sa gick vattnet. Väluppfostrad som jag är sa klarade jag av det pa toaletten. Ett tag trodde jag att bebis skulle flusha med, men det gjorde hon inte. Däremot kändes det som om ungefär 50 liter vatten kom ut, men tydligen sa har man inte ens en liter fostervatten, sa det kanske inte var sa ända.
Jag svettades som en tok och Doris öppnade fönstret. Efter ett tag undrade Markus om de kunde stänga igen och först da insag jag att han hade jackan pa sig och Doris satt med vantar och en tjock tröja. Var lite uppe i mig själv där kanske...
Linn var precis som sin bror inte sa pigg pa att ta sig nerat för att komma i rätt position och mina värkar var ju i och för sig trevliga eftersom de inte gjorde sa helvetiskt ont att det var dags för skrikande, men de hjälpte ju inte heller till att övertala henne nagot nämnvärt. Tydligen är mina värkar bra pa att öppna portarna, men inte pa att köra ut gäster som har stannat för länge. Sa det bestämdes att det var dags för värkdropp.
Barnmorskan Doris var en trevlig människa, eller ja, det tycker jag ju nu. När hon meddelade att en ryggbedövning när man är öppen nio cm inte är en bra idé sa tyckte jag inte om henne. När hon vägrade att överväga ett kejsarsnitt vid elva-tiden, sa tyckte jag direkt illa om henne. Hat är ett väldigt starkt ord, men när värkdroppet satte in sa hade jag inte mycket mer än sa till övers för henne. Hon satte den lägsta dosen värkdropp som gick och helt plötsligt kom värkarna pa vad de skulle göra. Smärtan exploderade i kroppen och jag var tvungen att krysta. Doris blev glad när hon märkte att det hände saker pa rätt hall, men jag kunde inte just da dela den glädjen. Efter tre krystvärkar sa sa Doris nagonting som lät som "ja, när värken gar tillbaka sa drar sig bebis ocksa tillbaka lite - jag maste vrida pa huvudet vid nästa värk". För mig lät det som att bebis inte hade vridit sig rätt och att hon maste rättas till. Eftersom Simon fick tryckas ut sa lät det som ett trovärdigt scenario. Hade jag haft lite mer sinnesnärvaro sa hade jag nog förstatt att huvudet redan var ute och att axlarna var nästa projekt. Vid sista krystvärken sa var jag helt övertygad om att det inte funkade alls som det skulle och förkunnade med hög stämma pa tyska att "det här gar inte", samtidigt som Linn drog in axlarna och ploppade ut. Klockan var da 11:27.
Den känslostormen som uppstar när man känner sitt barn födas är värd all smärta, alla graviditetsbesvär och allting annat som är jobbigt och i vägen. Kärlek, ömhet, stolthet, lättnad och trötthet blandades med varandra och resulterade i att det enda jag kunde säga i flera minuter var "lilla älsklingen, lilla älsklingen" med ett stort leende fran öra till öra. Doris lade Linn pa mitt bröst samtidigt som Markus och jag grät en liten skvätt. Hon var sa otroligt fin, sa liten och sa perfekt!
Välkommen lilla stumpan!
