Adrenalinberoende bebis?

Simon pratar hellre med kroppen och ljud än ord. Han använder till exempel tecken för att prata om sin hjälm, tag, flyplan, skala äpple, skära korv, att han vill ha sin napp/dricka/mat. Han använder sina egna ljud för att till exempel berätta att han pruttat, att han ser en kossa eller en motorcykel, och egna ord för "katt" eller "ga pa toa" eller "igen" osv. Ett par "riktiga" ord har han lärt sig, mamma, pappa, bil är huvuddelen av hans vokabulär. Eftersom han växer upp tvasprakigt, sa är det inte sa konstigt att han inte har sa manga ord än, även om han väldigt väl kan uttrycka vad han menar ända.

Vad han däremot är väldigt duktig pa är att klättra och ta sig fram överallt. Markus och jag är av den asikten att ju mer han far öva och ju mer självständigt han far klara sig, desto bättre kommer det att ga (inom rimliga gränser, sa klart). Det är väldigt sällan som det händer nagot och han trillar nästan aldrig. Däremot ser det väldigt ofta ut som att han ska trilla, eller att han ska sla sig.

Varje gang det händer, sa känner jag hur pulsen stiger och hjärtat hamnar i halsgropen. Varje gang jag tror att han ska trilla, utan att han gör det, skickar jag en dos adrenalin genom min kropp. Simons utveckling i utbyte mot min sinnesro.

I min mage ligger det alltsa ett litet pyre som i princip dagligen far en injektion adrenalin av sin mamma. Nu undrar jag om det pa nagot sätt kommer att fortsätta sa i framtiden? Kommer bebis behöva högre och högre doser av adrenalin, för att ma bra? Vad innebär det för fritidsaktiviteter? Österrike är ett land av slalomakare, räcker det för att stilla behovet? Eller kommer bebis att bli en bergsklättrare, ocksa en mycket vanlig sysselsättning här i sagolandet bakom bergen? Hur ska en mors hjärta överleva det, kan man öva snörp?

Tankarna drar iväg och det finns manga sätt att fa adrenalinkickar. Spel och spekulationer. Droger och kriminella aktiviteter. Plötsligt känns bergsklättring utan skyddsutrustning som en söndagspromenad och off-pist akning som en sinekur för en mammasjäl. Jag far nog helt enkelt inse att mitt hjärta kommer att sla oftare framöver, för det blir ju inte bättre av att jag malar upp en bild av det absolut värsta scenariot, för att tycka att det som hänt/skulle kunna hända inte är sa farligt.   

Hej där inne hjärtat, nu blir det aka av!

My precious

"Aus dieser Sommerernte aus dem Vorgebirge des Himalaya geht ein Schwarztee hervor, dessen intensiver Duft an Muskat und ausgereifte Früchte erinnert."

Simons tidiga alster

Igår samlade Simon kastanjer hos dagmamman och idag användes de till denna förträffliga mask:

Jag är kär

När Nespressomaskinerna kom sa tänkte jag att folk är ju inte kloka. Vem kokar en kopp kaffe at gangen, när en hel kanna kaffe kostar lika mycket och räcker till manga fler personer? Sedan köpte vi en och jag upptäckte att det faktiskt fanns kaffesorter som jag ocksa tycker om, att det är praktiskt att kunna ta bara en kopp kaffe och att kunna bjuda pa olika sorters kaffe. Dessutom sa behöver vi inte längre slänga halva kaffepaket för att de har varit öppna för länge i brist pa kaffedrickande personer i hemmet.

När ipaden kom sa tänkte jag att folk är ju inte kloka. Vad ska man göra med en san som man inte kan göra med en dator, eller telefon? Betala flera tusingar för nat man inte behöver alls. Sedan gav jag Markus en i bröllopsdagspresent och nu används den mest hela tiden. Den är ju sa praktisk, bra att ha överallt, alltid redo och lätt att hantera.

Sa när min chef berättade om Special.T sa tänkte jag, vis av erfarenheten, att en sadan vill jag ha sa fort det gar. Han hade prövat en i Schweiz i juli, men da fanns de inte att fa tag pa i Österrike. I söndags sag jag reklamen i tv för första gangen och bestämde mig pa en gang, en sadan vill jag ha!! I mandags skickade jag beställningen och idag kom den, min alldeles egna Special.T:

 Det var lite som julafton, med fin förpckning! 

 

Kapslarna

Koppar till

Sakta men säkert började jag närma mig själva maskinen

 

Taadaa, en théautomat!!!

 

Nu hoppas jag att jag slipper thé med disktrasesmak i fortsättningen... Dessutom var den mycket billigare än ipaden och jag fick minsann tva koppar till ocksa! Jag längtar till morgonens frukostthé, trots att jag inte är nagon morgonmänniska. 



Sittkudde tack!

Nu har jag varit pa jobbet i ungefär 5 timmar. Min rumpa har tydligen vant sig av med att sitta pa en kontorsstol sa länge. Eller sa har en del av rumpans volym (som alltid har varit mer än tillräcklig) förflyttat sig till magen och därmed blivit mer obekväm, för sjutton vad träsmak jag har i baken.

I morgon tar jag med en kudde att sitta pa, samt en kudde till ryggen och en pall att ha fötterna pa. Kan redan nu se de glada minerna fran mina kollegor...

Onödiga ansträngningar (dalig arbetsmoral tydligen)

Här i sagolandet är det arbetsgivaren som betalar din sjukersättning de första tio veckorna. Sex veckor får man full lön, sedan får man halva lönen i fyra veckor. Efter det betalar "sjukkassan", jag tror ungefär hälften av lönen i upp till ett år.

Sedan jag var hemma i Svedala pa en mycket förträfflig semester sa jagar it-avdelningen mig för att de vill byta ut min dator. Sa när jag fick en tid av dem i mandags, sa tänkte jag att det var en bra möjlighet att pröva om jag kan ga och jobba pa onsdag (idag) som det var tänkt. (Har ju varit sjukskriven och förpassad till soffan för att halla bebis inne pa rätt ställe ett tag till). Sa tänkt och gjort, packade ihop mig och datorn för att tillbringa 1,5 timmar pa jobbet med att starta datorn och kommunicera lösenord till teknikern.

Min chef blev glad att se mig och började briefa mig om allt vad som hänt och jag försökte fa datorn att fungera innan teknikern skulle komma. Efter en halvtimme blev min chef en aning blek och skickade hem mig igen. Tydligen far man inte lämna saker pa jobbet om man är sjukskriven. Tydligen far man inte försöka göra sa mycket som möjligt för att underlätta aterkomsten. Tydligen far man ingenting...

Det kanske var naivt av mig, men eftersom firman ända betalar för att jag sitter hemma, sa trodde jag att de kanske skulle uppskatta om jag ansträngde mig för att komma tillbaka. Tydligen sa hade bade hr-avdelningen och min chefs chef hört av sig till min stackars chef. Som dessutom menade att "folk pratar sa mycket, skydda dig själv". Gaahh, vilka fanerier!!

Hur som helst, idag är jag tillbaka, inte sjukskriven längre och det ska bli spännande att se om jag kommer att drunkna i jobb de kommande fem veckorna eller om de redan har vant sig vid att jag inte är här längre. 

Nycklarna, hjärtsnörp och jag

Ett par veckor innan vi flyttade i februari tappade jag bort nyckelknippan med lägenhetsnycklarna. Det var ju inte hela världen, vi fick ett avdrag fran bostadsföreningen och vi hade ju fler nycklar, men jag kunde inte för mitt liv första vart nycklarna hade tagit vägen.

I fredags salde jag den lägenhet som jag köpte för 9 ar sedan och som varit uthyrd de senaste aren. Pa förmiddagen var jag i lägenheten och provade alla nycklarna sa att allting skulle ha sin ordning hos advokaten, när vi skulle skriva under kontraktet. 4 nyckelknippor var det allt som allt, sa det var ganska manga nycklar.

Själva processen hos herr advokat tog ungefär 5 minuter, inklusive skaka handandet, sedan hade lägenheten bytt ägare. Döm om min förvaning när jag bara hittar tva nyckelknippor i min väska! Jag bokstavligen kände hur blek jag blev, eftersom jag visste med mig att jag hade stoppat ner alla nycklarna i väskan.

Vad gör man i en sadan situation? Jag ursäktade mig sjuttiofem ganger och sade att jag skulle köra förbi med de andra nycklarna, de maste ju vara i bilen. Vi enades om att fira affären med en kaffe pa närmaste café och jag maste säga att trevligare köpare far man leta efter, vi pratade om allt mellan himmel och jord, medans jag försökte komma pa vad som hade hänt med nycklarna.

Precis innan vi ska lämna cafét, sa fragar den ena av köparna om jag inte ska titta en gang till i väskan, i lugn och ro. Eftersom jag redan hade letat igenom väskan säkert 10 ganger, sa gjorde jag det mest för att visa min goda vilja och eftersom de var sa trevliga. I en av innerfickorna hittar jag ett hal! Halet gar in under fodret i botten av min väska och där känner jag en nyckelknippa! Nyckelknippan fran den förra lägenheten...

Efter mer grävande hittade jag även de andra felande nycklarna och ordningen var aterställd! Nu ska jag leta efter en väska med en ring där jag kan haka fast nycklarna för att undvika framtida hjärtsnörp.

Omväxling förnöjer vid matlagning?

Här hos oss är det Markus som gör frukost, eftersom jag inte är den mest aktiva människa pa morgonen. Han brukar koka thé till oss, jag dricker gärna svart thé med mjölk och socker eller honung.

I lördags sa tyckte jag att det smakade lite konstigt, men eftersom Markus menade att han hade gjort pa precis samma sätt som vanligt, tänkte jag att det var nog graviditetshormonerna som ställde till det. Det är ju inte sa mycket som kan göras pa ett annat sätt när man använder vattenkokare och sedan stoppar i en thépase i en nydiskad kopp.

Efter frukosten akte Markus och handlade och jag passade pa att ta vara pa en del av en pumpa som hade blivit över när vi gjorde pumpagulasch tva dagar tidigare (mycket gott, kan varmt rekommenderas). Jag fräste lök och pumpa, kokade vatten i vattenkokaren för att spara energi och gjorde en pumpasoppa. Var mycket nöjd över att lunchen redan var lagad klockan tio pa lördag förmiddag och sag framför mig hur jag kanske till och med skulle kunna ga ut lite med Simon i solen, istället för att som vanligt häcka pa soffan.

Markus kommer hem och Simon meddelar att han gärna vill ha välling. Det är nu Markus upptäcker att det ligger en disktrasa i vattenkokaren. Inte sa konstigt att théet smakade underligt och bara att hälla bort soppan. Nya kryddor för all del, men gränsen gar vid disktrasan...

Förvirrade fördomar

En vecka i somras tillbringade vi i Kroatien, mycket trevligt! Eftersom det var försäsong sa bestämde sig vädret för att ha en regndag och helt plötsligt öppnade himlen sig och vi flydde in pa en uteservering med tak.

Det var väldigt mysigt att sitta där under tak och titta pa regnet och lokalen blev allteftersom rätt välbesökt. Förutom att personalen hade fullt upp med att skyffla undan vattnet som rann in fran alla hall, sa hann de ocksa med att vara väldigt trevliga och servera otroligt god mat. Speciellt en av kyparna bemödade sig väldigt om att möta gästerna "pa deras niva", pratade svenska med mig och tyska med Markus till exempel. Med Simon använde han mutor, lilleman fick en gratis glass och älskade kyparen efter det.

Efter ett tag kommer det in ett par med asiatiskt utseende och den vänlige kyparen passar pa att bygga in "konichiwa" i sin hälsningsfras. Paret ler, men svarar inte mer än med en vänlig nick. Kyparen hämtar maten och fragar sedan var de kommer ifran. -"Kanada", svarar kvinnan och kyparen försvinner fran bordet med en lang harang av ursäkter.

Jag tänker pa fördomar och förutfattade meningar när jag läser om kritiken som Stina Wirsén far för teckningen av lilla hjärtat och känner mig förvirrad, eftersom jag inte vet vad jag ska tycka. Är saker som skulle kunna uppfattas fel per definition fel, speciellt om nagon tar illa upp? Om ingen tar illa upp, är det fortfarande fel för att det skulle kunna uppfattas fel? Är vi för känsliga, eller är vi tvärtemot för inrutade i vara egna uppfattningar?

För att kunna överleva i ett samhälle med miljoner intryck dagligen, maste man kategorisera, salla bort och sortera. Risken är att man stoppar in folk i fel fack och man gar defintivt miste om de manga facetter varje person har, men man kan a andra sidan inte heller fundera pa varje person man möter resten av livet. Vilka bilder är det da ok att förmedla, när man vill beskriva ett intryck av nagon? Far man säga att nagon är mager? Eller är det elakt? Att reducera nagon till att bara vara ett kroppsattribut ("han med den stora näsan") är kanske fel, men hur ska man annars förmedla vem man pratar om? Kanske är det sa problematiskt för att utseendet är sa laddat just nu, att det är sa viktigt hur man ser ut och att man passar in? A andra sidan har nidbilder alltid använts för att väcka löje och göra sig lustig pa andras bekostnad.

Kanske ligger svaret i vilket uppsat man har? Kanske finns det inget bra svar?


  

Ga tillbaka till start och passera fängelset pa vägen

Min läkare tittade noga, mätte, hummade lite och sedan sa han att min cervix inte hade förändrats. Det innebär att mina sammandragningar inte verkar vilja utlösa nagon för tidig födsel i alla fall.

Därefter fick jag ett gäng förhallningsorder. Ta det lugnt, inte jobba innan sammandragningarna har lugnat sig, ga korta promenader dagligen, ta en rejäl dos med magnesium och ringa om det blir värre.

Det är jätteskönt att bebis inte vill spurta ut redan nu, men jag är lite tillbaka pa ruta ett. "Ta det lugnt tills magen lugnar sig". Jaha, hur länge är det da? Jag behöver deadlines, mal och metoder för att uppna malet, inte min starka sida att avvakta och se. Kanske ska jag se det som en personlighetsutvecklande erfarenhet? Kanske kommer jag vara otroligt tacksam för den här upplevelsen senare?

Att jag gatt upp 3,5 kilo pa fem veckor var inte sa farligt, men jag "kan ju lata bli kolhydraterna om jag inte vill fortsätta att ga upp i den farten". Eftersom jag ända har 15 veckor kvar och jag nog tror att jag kommer ga upp lite mer i slutet (det är ju juletider ocksa), sa kanske jag far fundera lite pa vad jag stoppar i mig. Eventuellt ska jag inte äta en chokladkaka varje dag?

Japp japp, den som lever far thé och det är ju tur för ikväll ska det vara kallt och regnigt. Da kan det vara gott med en kopp.



 

Barn eller partner? Och karriären då?

Om det till exempel brann hos oss och Markus bara kunde rädda en av oss, Simon eller mig. Då skulle han rädda mig och jag skulle bli förfärligt arg på honom. I en omvänd situation skulle jag rädda Simon, han är mitt barn, och Markus skulle vara död.

Jag tror inte att jag älskar Markus mindre än han älskar mig. Jag tror inte heller att Markus älskar Simon mindre än vad jag gör. Jag tippar på modersinstinkten, som är så stark att jag inte har något val.

Om modersinstinkten är så stark, är jag då bättre skaffad att ta hand om mina barn än deras pappa är? Eller kanske bättre formulerat, sämre skaffad att vara borta från mina barn? För två år sedan, när vi bestämde att jag skulle jobba och Markus vara pappaledig, så hade jag sagt att det är ju bara dumheter. Nu när vi funderar på hur det ska bli med andra barnet är jag inte lika säker längre.

Det rubbar mina karriärsinriktade cirklar och jag har svårt att hitta kompassen igen. Vad är lycka, egentligen?

Muffla med joghurt

Jag har jobbat ganska mycket med logistik. När företaget där jag jobbar nu, behövde nagon som byggde upp logistiken för den nystartade avdelningen, sa rekryterade de mig för att göra det. Det skulle kunna vara en indikation för att det är nagot jag borde kunna. Skulle man kunna tro.

Ponera att det kliar i mufflan sa att man haller pa att bli tokig. Ponera att man använder en välbeprövad, dermatologiskt utmärkt, produkt (joghurt) för att lindra detta. Ponera att man ocksa maste kissa. Vilket händelseförlopp är da mest lämpat att använda?

1) a. Kladda pa joghurt, b. svära lite at sin egen dumhet, c. kissa, d. kladda pa joghurt igen

eller

2) a. Kissa, b. kladda pa joghurt

Man kan säga att i efterhand stod det ganska klart för mig hur jag borde ha gjort :)

Domedagen

Efter ett sent telefonsamtal med min gynekolog (eftersom han är otroligt svart - med ring pa, han är inte mörklagd -  att fa tag pa) sa har jag fatt en tid hos honom i morgon, för att se efter om allting fortfarande är pa plats som det ska vara.

Om allting är bra sa kan jag kanske ga tillbaka till jobbet pa torsdag! Om det är nagon cervix som har lackat ur och dragit sig tillbaka, sa blir det väl till att fortsätta mitt sammarbete med soffan. Jag hoppas pa det förstnämda. Inte för att soffan och jag inte trivs ihop, men efter drygt en vecka tillsammans sa känns det som att vi skulle kunna behöva lite egentid.

Min chef har varit väldigt tillmötesgaende: "nu stannar du hemma tills det är bra igen, om jag ser att du kommer för tidigt blir jag arg och skickar hem dig igen". Tva tankar om detta dök genast upp i mitt huvud. 1) Snäll chef som bryr sig om mig 2) tydligen jobbar jag ända inget vidare, sa det är bättre att jag är hemma och företaget slipper betala för mig. Igen sa hoppas jag pa det förstnämda.

Att alla inte har en sadan chef vet jag ju om, men när en av grannarna här fragade om jag inte är rädd att bli uppsagd om jag är hemma sa länge, sa insag jag att jag verkligen har tur. Tänk att, ovanpa oro för bebis, ocksa ga och oroa sig för om jag far ha jobbet kvar. Jag tackar min lyckliga stjärna (och mina föräldrar) för att jag jobbar inom tjänstesektorn och inte inom industrin, att jag pga av min arbetserfarenhet inte är sa lätt att byta ut pa jobbet och att företaget jag jobbar pa är "people minded" (efter resultat, sa klart).

Hall en tumme för mig imorgon!

Ta tag i sig själv

Nu är jag inne pa 26 veckan i graviditeten och andra veckan sjukskriven. Jag hoppas att det inte kommer att vara nödvändigt resten av graviditeten, men sammandragningarna vill inte riktigt lugna ner sig sa det blir till att vänta och se.

Vänta och se är inte min starka sida...

Eftersom det inte händer sa otroligt mycket pa min soffa, sa passar jag pa att skriva listor i alla möjliga och omöjliga varianter, sa att jag kan ta tag i allting när jag kan röra pa mig igen. Det i sig är väl ett tecken pa att jag mar ganska bra, för när jag inte ens orkar lura mig själv om allt jag ska ha tid till, da är det illa ställt. Sa här kommer en lista pa de listor jag har gjort hittills:

Julmat (viktigt att förbereda tidigt, eftersom bebis kan titta ut innan jul ocksa)
Andra julförberedelser (första julen i huset, behövs massa saker)
Höstaktiviteter (laga pumpamarmelad, sy gardiner,...)
Hur jag ska träna för att komma iform efter bebis (haha, det gick ju sa bra förra gangen)
Vilka viktiga datum som kommer (sa att jag inte glömmer bort när bebis är tänkt att komma)

Ovanstaende är ett urval, far gärna lanas och användas för eget bruk om du känner att det skulle tillföra ett värde i ditt liv...

Överlycklig och för j**la trött på alla rosa moln

Jag antar att ett sånt här inlägg måste börja från rätt sida, så att det inte kan missförstås. Så här kommer ett grundläggande statement: jag är jätteglad och tacksam att jag är gravid, att det har gått bra så här långt och att bebis till synes mår bra där inne! Eftersom första graviditeten slutade i ett tidigt missfall, vet jag att det inte är självklart.

Having said that måste jag ha rätt att kunna säga följande: jag trivs inte med att vara gravid! Om det bara bestod av att se magen växa lite gulligt, att känna en spark då och då och sedan få en söt liten bebis på bröstet så hade jag inte klagat, men resten är jag inte så nöjd med. Här kommer min klagolista:

- illamående
- spända bröst
- smärtor i ligamenten
- tröttheten
- foglossningen
- den begränsade rörligheten
- ryggvärken
- inga kläder passar
- ingenting smakar bra och för att inte må dåligt måste man äta konstant
- aldrig få sova en hel natt för att man måste gå på toa stup i kvarten
- alla matförbud
- alla kommentarer om magen ("jag tror det är tvillingar, så stor som din mage är")
- gaahhh....

Det kommer mer ju längre graviditeten kommer att fortskrida, det är jag säker på!

Är tydligen inte helt oproblematiskt att uttrycka att man inte svävar på små moln hela tiden, man måste vara överlycklig och stråla över hela ansiktet när man får den obligatoriska frågan "hur mår ni" (för jag är inte bara en person längre). Japp japp, jag är superkvinna och jag mår toppen hela tiden!

Ofrivillig paus

Som en del kanske vet är jag lite gravid igen. 24+3 för de som vet vad jag menar, vilket betyder att liten tänker titta ut på julafton som det ser ut idag. Ja och eftersom jag tycker att det är så trevligt att vara gravid (nej, ska utveckla i ett annat inlägg) så har jag nu fått tillfälle att njuta av det lite mer i detalj, genom att bli sjukskriven med mer eller mindre rörelseförbud.

Åh, blir tokig på att sitta och göra inget och känner mig som en tjurig tre-åring. Mamma, jag har inget att göra!

Efter detta peppiga inlägg så är det nu mycket bättre...