Simon pratar hellre med kroppen och ljud än ord. Han använder till exempel tecken för att prata om sin hjälm, tag, flyplan, skala äpple, skära korv, att han vill ha sin napp/dricka/mat. Han använder sina egna ljud för att till exempel berätta att han pruttat, att han ser en kossa eller en motorcykel, och egna ord för "katt" eller "ga pa toa" eller "igen" osv. Ett par "riktiga" ord har han lärt sig, mamma, pappa, bil är huvuddelen av hans vokabulär. Eftersom han växer upp tvasprakigt, sa är det inte sa konstigt att han inte har sa manga ord än, även om han väldigt väl kan uttrycka vad han menar ända.
Vad han däremot är väldigt duktig pa är att klättra och ta sig fram överallt. Markus och jag är av den asikten att ju mer han far öva och ju mer självständigt han far klara sig, desto bättre kommer det att ga (inom rimliga gränser, sa klart). Det är väldigt sällan som det händer nagot och han trillar nästan aldrig. Däremot ser det väldigt ofta ut som att han ska trilla, eller att han ska sla sig.
Varje gang det händer, sa känner jag hur pulsen stiger och hjärtat hamnar i halsgropen. Varje gang jag tror att han ska trilla, utan att han gör det, skickar jag en dos adrenalin genom min kropp. Simons utveckling i utbyte mot min sinnesro.
I min mage ligger det alltsa ett litet pyre som i princip dagligen far en injektion adrenalin av sin mamma. Nu undrar jag om det pa nagot sätt kommer att fortsätta sa i framtiden? Kommer bebis behöva högre och högre doser av adrenalin, för att ma bra? Vad innebär det för fritidsaktiviteter? Österrike är ett land av slalomakare, räcker det för att stilla behovet? Eller kommer bebis att bli en bergsklättrare, ocksa en mycket vanlig sysselsättning här i sagolandet bakom bergen? Hur ska en mors hjärta överleva det, kan man öva snörp?
Tankarna drar iväg och det finns manga sätt att fa adrenalinkickar. Spel och spekulationer. Droger och kriminella aktiviteter. Plötsligt känns bergsklättring utan skyddsutrustning som en söndagspromenad och off-pist akning som en sinekur för en mammasjäl. Jag far nog helt enkelt inse att mitt hjärta kommer att sla oftare framöver, för det blir ju inte bättre av att jag malar upp en bild av det absolut värsta scenariot, för att tycka att det som hänt/skulle kunna hända inte är sa farligt.
Hej där inne hjärtat, nu blir det aka av!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar