Dagens insikt

Hörni, pa företaget där jag jobbar har vi haft en kurs i "resilience", över en längre tid. Gardagens modul handlade om att fokusera pa det man är bra pa och sedan utvecklas inom de omradena.

Det är klart att det inte är nagon rocket science och det later väldigt självklart sa här i efterhand, men visst sjutton är det roligare att göra saker man är bra pa och gärna gör. I vanliga fall sa ska man förbättra sina daliga sidor, processer som inte fungerar ska ändras och det man inte kan ska man lära sig.

Om man tvärtemot fokuserar pa sadant som är roligt och som man kan bra, sa blir resten ocksa lättare.Om man far möjlighet att koncentrera sig pa bra saker, det maste inte vara pa jobbet, sa känns livet mer meningsfullt.

Det verkar mer meningsfullt för mig än att tvinga sig själv till saker som man inte kan, bara för att förbättra sina sämsta sidor.

En tanke sa här innan hemgang...

Vill du komma ut och leka snart?

Vi har ett badkar i vart badrum. Manga kan nog tycka att det är rätt vanligt. Men eftersom vi inte hade det i gamla lägenheten, sa är jag väldigt glad för det här badkaret. Anledningen till att det inte fanns ett badkar i den förra lägenheten, är att Markus valde bort det och installerade en dusch istället. Halla?? Vem gör nagot sant?

Nu är i alla fall ordningen aterställd och det badas jätteofta. Eller ja, i alla fall nagon gang i manaden.

I gar sa var det ett sadant tillfälle. Magen och jag sjönk ner i badkaret. Eller, jag sjönk ner och magen blev kvar ovanför vattnet eftersom den var i höjd med badkarskanten. Av nagon anledning finns det en ventil, som begränsar vattennivan i vart badkar, en lang bit under kanten. Överskattat med sadana ventiler, enligt mitt tycke.

Jag fick alltsa da och da skvalpa över vatten pa magen, sa att den inte skulle förkyla sig. (Man kan ju inte ha en mage som gar runt och nyser.) Efter varje skvalp fran min sida, kom det en box fran insidan. Pyret tyckte tydligen att det mamma kan pa utsidan kan h*n pa insidan mycket bättre. Sa jag lag i badkaret och betraktade vagor som orsakades av bebis, inifran min mage. Första gangen vi lekte med varandra, kan man säga!

Sedan blev det spännande. Eftersom jag inte kan ta mig upp ur ryggläge, sa blev det till att vänta pa att Markus skulle komma pa tanken att titta till mig. Pyret väntade förstas med mig, men efter ett tag somnade h*n och ville inte leka mer. Som tur var kom maken min innan vattnet blev kallt och jag slapp sova i badkaret.

Ett positivt slut pa en fin helg!

 

Nästan för mycket action ibland

Trots att vi flyttade fran en förort in till Wien nu i Februari, sa bor vi mer "pa landet" nu än innan. Det kommer sig av att det är stor skillnad mellan distrikten i Wien och där vi bor nu sa ligger akrarna precis runt hörnet och det är en del gardar i närheten. Tidigare bodde vi i en lägenhet pa fjärde vaning, visserligen med utsikt över Wienerwald, men ända i ett höghus och inga djur större än en och annan överdimensionerad hund i närheten.

Flytten har saledes ocksa medfört en större närhet till insekter och spindlar. Min stora fobi är möss och rattor, men jag har ännu inte sett nagra tecken pa dessa elaka varelser. Jag hoppas att det inte ändrar sig i vinter, men det far jag ta da. Min man tycker dock inte att spindlar är speciellt trevliga, sa för honom är flytten inte odelat positiv pa den punkten.

Häromdagen satt vi i soffan när min käre make upptäckte en rätt luden spindel, hyfsat stor, som satt uppe i taket. Pa nagot sätt verkar man ha ett sjätte sinne för saker man inte tycker om, för jag hade aldrig tänkt pa att där satt en spindel. Min man upptäcker aldrig fladdermössen (den värsta sortens ratta) heller. Eftersom han bad mig att rädda honom om det skulle bli aktuellt, sa förstod jag att just denna spindel inte skulle omvända honom och att ingen kärlek vid första ögonkastet hade uppstatt. Eftersom jag inte har nagra problem med just spindlar sa var det självklart ett lätt löfte fran min sida.

Efter ett par minuter gick den arme maken för att se till var son som sov sött i sin säng. Han kommer tillbaka och sätter sig i soffan men hoppar efter ett par minuter upp i en sällan skadad manöver och skakar frenetiskt pa huvudet. Pa golvet landar spindeln! Tydligen hade den bestämt sig för att använda Markus huvud som landningsbana, för att fortast möjligt komma ner pa golvet.

I en rätt kaotisk situation, där jag kände paniken fran en mig väldigt närstaende person, samtidigt som den illvillige spindeln inte ville lata sig infangas, tog jag ett snabbt beslut och slog ihjäl den synnerligen ovälkomna gästen. Annars brukar jag inte ha ihjäl insekter och spindlar om jag kan undvika det, men äkta makars nöd har ingen lag.

Ingen av oss propsade pa en begravning och ingen av vara tva katter anmälde sitt intresse för en extra maltid, sa spindeln hamnade i soporna. 

Den som säger att det inte händer spännande saker pa landet, kan gärna komma till oss och dela vara upplevelser!

Lumpen+gravid=familjen skalbagge

När Markus gjorde lumpen sa fick de ibland öva ute i terrängen (det är ju oftast där som det är bäst att vara om man vill bli skjuten). Da fick de ta pa sig en ryggsäck som vägde ungefär lika mycket som de själva, ga en lang stund och sedan latsas att det helt plötsligt kom en elak fiende. En san fiende skjuter bara pa ett ställe tydligen, sa för att lura fienden sa skulle de inte bara slänga sig ner pa marken utan även rulla at endera sidan.

Vid ett tillfälle när de var ute och roade sig pa detta sätt, sa utförde Markus ovanstaende övning med bravur. Speciellt sidorullningen var mycket lyckad, han hamnade pa rygg i en liten grop och fastnade. I alla fall hade lumparkompisarna väldigt roligt at min skalbaggeman som inte kom upp själv...

I förrgar natt sa skulle jag vända mig om i sängen. Det är ju inte helt lätt att vända just nu, men efter nagra stank och stön sa brukar jag vara över pa andra sidan. Inte sa den här gangen. Bebis hade lagt sig tillrätta pa den sidan jag ursprungligen lag pa och ville inte vara med pa nagon rullmanöver. Sa när jag väl kommit över pa rygg sa tog det stopp. Tillbaka kom jag inte heller, sa där lag jag pa rygg och sprattlade.

Ryggläge är inget alternativ, sa jag var tvungen att väcka Markus, be honom att hjälpa mig att sätta mig upp och sedan rulla ner pa rätt sida. Som tur var, var min make ganska trött där mitt i natten, sa han skrattade inte at mig förrän nästa morgon.

Ibland sägs det ju att lumpen var för män vad graviditeten var för kvinnorna. Nu förstar jag äntligen vad som menas...   

Byta pengar mot guld

Det är dyrt att vara gravid i det här landet och pa det här företaget.

Först företaget: En inte helt obetydande del av min lön är baserad pa mina resultat, en sa kallad bonus. Man kan tycka vad man vill om bonusar, i mitt kontrakt utgör den ett visst antal procent som utgangspunkt, om jag överstiger mina mal sa är den högre, om jag underpresterar sa är den lägre. Bonusen slas ut pa tolv manader och betalas ut aret efter.

Eftersom jag snart är mammaledig, sa är det inte möjligt att uppna mina mal i ar (säljsäsongen nar sin topp när jag sitter hemma och väntar pa bebis). Tjoff, bort med en del av lönen för nästa ar.

Sedan, eftersom jag ska vara hemma ett halvar, sa blir basen för nästa ars bonus bara ett halvar. Tjoff, bort med en del av lönen för 2014.  

Det kan jag ju inte direkt klaga pa, för det är klart att om jag inte presterar enligt kontraktet, sa kan jag ju inte fa en bonus. Men dyrt blir det...

Sa till Sagolandet da: Den "mammapeng" som jag har rätt till när jag är mammaledig motsvarar ungefär 45% av min lön. Jag ska vara mammaledig i 4,5 manader (innan dess heter det "modersskydd", jag far inte arbeta 8 veckor före och 8 veckor efter födseln, men da far jag ocksa full lön under tiden), och eftersom jag ocksa missar den sommarlön vi har här, sa förlorar jag sammanlagt fyra hela manadslöner utslaget pa aret. Tjoff, tjoff, tjoff!

Det är ända en bra ersättningsniva här i Österrike, om man jämför med andra länder, sa jag menar inte att klaga överdrivet. Men dyrt blir det...

Det är da tur att barnen man far i utbyte är värda sin vikt i guld manga ganger om! 

Sätt dig gärna pa mig

Igar var jag pa en kurs, inte med Kurt utan med en Fru Dr Martins. Fru Martins lär ut hur man kan fa kroppen att slappna av och inte stressa upp sig i onödan, genom att göra en övning lite da och da. Det är atta möten och sedan kommer jag att vara sa avslappnad att tva sma barn kommer att kännas som en solsemester. Eventuellt kanske jag kommer att bli lite besviken pa resultatet, men hoppet är det sista som överger människan.

I alla fall sa gick gardagens kurs upp som bubblare pa listan "trevligaste komplimangerna under graviditeten". Tre deltagare var vi, tva män i sina bästa ar och sa jag. Den ena herrn närmare tva meter och smal, den andre herrn ganska rundlagd men inte mer än normallängd. Och sa jag, med min totala viktuppgang pa 7 kilo sedan graviditetsbörjan för 29 veckor sedan. Fru Martins förklarade att hon ville göra en övning, tittar ut pa oss tre och säger sedan vänd mot mig att hon "funderar pa vem som väger minst" och väljer sedan den smale lange herrn. Ja men alltsa att jag vet ju inte, men jag tror det är fa män som väger under 70 kilo och den här trevlige herrn gjorde det säkerligen inte.

Jaja, jag ser väl ut som en elefant da da...

Min man har för övrigt varit i farten igen. I söndags regnade det hela dagen och till slut drog vi pa oss stövlar och regnjackor för att fa lite luft. Regnjackan gick precis att fa ihop om magen, sa bebislägenheten slapp att bli blöt. Min man tittar pa mig, börjar le stort och säger "du är sa söt, du ser ut som en jättemage pa tva smala störar"

Alltsa inte elefant, utan en tunna pa störar.

Nu ska jag ga och öva mig pa att slappna av, det känns som att jag kan komma att behöva det framöver. Och vem vet, när bebis är ute kanske jag kan se ut som en mjuk soffa eller nagot annat trevligt, om jag övar tillräckligt.  

Tid sökes, hittelön kan gärna diskuteras

Jag var ju inte helt säker pa hur det skulle bli pa jobbet. Om de redan hade vant sig vid att jag inte var där, eller om jag skulle bli begravd i jobb när jag kom tillbaka efter 3 veckors semester och 2,5 veckors sjukskrivning.

Gissa tre ganger...

Det är otroligt stressigt, folk börjar bli smatt paniska inför ändringarna pa energimarknaden nästa ar och när jag inte är pa möten sa maste jag ta reda pa alla nya detaljer och informera vidare. Dessutom ställer vi om hela var organisation, för att kunna möta de nya kraven och jag är en av tva i arbetsgruppen som pratar tyska. Det är bara att bita i det sura äpplet och gräva ner sig i alla förordningar och lagtexter.

Den positiva sidan är att jag inte behöver kuska land och rike runt för att besöka kunder, magen är i vägen och det hade varit mindre bekvämt. Dessutom sa träffar jag alla mina trevliga kollegor fran tidigare jobb och det är väldigt roligt!

2,5 veckor kvar innan mammaledigheten, var ska jag hitta de extra veckorna vi skulle behöva?

Min man, min rumpa

Jag har ju redan nämnt att min rumpa har utvecklat sig at motsatt hall, om man jämför med min mage. Detta har föranlett min man att komma med egna funderingar och teorier.

Förra veckan fragade han pa sitt försynta och diplomatiska vis om det kändes konstigt att inte ha nagon rumpa längre?

En tidig morgon den här veckan sa förkunnade han, efter att ha tittat pa min väna spegelbild ett tag medan jag gjorde mig i ordning för att ga till jobbet, att min mage maste nog ha sugit upp min rumpa.

Man far vara glad för det lilla och atminstone sa intressar han sig efter 3 ars äktenskap fortfarande för mig.

Förlossningsrekapitulation som förberedelse pa nästa

Den här graviditeten går ungefär en miljon gånger fortare än den första graviditeten och hittills har jag inte riktigt hunnit med. Känner mig inte direkt förberedd, lindrigt uttryckt. I förra veckan var dock barnmorskan här och nu känns det lite bättre.

I Österrike får man, om man väljer att gå hem från bb inom 24 timmar efter förlossningen, besök av en barnmorska varje dag i fem dagar. Monika, som kom när Simon var nyfödd, är för långt bort sedan vi flyttade, men hon rekommenderade Frau Schröck. Monika är lite alternativ och en mycket mjuk människa, inte direkt lik mig som person. Frau Schröck verkade lite mer robust, sa det blir nog bra.
Vi gick igenom Simons förlossning (säger man sa, eller kanske "min förlossning med Simon"?) och nu förstod jag lite mer vad som faktiskt hände och varför det skiljde en del mot hur jag hade tänkt mig fran början. Det blir ett ganska langt inlägg, för nu kommer förlossningsberättelsen rätt detaljerat:

Vid fyratiden pa morgonen, den 27 Oktober 2010 (tre dagar senare än beräknat datum), kände jag att det var dags. Jag hade haft förvärkar innan men nu kändes det annorlunda. Jag väckte Markus och sa att nu börjar det. Han hoppade ur sängen och ville störta ut genom dörren, och blev nästan besviken när jag bad honom göra frukost medans jag gick och duschade. Markus är fortfarande lite stött över att det inte blev nagon panisk hollywood-rusch till bb med en gastande fru i baksätet pa bilen, men det far han leva med...

Jag fick inte i mig sa mycket frukost, värkarna kom allt tätare och när det var ungefär 4 minuter mellan sa akte vi in. Da var klockan ungefär 5:30. Pa vägen till sjukhuset passerade vi ett par fartgupp, naturligtvis kom det en värk precis vid varje gupp. Mindre bekvämt kan jag meddela, rekommenderas inte nödvändigtvis. När vi akte hem med Simon pa andra sidan magen tänkte jag dock att hade jag vetat vilken smärta som komma skulle, sa hade jag skrattat lite lätt vid fartguppen pa vägen in...

När vi kom fram till sjukhuset sa hittade vi inte ingangen. Pa nätterna använder de en annan ingang och den var inte sa lätt att finna pa. Till slut sa var det en ambulanskille som släppte in oss och vi kom upp till anmälningen. Fast det var ingen där. Det visade sig att de hade flera förlossningar samtidigt och alla var upptagna. Sa där stod vi i gangen och väntade pa att nagon skulle komma, utan att veta om det verkligen skulle komma nagon, eftersom dagsanmälan ocksa sker pa ett annat ställe än den nattliga anmälan.

När det väl kom en sköterska hade jag precis en värk och stod framatlutad bakom Markus för att kunna andas igenom värken. Pa sköterskans uppsyn förstod Markus att hon tyckte att det var lite underligt att det stod en ensam man mitt i korridoren pa bb klockan 6 pa morgonen. Som tur är sa varar ju inte värkar mer än en kort evighet, sa hon fick snart en förklaring när jag dök upp igen bakom Markus.

Eftersom de hade mycket att göra med de nya bebisarna, sa kopplade de mig till en ctg-maskin och gick igen. Vid klockan 7 gick nästa skift pa och den helt underbara men fruktansvärda barnmorskan Claudia tog över. Hon konstaterade att jag var ungefär 5 cm öppen och vi fick komma upp till ett förlossningsrum. Där fick jag ta av mig kläderna och fick en san där fin "rumpanbarklänning". Där upptäckte jag ocksa att den absolut bekvämaste ställningen var att sta pa knä lutad mot en soffa, sa där tillbringade jag de närmsta timmarna.

Nagon gang där pa morgonen kom det in en läkare i utbildning och undrade om det var ok att hon var i rummet, sa att hon kunde lära sig. Det kunde jag inte med att säga nej till, men enda platsen som fanns till förfogande var en trästol i ett hörn mittemot soffan. Sa där satt hon i flera timmar med full utsikt över min nakna rumpa. Vet inte om det var en av hennes bättre dagar pa jobbet.
Markus skötte sig exemplariskt, mest hela tiden. Han sa nämligen nästan ingenting, för ovanlighetens skull. I vanliga fall sa pratar han huvudet av vem som helst, men han ansträngde sig för min skull den här gangen.

Vid tio-tiden var jag helt öppen och nu började den värsta perioden. Simon ville inte förflytta sig nerat och värkarna avtog. Sa pa med värkförstärkande dropp, och lite till, och lite till. Däremellan skulle jag göra gymnastiska övningar pa mottot "tre värkar med vänster ben upp", "tre värkar med höger ben upp". och liknande. Till slut ville jag motionera mina knytnävar pa barnmorskan, alternativt Markus, men jag lyckades hejda mig. Jag kunde inte ga pa toaletten och min blasa stod ut vid varje värk, sa Claudia satte en engangskateter, vilken lycka och lättnad! Tydligen var det inte sa vanligt att man tackade spontant för en kateter, för Claudia skrattade lite at mig. (A andra sidan händer det att jag säger "tack" till bankomaten ocksaa...)

Där nagonstans tyckte Claudia att det var en bra idé att ta hal pa fosterhinnan, och vattnet forsade ut. Därefter menade hon att nu skulle det inte ta sa mycket längre tid, varpa Markus kläcker ur sig "det är ingen fara, vi har tid". Kan väl lugnt pasta att jag inte var av samma asikt. Jag var rätt övertygad om att jag inte skulle orka hela vägen och tänkte att "kan de inte bara plocka ut bebis nu, tack", men Claudia den hemska människan sa att jag inte hade nagot val längre. I Österrike finns ingen lustgas och jag var mer rädd för ryggmärgsbedövning än för smärtan, sa jag antar i efterhand att hon nog hade rätt...

Vid tolvtiden tyckte Claudia att nu var det dags att fa ut Simon. Markus sade efterat att hon hade varit orolig att Simon inte fick tillräckligt med syre och hon hade diskuterat det med gynekologen som varit mindre orolig. Hur som helst fick jag lägga mig till rätta och börja pressa. Ett ben höll Markus, ett ben höll Claudia och gynekologen lade sig pa min mage. Eftersom Simon inte var tillräckligt langt ner sa fick jag inga pressvärkar, sa det vara bara att trycka pa när Claudia sa till.

Markus och jag har väldigt olika intryck av just den här sista delen. Medan Markus tyckte det var fruktansvärt att gynekologen tryckte in hela min mage, sa tyckte jag att det var väldigt bra att det äntligen hände nagot. Dessutom sa vet jag ju att mamma överlevde precis samma process, sa jag tyckte inte att det var sa förskräckligt. Smärtan i mufflan min var väl egentligen värre än värkarna, men jag kompenserade med att köra Claudia genom hela rummet när hon inte kunde halla emot det ena benet...

Hur som helst, 12:20 är han född det lilla livet. Den lyckan, den kärleken! Äntligen var han här, den lille parveln, och livet skulle aldrig mer vara sig likt. Upptäckten av vad moderskänslor betyder, hur ett barn kan kännas som en förlängning av en själv, det var överväldigande känslor som överföll oss pa en gang.  

Mina magmuskler tog obeviljad semester och stod inte till förfogande pa flera dagar efterat. Det innebar att jag var helt hjälplös den första stunden i förlossningssängen och kunde knappt ens lyfta Simon själv. Det gjorde dock inte sa mycket, för tydligen sa skulle efterbörd tittas pa och det skulle sys lite och grejas. Sa jag hade ju inte langtrakigt direkt. Under tiden fick Markus klippa navelsträngen, bada liten Simon och lyssna pa de första förmaningarna fran barnläkaren. Jag fick mat ocksa och Markus gick en runda för att äta en korv och samla tankarna.

Sedan gällde det att pimpla thé. Claudia sa att jag inte fick ga hem om jag inte hade kissat. Sa jag gjorde mitt bästa och lyckades faktiskt, även sma framgangar kan betyda mycket. Jag upptäckte att det hade varit bra att ha med mer extrasockar än de varma vintersockarna som jag hade packat ner, eftersom min högra socke sag ut som om den deltagit i nagon slaktprocedur. Men vintersockarna var bra de ocksa, bara lite tjocka i skorna.

Vid fyra-tiden trodde Claudia pa mig när jag sa att jag inte var yr i huvudet. Under utskrivningen sa rörde jag konstant pa mig sa att ingen skulle märka att jag kanske inte hade det högsta blodtrycket i världshistorien och sedan fick vi aka hem med var lille groda. Ett halvt dygn efter vi hade begivit oss till sjukhuset var vi hemma igen, trötta men sa lyckliga!