Livet blir vad man gör det till, således underbart!

Å ena sidan så blev det inte så mycket sömn inatt heller. Simon hade förskräcklig växtvärk och Linn ville ha fest en gång i timmen. Sedan var det externt möte med jobbet (på ett annat företag), så det vara bara för Markus att lämna Simon hos dagmamman och åka med Linn och mig. De två tog en promenad i närheten medan jag sammanträdde, ifall Linn skulle bli hungrig. Sedan var det järnet hem för att hinna amma innan ett telefonmöte.

Å andra sidan sitter jag just nu på terassen i våra nya trädgårdsmöbler, det är nästan 30 grader varmt och Linn sover i vagnen bredvid mig. Simon och Markus är på väg hem, fåglarna kvittrar och jag har precis ätit glass.

Det är trevligt på min sida, hur är det på din sida?

Egentid och sånt tjafs

Linn växer så det knakar just nu, samtidigt som hon håller på att lära sig att vända på sig från rygg till mage och tillbaka. (Tillbaka verkar vara lättast, det är bara att lägga ner huvudet och låta kroppen följa efter. Hon ser lika förvånad ut varje gång det fungerar.) Till detta behövs det energi, med påföljd att hon den senaste tiden har varit hungrig ungefär var 90e minut. Dag som natt.

Simons språkutveckling har tagit ett stort kliv och det har sysselsatt honom på nätterna också. Han har sovit oroligt och gärna kommit till oss mitt i natten. Helst sover han på min kudde. Samtidigt som jag.

När Markus och jag träffades sa jag till honom att jag inte kan sova för nära. Han fick sova på sin sida och jag på min, minsann. Jag hade fel, jag kan somna i Markus armar. Jag hade fel fel fel, jag kan sova med Simons huvud bredvid mitt på kudden, hans fötter i ryggen, med en hand hållandes Linns napp så att den stannar kvar i hennes mun och den andra hållandes Linns hand. I och för sig har jag bara prövat det här konceptet lite drygt en timme i taget, men jag är helt övertygad om att det skulle gå längre också. Inatt sov jag nämligen sittandes på sängkanten medan jag ammade Linn och vaknade först när hon var färdig.

Förutom att jag då och då skulle behöva lite mer plats i sängen (eventuellt lite mer sömn också) så njuter jag av egentid på toaletten. Den infaller mestadels också på natten, när båda barnen händelsevis sover samtidigt. På dagen är det sällan som Simon inte står utanför och bankar på dörren, eller Linn skriker för att pappa just nu inte är accepterad som bärare/underhållare. Ja, hur som helst, det slår aldrig fel. När jag då och då kan gå på toa i lugn och ro, så kommer alltid alltid en av våra två katter och krafsar på dörren. Tills jag öppnar. Då talar de högljutt om vad de tycker om låsta dörrar och marscherar in i badrummet, går en runda och går sedan ut igen.

Mataffären, där kan jag få min egentid. Så länge jag är tillbaka innan Linn är hungrig igen.

Pappa heter ocksa Lisa ibland

Simon bubblar över av ord just nu. En del later likadant och det är inte alltid sa lätt att höra om det är svenska eller tyska han pratar, men oj vad han pratar. Dessutom har han lärt sig att mamma visserligen är mamma, men jag heter inte mamma utan Lisa.

 

Eftersom han lär sig de flesta ord genom att härma det vi säger sa far man passa sig ordentligt just nu. Häromdagen sa ville han absolut inte ha vattnet som jag hade ställt fram pa bordet utan det skulle naturligtvis vara saft. Jag gick mot köksbänken och muttrade för mig själv: "ja, ich bin's, der Depp vom Dienst" vilket betyder "idioten i tjänst" och kanske gav uttryck för att jag inte var helt nöjd med att springa fram och tillbaka i köket men inte ville braka om det heller.

 

Min kommentar undgick dock inte Simon som vänder sig om i sin stol och säger upplysande: "Nein, Mama Lisa".

 

I mina ögon kan det väldigt ofta tyckas vara samma sak...  

Eller så bokar jag tid för terapi på en gång

I många år har jobbet varit väldigt viktigt för mig, en stor del av min identitet och samtidigt en hobby. Jag tycker energibranschen är spännande och min karriär har gått bra, så det har varit lön för mödan. När Simon föddes så ändrade sig prioriteringarna sakta och nu när Linn är här så är jag glad att jag åtminstone ska vara hemma ett halvår med henne.

Eftersom jag tycker att det är roligt och eftersom det är bra för karriären har jag kommit överens med min chef att jag ska jobba två timmar i veckan. Så kan vi hålla kontakten, jag vet vad som händer och de får lite hjälp i en situation där personal fattas överallt.

I onsdags var jag två timmar på kontoret. I torsdags var jag två timmar på kontoret. Innan dess hade jag förberett mig en stund. I fredags skrevs det en del mail. Igår hade jag telefonmöte med min chefs chef i drygt en halvtimme och en timmas möte är planerat för kommande torsdag. Under gårdagens telefonmöte undrade så chefen om jag kanske hade läst igenom de presentationer som han hade skickat vidare i torsdags, så att vi kan prata igenom dem.

Nja, det kan jag ju inte påstå att jag hade. Eftersom Linn äter varannan timma just nu hade jag fokuserat på att amma. Däremellan hade jag försökt att aktivera Simon, planera trädgården, laga mat, baka, plocka bort påsken (lyckades inte förrän idag), sova, bära Linn, duscha, tvätta, ringa mamma och pappa, få Linn att sova, läsa saga, handla, få tag på barnläkaren, ordna dagisplats, beställa utemöbler, beställa plantor, få Simon att sova, motionera, hålla mig ifrån att äta choklad osv osv.

Min chef fick ingen detaljerad uppräkning, men inte heller någon ursäkt. Som tur är, är han en trevlig chef och uttryckte varken besvikelse eller förvåning. Nu är det bara för mig att lägga till "att sluta med dåligt samvete" på to do-listan innan juli...

Antingen sover de, eller ocksa inte

De flesta föräldrar haller nog med mig om att bland det bästa är att betrakta barnen när de sover. Hur besvärlig dagen än har varit, när de sma änglarna sover sa är det sa otroligt mysigt.

Vara barn sover med öppna ögon. Sa där sitter jag och tittar pa mina sovande barn som tittar tillbaka pa mig. Man skulle kunna säga att det är dubbelt sa mysigt hos oss. I alla fall efter att man har vant sig vid att aldrig riktigt veta om (under)barnet är vaket eller inte.

Skita i det bla skapet hade jag hört talas om innan

Det är otrevligt att märka ord, jag vet det. Tyvärr har jag aldrig kunnat lata bli när mig närstaende människor har sagt fel. För mig har ord alltid varit viktiga, men nu tappar jag min svenska mer och mer, gör avstavningsfel och blandar ihop med tyskan på alla sätt. Det är klart att det finns en och annan (med rätta) skadeglad person som använder detta mot mig. Bloggen och andra skriverier har därför blivit en hjälp att komma ihåg uttryck och behålla ordförrådet.

Samtidigt har jag ju fått ett språk till och eftersom de inte direkt pratar skoltyska här så har den tyska jag kunde när jag kom hit förändrats väldigt mycket. De är dessutom väldigt stolta över sina dialekter här och för en ordmänniska som mig är det en ren fröjd hur de med sina dialekter kan fa ord som inte tillnärmelsevis stavas pa samma sätt att rimma.

 

Lite da och da tänker jag skriva om ett uttryck, ord eller rim som roar mig, i förhoppning om att det kanske kan roa nagon annan ocksa. Vi börjar med att titta pa förolämpningar:

 

I Österrike finns det manga sätt att förolämpa en människa, till exempel genom att vara övertrevlig. "Küss die Hand g'nedige Frau, wie darf ich Ihnen heute an diesem schönen Tag behilflich sein?" betyder ungefär "Jag kysser Er hand ärade fru, hur far jag vara till hjälp denna vackra dag? Sagt till kunden som ofta är oförskämd...    

 

Ibland kan det ju dock hända att man vill vara lite mer tydlig med sin negativa asikt om en viss person och det finns manga fina sätt att uttrycka sig. Inget av dem lärde jag mig i skolan. En av mina favoriter är: 

 

"Wer hat dir ins Hirn g'schissen?"

 

Alltsa, "Vem har bajsat i din hjärna?" 

Tyvärr är jag lite feg av mig, men nagon gang när jag är riktig arg, da....

Kanske bäst att bara köpa choklad?

Bägge barnen förorsakade en viktuppgang pa ungefär 10 kilo. Lite mer med Simon, eftersom det var sa gott med choklad pa slutet, lite mindre med Linn för att jag blev sjuk pa slutet och inte kunde stoppa i mig sa mycket choklad. Alla kilon satte sig pa magen.

 

När Linn väl hade bestämt sig för att komma ut sa försvann inte magen, den ändrade bara form. Lite som en ballong som pyser ut och sladdrar ihop sig. Bilden nedan (Venus fran Willendorf) visar pa ett väldigt tydligt sätt hur jag sag ut/kände mig när jag kom hem efter förlossningen.

Det blev inte sa mycket bättre av att var städhjälp tva veckor senare tittade medlidsamt (och/eller skadeglatt) pa mig, stack fingret i min mage och sa "uff!". Inte heller min sjukgymnast var särskilt hjälpsam när hon glatt utropade att "ja här ser man minsann att du precis har fött barn!". Gaah!!

 

Sedan dagen efter hemkomsten har jag lyckats ga upp tre kilo. I början försokte jag intala mig att det i alla fall delvis är den extra mjölken och att jag tydligen övar pa att bli kamel (pucklarna är redan här, även om de sitter där fram) i nästa liv och samlar pa mig tillräckligt med vatten för att försörja en mindre kolonilott i sommar. Fast tyvärr är det nog sa att det har varit en del choklad inblandat. Min andra tanke har da varit att om jag fyller ut huden som helt plötsligt hänger och slänger runt höfterna, sa kanske den försvinner när jag sedan gar ner i vikt. Tva flugor i en smäll sa att säga. Fast da kanske jag borde ge upp den där chokladen.     

 

Hur som helst har jag insett att man kanske behöver mer än ett par byxor att ta pa sig. (Jag har ett par jeans som jag kan ta pa mig och fortfarande andas mest utan problem.) Gravidbyxorna känns inte längre som ett alternativ, sa här 14 veckor senare. Därför ska jag ge mig iväg och shoppa en kläd idag. Det kan ju i och för sig vara roligt. Det kommer att vara totalt deprimerande.

Jag tycker inte om att köpa kläder i vanliga fall. Det finns en affär i en lite mindre stad utanför Wien, som visserligen är svindyr, men dit har jag gatt tva eller tre ganger om aret förut. Jag gar in, den trevliga expediten springer runt och letar upp alternativ, jag provar och köper. Färdigt. Det skulle jag kunna göra nu ocksa om jag hade slutat inbilla mig att jag kommer att ga ner i vikt inom överskadlig tid och det är onödigt att betala en massa pengar för kläder som kommer vara för stora. Istället kommer jag att ga till HM. Inte för att det pa nagot sätt är fel pa kläderna pa HM, men expediterna jobbar lite annorlunda. Dessutom har de sa mycket kläder och människor att innan jag är färdig med allt provande sa blir jag sa trött pa allt att jag gar därifran utan att ha köpt sa mycket som en strumpa.

 

Det är synd om min man idag. Först far han peppa mig att aka och handla och sedan far han trösta mig när jag kommer hem. Bäst att jag köper med mig lite choklad till honom pa vägen hem...