I många år har jobbet varit väldigt viktigt för mig, en stor del av min identitet och samtidigt en hobby. Jag tycker energibranschen är spännande och min karriär har gått bra, så det har varit lön för mödan. När Simon föddes så ändrade sig prioriteringarna sakta och nu när Linn är här så är jag glad att jag åtminstone ska vara hemma ett halvår med henne.
Eftersom jag tycker att det är roligt och eftersom det är bra för karriären har jag kommit överens med min chef att jag ska jobba två timmar i veckan. Så kan vi hålla kontakten, jag vet vad som händer och de får lite hjälp i en situation där personal fattas överallt.
I onsdags var jag två timmar på kontoret. I torsdags var jag två timmar på kontoret. Innan dess hade jag förberett mig en stund. I fredags skrevs det en del mail. Igår hade jag telefonmöte med min chefs chef i drygt en halvtimme och en timmas möte är planerat för kommande torsdag. Under gårdagens telefonmöte undrade så chefen om jag kanske hade läst igenom de presentationer som han hade skickat vidare i torsdags, så att vi kan prata igenom dem.
Nja, det kan jag ju inte påstå att jag hade. Eftersom Linn äter varannan timma just nu hade jag fokuserat på att amma. Däremellan hade jag försökt att aktivera Simon, planera trädgården, laga mat, baka, plocka bort påsken (lyckades inte förrän idag), sova, bära Linn, duscha, tvätta, ringa mamma och pappa, få Linn att sova, läsa saga, handla, få tag på barnläkaren, ordna dagisplats, beställa utemöbler, beställa plantor, få Simon att sova, motionera, hålla mig ifrån att äta choklad osv osv.
Min chef fick ingen detaljerad uppräkning, men inte heller någon ursäkt. Som tur är, är han en trevlig chef och uttryckte varken besvikelse eller förvåning. Nu är det bara för mig att lägga till "att sluta med dåligt samvete" på to do-listan innan juli...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar