I augusti började vi med sammandragningar, sa att jag blev tvungen att havligga pa soffan i drygt tva veckor för att bäbis inte skulle titta ut i förtid. 6 veckor innan beräknat födelsedatum började sänkvärkarna och magen halkade ner till knäna. I vecka 38 mätte min gynekolog bäbis och sade att i den här takten är h*n färdig den 14e december.
Är det sa konstigt om jag trodde att bäbis kanske skulle kunna titta ut lite tidigare? Är det för mycket förväntat att jag inte räknade med att ga 4 dagar över tiden? Ja, för där är jag nu. Pa julafton var h*n beräknad, floffa ut har bäbis inte velat göra än.
Sa vad har den blivande tvabarnsmodern gjort för att övertyga bäbis om den rätta vägen? Det finns ju en del husmorsknep att ta till och eftersom det är helg mest hela tiden sa här dags pa aret är akupunktur inte möjligt just nu. Sa vi har prövat följande:
Hallonbladsthé - inte sa gott, men drickbart
Promenader - inte att rekommendera med foglossning
Varma bad - atminstone avkopplande, särskilt om man far hjälp att komma ur badet sedan
Sex - ganska roligt om man gärna skrattar at sig själv (eller at sin fru)
Champagne - snurrig efter tre smutt
Lek med 2-aring pa golvet - upp, ner, upp, ner, upp, ner
Ga i trappor, bärandes pa 2-aring - upp, ner, upp, ner, upp, ner (foglossning, tjohooo)
Langa dagar av matlagning/bakning - graviditet är ingen sjukdom, klart allt maste finnas pa julbordet
Mycket mat med kanel och ingefära - gott
Angat underliv - ingen kommentar
Mycket sömn - klart den bästa metoden hittills
Joda, alltihop har lett till att jag har värkar. Flera stycken i rad, sedan tar vi en paus. (Det vore ju dumt att överanstränga sig) Sedan börjar vi om.
Idag var vi pa kontroll pa hospitalet där det är tänkt att födas. De gav mig en olja att smörja in magen med, först i cirklar och sedan nedat. Det later ju som en övertygande metod tänker jag och har redan kladdat in mig med den. Atminstone hjälper den till att bevara julkänslan lite till, eftersom jag nu luktar som en blandning av ingefära, kanel och apelsin. Jag skulle stanna därinne om jag var bäbis. Den har ju det bra där den är, fortfarande gott om fostervatten och julgodiset är inte heller slut än.
Vad tror ni om att kasta ut bäbis till Knut?
2012-12-28
2012-12-24
Nu är det jul här i vart hus
Vi hade en legendarisk början pa julafton strax efter midnatt i natt. Simon blev magsjuk. Sa vi satt uppe tre timmar med honom innan det lugnade ner sig och han kunde sova lite.
Det var i och för sig ocksa lite positivt för därigenom fick vi den första sovmorgonen pa det senaste aret. Simon vaknade nämligen inte förrän halv nio! (att jämföra med halv sex igar).
Sa nu är det inte bara jultomten vi ser fram mot med spänning här i huset, utan även om Markus och jag ska klara oss eller inte. Simon mar i alla fall mycket bättre, har redan mumsat pa godis ur sin julstrumpa och tittat pa den dagliga dosen av "pa rymmen med Pippi Langstrump".
Nu är det dags att förbereda julmiddagen (som mamsen till stor del släpade med sig fran Svedala förra helgen) och sedan förhoppningsvis en julslummer pa det, hela familjen. Ser fram mot Simons reaktion pa tomten och julklapparna, julgranen älskar han och han lyser hela han när han tittar pa julgranskulorna som vi hängde upp igar. Det blir helt klart en annan julkänsla med barn och vi inser hur lyckligt lottade vi är som har varandra och kan fira jul tillsammans.
Jag önskar alla vara vänner och familj en riktigt fröjdefull, fridefull jul. Jag saknar er alla och tänker pa er!
Manga julkramar fran Österrike!
Ps. Ingen bebis i sikte än, tänker att jag kanske kan knipa i nagra timmar till sa att h*n inte behöver ha födelsedag pa julafton.
Det var i och för sig ocksa lite positivt för därigenom fick vi den första sovmorgonen pa det senaste aret. Simon vaknade nämligen inte förrän halv nio! (att jämföra med halv sex igar).
Sa nu är det inte bara jultomten vi ser fram mot med spänning här i huset, utan även om Markus och jag ska klara oss eller inte. Simon mar i alla fall mycket bättre, har redan mumsat pa godis ur sin julstrumpa och tittat pa den dagliga dosen av "pa rymmen med Pippi Langstrump".
Nu är det dags att förbereda julmiddagen (som mamsen till stor del släpade med sig fran Svedala förra helgen) och sedan förhoppningsvis en julslummer pa det, hela familjen. Ser fram mot Simons reaktion pa tomten och julklapparna, julgranen älskar han och han lyser hela han när han tittar pa julgranskulorna som vi hängde upp igar. Det blir helt klart en annan julkänsla med barn och vi inser hur lyckligt lottade vi är som har varandra och kan fira jul tillsammans.
Jag önskar alla vara vänner och familj en riktigt fröjdefull, fridefull jul. Jag saknar er alla och tänker pa er!
Manga julkramar fran Österrike!
Ps. Ingen bebis i sikte än, tänker att jag kanske kan knipa i nagra timmar till sa att h*n inte behöver ha födelsedag pa julafton.
Att inse sina begränsningar
Ska vi prata litet om det här med smärta? Det är dessutom inte bebis som är anledningen till temat den här gången, så det kan ju vara uppfriskande.
Jag brukar nog inte räkna mig själv till de gnälliga människorna. Eller rättare sagt, jag har sällan riktigt ont (det är väl som med rädsla, lätt att vara modig om man inte är rädd) så jag brukar kunna hoppa över smärtstillande de flesta gånger. Jag klarade Simons förlossning utan ryggbedövning, vilket ju var tur eftersom jag var mer rädd för en spruta i ryggen än förlossningssmärtan. Jag får migrän då och då, med synförlust och mörkt rum som botemedel, men som tur är inga dundermediciner som många olyckliga människor behöver. Det händer att jag får menssmärtor som gör mig obrukbar en dag eller två, men då hjälper bara att vänta ut det hela ändå.
Så min inställning till min egen smärta har med åren blivit lite "tyken". Tänkt att det är bara för mig att inte sjåpa mig, det är mest min egna inställning som det är fel på om jag har ont och det går alltid över. Jodåsåatt.
För snart fyra veckor sedan blev Simon riktigt förkyld, med hosta och tilltäppt näsa. Han sov bara någon timma i sträck, sedan ville han sitta i knät en stund för att kunna sova vidare. Det blev inte så mycket sömn den veckan och sedan ville förkylningen flytta vidare och det var ju klart att min näsa ställde upp. Jag lyckades bli ordentligt förkyld och fick inte i mig så mycket mat. Sedan satte det sig i bihålorna. Efter 3-4 dagar med "ont i ansiktet" och ingen bättring i sikt gick jag till läkare för att höra vad det fanns för möjligheter i 38e veckan. Hon gav mig näsdroppar, slemlösande och tre smärtstillande om dygnet.
5 dagar senare, en söndag, befann vi oss på akuten, efter att först ha haft besök av en "Notarzt" på hembesök. Jag har aldrig någonsin haft så ont. Jag satt i sängen och mumlade 'aj' för mig själv. Jag stod inte ut med att ha någon i rummet, allt var för ljust, allt var för högljutt. Ansiktet värkte och bakhuvudet dunkade så jag trodde att jag skulle gå under. Kroppen var trött, graviditeten gjorde sitt till och smärtan var inte jämförbar med nagonting jag upplevt tidigare. Ingenting hjälpte och den enda hela tanke jag hade var att jag ville att de skulle ta ut barnet mitt så att jag kunde få någonting, vad som helst, mot smärtan.
Så mycket hade jag för min "egna inställning"! Nu, när jag blivit bra igen, hoppas jag bara att jag aldrig behöver bli riktigt rädd för nagonting värre än möss, för med min erfarenhet av den senaste tidens smärta tror jag att jag kommer tillhöra den grupp av människor som blir alldeles paralyserad istället för att gör nagot hjältemodigt. Inte alla sanningar man lär sig om sig själv är trevliga sanningar...
Jag brukar nog inte räkna mig själv till de gnälliga människorna. Eller rättare sagt, jag har sällan riktigt ont (det är väl som med rädsla, lätt att vara modig om man inte är rädd) så jag brukar kunna hoppa över smärtstillande de flesta gånger. Jag klarade Simons förlossning utan ryggbedövning, vilket ju var tur eftersom jag var mer rädd för en spruta i ryggen än förlossningssmärtan. Jag får migrän då och då, med synförlust och mörkt rum som botemedel, men som tur är inga dundermediciner som många olyckliga människor behöver. Det händer att jag får menssmärtor som gör mig obrukbar en dag eller två, men då hjälper bara att vänta ut det hela ändå.
Så min inställning till min egen smärta har med åren blivit lite "tyken". Tänkt att det är bara för mig att inte sjåpa mig, det är mest min egna inställning som det är fel på om jag har ont och det går alltid över. Jodåsåatt.
För snart fyra veckor sedan blev Simon riktigt förkyld, med hosta och tilltäppt näsa. Han sov bara någon timma i sträck, sedan ville han sitta i knät en stund för att kunna sova vidare. Det blev inte så mycket sömn den veckan och sedan ville förkylningen flytta vidare och det var ju klart att min näsa ställde upp. Jag lyckades bli ordentligt förkyld och fick inte i mig så mycket mat. Sedan satte det sig i bihålorna. Efter 3-4 dagar med "ont i ansiktet" och ingen bättring i sikt gick jag till läkare för att höra vad det fanns för möjligheter i 38e veckan. Hon gav mig näsdroppar, slemlösande och tre smärtstillande om dygnet.
5 dagar senare, en söndag, befann vi oss på akuten, efter att först ha haft besök av en "Notarzt" på hembesök. Jag har aldrig någonsin haft så ont. Jag satt i sängen och mumlade 'aj' för mig själv. Jag stod inte ut med att ha någon i rummet, allt var för ljust, allt var för högljutt. Ansiktet värkte och bakhuvudet dunkade så jag trodde att jag skulle gå under. Kroppen var trött, graviditeten gjorde sitt till och smärtan var inte jämförbar med nagonting jag upplevt tidigare. Ingenting hjälpte och den enda hela tanke jag hade var att jag ville att de skulle ta ut barnet mitt så att jag kunde få någonting, vad som helst, mot smärtan.
Så mycket hade jag för min "egna inställning"! Nu, när jag blivit bra igen, hoppas jag bara att jag aldrig behöver bli riktigt rädd för nagonting värre än möss, för med min erfarenhet av den senaste tidens smärta tror jag att jag kommer tillhöra den grupp av människor som blir alldeles paralyserad istället för att gör nagot hjältemodigt. Inte alla sanningar man lär sig om sig själv är trevliga sanningar...
Äktenskaplig omsorg
I alla längre förhallanden och äktenskap tror jag att man utvecklar sma ritualer eller vanor, som man bibehaller och sedan förväntar sig. Ett exempel: Vart radhus är pa tre vaningar (fyra med källaren) och därför blev det efter flytten en vana att ropandes fraga om allt är ok, om man hör nagot dunsa eller smälla pa nagon annan vaning. Pa sa sätt slipper man springa upp och ner för trapporna för att se efter om ens äkta halva fortfarande lever, eller om man ska ringa ambulansen. Oftast far man ju ett "ja, ja, jag försöker bara riva huset" till svar. Vad vi dock har glömt att öva i vart äktenskap är vad som händer om man av nagon anledning inte förstar svaret.
För ett tag sedan satt jag i badkaret i badrummet pa mellanvaningen och försökte bli av med den där nedrans förkylningen som Simon delade med sig av till mig. Jag hade stängt dörren för att det inte skulle dra och mina pojkar var pa bottenvaningen och lekte.
Eftersom jag inte har ont i ryggen längre, sa kan jag ta mig ur badkaret själv numera. Vad jag dock inte hade räknat med var blodtrycket, som tydligen tyckte att det skulle ta semester under tiden jag badade, med paföljande yrsel.
Jag tänkte att jag ropar pa min man. Jag ropade pa min man. Han hörde inte.
Jag tänkte att jag kastar nagonting pa dörren, sa att han undrar om allt är ok. Jag kastade en vattenleksak pa dörren. Markus ropade "ist alles ok?". Och hörde sedan inte svaret.
Nu hade det varit bra om vi hade haft en rutin, men det är ju lätt att vara efterklok. Dessutom var jag tvungen att dra mig till minnes att samma sak hände Markus för nagon vecka sedan. Han skulle tömma tvättmaskinen och rakade drämma huvudet i handtaget till badrumsdörren. Pa min fraga om han levde sa hörde jag inte vad han sa, men jag antog att eftersom han kunde prata sa var det nog sa. Under tiden lag Markus pa golvet och sag stjärnor blixtra förbi.
Markus är tydligen mer omtänksam än jag, som tur är, för efter ett tag kom han i alla fall upp för att se om allt stod rätt till. (Själv fick han ta sig ner för trappan bäst han kunde efter dörrattacken.) Sa till slut kom jag ur badkaret utan att svimma pa kuppen och i framtiden kommer vi att öva mer pa att lyssna pa svaret ocksa.
För ett tag sedan satt jag i badkaret i badrummet pa mellanvaningen och försökte bli av med den där nedrans förkylningen som Simon delade med sig av till mig. Jag hade stängt dörren för att det inte skulle dra och mina pojkar var pa bottenvaningen och lekte.
Eftersom jag inte har ont i ryggen längre, sa kan jag ta mig ur badkaret själv numera. Vad jag dock inte hade räknat med var blodtrycket, som tydligen tyckte att det skulle ta semester under tiden jag badade, med paföljande yrsel.
Jag tänkte att jag ropar pa min man. Jag ropade pa min man. Han hörde inte.
Jag tänkte att jag kastar nagonting pa dörren, sa att han undrar om allt är ok. Jag kastade en vattenleksak pa dörren. Markus ropade "ist alles ok?". Och hörde sedan inte svaret.
Nu hade det varit bra om vi hade haft en rutin, men det är ju lätt att vara efterklok. Dessutom var jag tvungen att dra mig till minnes att samma sak hände Markus för nagon vecka sedan. Han skulle tömma tvättmaskinen och rakade drämma huvudet i handtaget till badrumsdörren. Pa min fraga om han levde sa hörde jag inte vad han sa, men jag antog att eftersom han kunde prata sa var det nog sa. Under tiden lag Markus pa golvet och sag stjärnor blixtra förbi.
Markus är tydligen mer omtänksam än jag, som tur är, för efter ett tag kom han i alla fall upp för att se om allt stod rätt till. (Själv fick han ta sig ner för trappan bäst han kunde efter dörrattacken.) Sa till slut kom jag ur badkaret utan att svimma pa kuppen och i framtiden kommer vi att öva mer pa att lyssna pa svaret ocksa.
2012-12-04
Mjukmedel, modell annorlunda?
En dag ska jag plita ner en lista över alla kulturchockar man far när man flyttar fran Sverige till Österrike. De flesta chockarna smyger sig nämligen pa en, eftersom det pa ytan egentligen inte är sa stor skillnad (och rätt som det är har man annammat sättet att tänka och sa blir man chockad över det ocksa).
(Nu blir det lite närganget, sa vidare läsning pa eget ansvar tack)
Väldigt tydlig blir i alla fall skillnaden när man är gravid. (Mycket tjat om bäbistillverkning här inne nu, hoppas att det snart blir mer "bäbis irl"). I Sagolandet bakom bergen händer det nämligen mycket de sista veckorna. När bäbis är i princip färdigbakad sa ligger fokus pa att mjuka upp alla kroppsdelar som kan tänkas behöva utvidgas under förlossningen hos den blivande mamman.
Det är akupunktur, det är théer, andningsövningar och mycket annat som man kanske inte kunnat föreställa sig innan. Malet är ju sa klart att minimera risken för sprickor, klippningar, sugklockor och annat otrevligt. Som alla vet sa är ju alla sätt bra utom de daliga, sa därför angade jag igar min muffla... med höblommor...
Ja alltsa, man tager en näve höblommor (finns att köpa pa apoteket) och stoppar i en liten gryta. Kokar en liter vatten och häller över höblommorna. Sedan ställer man grytan i toaletten och sätter sig med ett obeklätt underrede pa toaletten i 10 minuter. Här maste man passa sig sa att man inte bränner sig, det är tydligen kontraproduktivt med brännblasor. Proceduren upprepas en gang i veckan fran den 37e veckan och efter beräknad förlossning dagligen.
Min käre far har länge hävdat att det gar utför med jordbruket. Är inte riktigt säker pa att det var det här han menade, men höskörd far en helt annan betydelse efter det här. Min personliga teori är att det inte handlar sa mycket om att mjuka upp delarna där nere, utan att röka ut bäbis.
En annan dag kan jag (läs: helst inte) kanske berätta om min salva för mellangardsmassage, nagot som man tydligen ocksa gärna ska diskutera med andra gravida väninnor (eller bekanta, eller helt främmande människor).
(Nu blir det lite närganget, sa vidare läsning pa eget ansvar tack)
Väldigt tydlig blir i alla fall skillnaden när man är gravid. (Mycket tjat om bäbistillverkning här inne nu, hoppas att det snart blir mer "bäbis irl"). I Sagolandet bakom bergen händer det nämligen mycket de sista veckorna. När bäbis är i princip färdigbakad sa ligger fokus pa att mjuka upp alla kroppsdelar som kan tänkas behöva utvidgas under förlossningen hos den blivande mamman.
Det är akupunktur, det är théer, andningsövningar och mycket annat som man kanske inte kunnat föreställa sig innan. Malet är ju sa klart att minimera risken för sprickor, klippningar, sugklockor och annat otrevligt. Som alla vet sa är ju alla sätt bra utom de daliga, sa därför angade jag igar min muffla... med höblommor...
Ja alltsa, man tager en näve höblommor (finns att köpa pa apoteket) och stoppar i en liten gryta. Kokar en liter vatten och häller över höblommorna. Sedan ställer man grytan i toaletten och sätter sig med ett obeklätt underrede pa toaletten i 10 minuter. Här maste man passa sig sa att man inte bränner sig, det är tydligen kontraproduktivt med brännblasor. Proceduren upprepas en gang i veckan fran den 37e veckan och efter beräknad förlossning dagligen.
Min käre far har länge hävdat att det gar utför med jordbruket. Är inte riktigt säker pa att det var det här han menade, men höskörd far en helt annan betydelse efter det här. Min personliga teori är att det inte handlar sa mycket om att mjuka upp delarna där nere, utan att röka ut bäbis.
En annan dag kan jag (läs: helst inte) kanske berätta om min salva för mellangardsmassage, nagot som man tydligen ocksa gärna ska diskutera med andra gravida väninnor (eller bekanta, eller helt främmande människor).
2012-12-03
När fan blir gammal, blir han religiös...
Ryggont hör ju till graviditeten, det vet man ju. Eller, jag trodde att jag visste det när jag väntade Simon. Min barnmorska hade väl sett lite skeptisk ut till att jag hade sa ont, men min gynekolog verkade inte tycka att det var nagot konstigt. Det är ju ända en del som kroppen far sta ut med när magen växer ohejdat i nio manaders tid. Sa jag fann mig i att jag hade ont och tänkte att det gar ju över när han har tittat ut. Det gjorde det ju ocksa, efter ett tag kunde jag vända pa mig som jag ville i sängen, ga längre sträckor och sitta utan att det gjorde ont.
Hur som helst, sa lovade jag mig själv i somras att ta bättre hand om mig själv. Sa när foglossningen blev starkare sa gick jag till en sjukgymnast och bad henne göra nagot at min rygg och min foglossning. Ja, det gick väl sa där med foglossningen, eftersom det knappt är nagon här i Österrike som har foglossning. Till slut fick jag ett värdelöst bälte och det var det hela.
Däremot sa har jag inte ont i ryggen längre! Antagligen är det för att bebis är beräknad till den 24.12, för ur min synpunkt är det ett smärre mirakel. Hon botade mig nämligen med handpaläggning. Här kallas det för cranio sacral massage och innebär att hon lägger sina händer pa olika punkter pa min kropp, det blir varmt och min rygg blir bra.
Jag tror inte pa sant (energi, blabla, alternativmedicin, blabla), sa placeboeffekten torde vara minimal.
Anyway, det här hokus pokuset hjälper i alla fall, oavsett vad det beror pa, sa nu kan inga vilda hästar halla mig därifran och skulle jag ha nagra problem efter förlossningen sa är det dit jag kommer att masa mig först.
Hur som helst, sa lovade jag mig själv i somras att ta bättre hand om mig själv. Sa när foglossningen blev starkare sa gick jag till en sjukgymnast och bad henne göra nagot at min rygg och min foglossning. Ja, det gick väl sa där med foglossningen, eftersom det knappt är nagon här i Österrike som har foglossning. Till slut fick jag ett värdelöst bälte och det var det hela.
Däremot sa har jag inte ont i ryggen längre! Antagligen är det för att bebis är beräknad till den 24.12, för ur min synpunkt är det ett smärre mirakel. Hon botade mig nämligen med handpaläggning. Här kallas det för cranio sacral massage och innebär att hon lägger sina händer pa olika punkter pa min kropp, det blir varmt och min rygg blir bra.
Jag tror inte pa sant (energi, blabla, alternativmedicin, blabla), sa placeboeffekten torde vara minimal.
Anyway, det här hokus pokuset hjälper i alla fall, oavsett vad det beror pa, sa nu kan inga vilda hästar halla mig därifran och skulle jag ha nagra problem efter förlossningen sa är det dit jag kommer att masa mig först.
2012-12-01
Va bidde de da da?
Det här med talamod är inte riktigt min grej. Att upprepa samma handlingar flera ganger innan nagot är färdigt, att vänta pa nagot, eller att inte kunna fa saker att hända pa momangen kan fa mig att ga upp i atomer av otalighet och jag blir tjurig. (Förlat, alla runt mig)
Därför är graviditetshormonerna av manga anledningar inte sa lätta att handskas med, speciellt för Markus. När jag är gravid blir jag nämligen (i tanken) väldigt pysslig. Under de fa veckorna den första graviditeten varade, sa stickade jag. Jag tycker inte att det är roligt att sticka, sa den halsduken är inte färdig än. A andra sidan är det ju bara ganska precis tre ar sedan jag började med den. Under tiden jag var gravid med Simon sa lagade jag en väldans massa mat. Det tycker jag visserligen är roligt, sa det var helt ok. Den här gangen har jag fatt för mig att jag ska sy gardiner och kuddöverdrag själv. Det later ju sa fint med människor som kan dekorera sina hem själva och hur svart kan det vara att sy en rak gardin, liksom?
Glömde dock, jag kan inte sy. Det blir inte rakt. Det blir inte jämnt. Det tar aldrig slut. I tva veckors tid har jag svurit lite varje dag, antingen för att jag har stuckit magen pa nalarna, för att symaskinen har hakat upp sig, för att tyget inte vill som jag vill, för att katterna är i vägen, för att jag inte har sytt nagot den dagen eller för att jag fortfarande har sa mycket kvar. Man kunde ju ha hoppats att alla skrädderikunskaper som funnits i familjen hade kunnat smitta av sig pa mig (morfar var skräddare, extra-mormor var sömmerska, makes mormor var sömmerska) eller att jag hade lärt mig nagot av min handarbetande farmor. Men nej, det gjorde jag inte. Istället använder jag internet som källa till information och mitt eget tjuriga huvud för att bli färdig.
Nu, 10 meter gardin senare, är de färdiga, upphängda och klara och jag funderar lite pa min egen inställning till mig själv. Jag menar, jag tycker egentligen inte om att sy och syslöjden i skolan var mest en plaga, men gardinerna blev ganska ok om man inte tittar för nära. Varför tänker jag inte, "vad duktig jag är som slutförde nagot som jag inte är helt hundra pa", istället för "hoppas inte svärmor tittar för noga pa sömmarna"? Eller att "trots att bade Simon och jag har varit sjuka i arhundradets förkylning sa blev jag färdig innan advent" istället för "vad lat jag var som inte sydde kanterna extra, använde strykjärnet, eller sydde pa spetsen som jag hade tänkt först".
Aterstar att hoppas att om jag händelsevis skulle bli gravid nagon mer gang att det pyssliga sammanfaller med nagot som jag skulle kunna ha användning efterat ocksa. Webdesign till exempel, eller lära mig skriva ordentligt kanske. Fast först ska jag öva pa att vara glad över mig själv, det hjälper nog ocksa människorna i min omgivning.
Därför är graviditetshormonerna av manga anledningar inte sa lätta att handskas med, speciellt för Markus. När jag är gravid blir jag nämligen (i tanken) väldigt pysslig. Under de fa veckorna den första graviditeten varade, sa stickade jag. Jag tycker inte att det är roligt att sticka, sa den halsduken är inte färdig än. A andra sidan är det ju bara ganska precis tre ar sedan jag började med den. Under tiden jag var gravid med Simon sa lagade jag en väldans massa mat. Det tycker jag visserligen är roligt, sa det var helt ok. Den här gangen har jag fatt för mig att jag ska sy gardiner och kuddöverdrag själv. Det later ju sa fint med människor som kan dekorera sina hem själva och hur svart kan det vara att sy en rak gardin, liksom?
Glömde dock, jag kan inte sy. Det blir inte rakt. Det blir inte jämnt. Det tar aldrig slut. I tva veckors tid har jag svurit lite varje dag, antingen för att jag har stuckit magen pa nalarna, för att symaskinen har hakat upp sig, för att tyget inte vill som jag vill, för att katterna är i vägen, för att jag inte har sytt nagot den dagen eller för att jag fortfarande har sa mycket kvar. Man kunde ju ha hoppats att alla skrädderikunskaper som funnits i familjen hade kunnat smitta av sig pa mig (morfar var skräddare, extra-mormor var sömmerska, makes mormor var sömmerska) eller att jag hade lärt mig nagot av min handarbetande farmor. Men nej, det gjorde jag inte. Istället använder jag internet som källa till information och mitt eget tjuriga huvud för att bli färdig.
Nu, 10 meter gardin senare, är de färdiga, upphängda och klara och jag funderar lite pa min egen inställning till mig själv. Jag menar, jag tycker egentligen inte om att sy och syslöjden i skolan var mest en plaga, men gardinerna blev ganska ok om man inte tittar för nära. Varför tänker jag inte, "vad duktig jag är som slutförde nagot som jag inte är helt hundra pa", istället för "hoppas inte svärmor tittar för noga pa sömmarna"? Eller att "trots att bade Simon och jag har varit sjuka i arhundradets förkylning sa blev jag färdig innan advent" istället för "vad lat jag var som inte sydde kanterna extra, använde strykjärnet, eller sydde pa spetsen som jag hade tänkt först".
Aterstar att hoppas att om jag händelsevis skulle bli gravid nagon mer gang att det pyssliga sammanfaller med nagot som jag skulle kunna ha användning efterat ocksa. Webdesign till exempel, eller lära mig skriva ordentligt kanske. Fast först ska jag öva pa att vara glad över mig själv, det hjälper nog ocksa människorna i min omgivning.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)