Det här med talamod är inte riktigt min grej. Att upprepa samma handlingar flera ganger innan nagot är färdigt, att vänta pa nagot, eller att inte kunna fa saker att hända pa momangen kan fa mig att ga upp i atomer av otalighet och jag blir tjurig. (Förlat, alla runt mig)
Därför är graviditetshormonerna av manga anledningar inte sa lätta att handskas med, speciellt för Markus. När jag är gravid blir jag nämligen (i tanken) väldigt pysslig. Under de fa veckorna den första graviditeten varade, sa stickade jag. Jag tycker inte att det är roligt att sticka, sa den halsduken är inte färdig än. A andra sidan är det ju bara ganska precis tre ar sedan jag började med den. Under tiden jag var gravid med Simon sa lagade jag en väldans massa mat. Det tycker jag visserligen är roligt, sa det var helt ok. Den här gangen har jag fatt för mig att jag ska sy gardiner och kuddöverdrag själv. Det later ju sa fint med människor som kan dekorera sina hem själva och hur svart kan det vara att sy en rak gardin, liksom?
Glömde dock, jag kan inte sy. Det blir inte rakt. Det blir inte jämnt. Det tar aldrig slut. I tva veckors tid har jag svurit lite varje dag, antingen för att jag har stuckit magen pa nalarna, för att symaskinen har hakat upp sig, för att tyget inte vill som jag vill, för att katterna är i vägen, för att jag inte har sytt nagot den dagen eller för att jag fortfarande har sa mycket kvar. Man kunde ju ha hoppats att alla skrädderikunskaper som funnits i familjen hade kunnat smitta av sig pa mig (morfar var skräddare, extra-mormor var sömmerska, makes mormor var sömmerska) eller att jag hade lärt mig nagot av min handarbetande farmor. Men nej, det gjorde jag inte. Istället använder jag internet som källa till information och mitt eget tjuriga huvud för att bli färdig.
Nu, 10 meter gardin senare, är de färdiga, upphängda och klara och jag funderar lite pa min egen inställning till mig själv. Jag menar, jag tycker egentligen inte om att sy och syslöjden i skolan var mest en plaga, men gardinerna blev ganska ok om man inte tittar för nära. Varför tänker jag inte, "vad duktig jag är som slutförde nagot som jag inte är helt hundra pa", istället för "hoppas inte svärmor tittar för noga pa sömmarna"? Eller att "trots att bade Simon och jag har varit sjuka i arhundradets förkylning sa blev jag färdig innan advent" istället för "vad lat jag var som inte sydde kanterna extra, använde strykjärnet, eller sydde pa spetsen som jag hade tänkt först".
Aterstar att hoppas att om jag händelsevis skulle bli gravid nagon mer gang att det pyssliga sammanfaller med nagot som jag skulle kunna ha användning efterat ocksa. Webdesign till exempel, eller lära mig skriva ordentligt kanske. Fast först ska jag öva pa att vara glad över mig själv, det hjälper nog ocksa människorna i min omgivning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar