Akupunktur och hallonbladsthé har jag inte heller hunnit med än

Det kan vara svart att tro, men ibland är jag inte sa kaxig. Inte sa ofta, men nagon gang da och da, kan jag hemfalla at att oroa mig lite, oftast i onödan. Idag är en sadan dag.

Det är 4,5 veckor kvar till beräknad bebisankomst. Markus har akt iväg till vernissage i Linz för sin första utställning och jag är ensam med Simon till i morgon eftermiddag. Sänkvärkarna har vi redan avverkat och det känns som att magen inte kan hänga längre ner utan att sla i knäna i trapporna. Vid Simons förlossning var öppningsskedet avklarat pa lite drygt fem timmar fran första lilla värken, sedan satt han fast i tre timmar innan han lät sig övertalas till att komma ut. Lite smatt betänkligt med andra barnet, där jag har förstatt att öppningsskeddet brukar ga fortare och att vägen ut är mera förberedd. Förvärkar har jag varje kväll, de sista kvällarna har de gjort ont. Vi har flyttat sedan förra gangen ocksa, vilket innebär att jag har tre ganger sa lang väg till sjukhuset.

Sa lat mig göra en av mina beprövade listor över vad jag oroar mig för:

- Att det är dags inatt eller tidigt imorgon
- Att det gar sa fort att jag inte hinner till sjukhuset
- Att det tar sa lang tid att jag inte orkar med smärtan, maste ryggmärgsbedövas och blir totalförlamad pa kuppen
- Att Markus blir sa nervös att han kör av vägen eller in i en annan bil pa vägen hem
- Att jag maste ta med Simon till sjukhuset, för att grannarna inte vaknar eller är hemma
- Att mina svärföräldrar kör av vägen, antingen pa väg till sjukhuset eller med Simon i bilen pa väg hem
- Att bebis är sjuk
- Att nagot ska ga fel
- Att jag ska spricka fran naveln till svanskotan
- Att barnmorskan inte förstar mig, eller jag henne
- Att de har sa mycket att göra pa sjukhuset att ingen hinner med mig
- Att jag maste bli kvar pa sjukhuset efterat och inte kan ga hem direkt som med Simon
- Att, att, att

Jag är medveten om att en del av ovanstaende motsäger sig självt, jag vill inte pasta att jag är särskilt rationell i min oro. Dessutom kan jag inte göra ett dugg at nagot av ovanstaende, sa det är rätt onödigt att oroa sig. Imorgon eftermiddag ska jag skratta at mig själv. Nu ska jag ga och lägga mig i fosterställning och äta choklad.


Ps. Inte heller har jag packat väskan eller rakat benen, det är ju som gjort för att dra igang inatt...