I augusti började vi med sammandragningar, sa att jag blev tvungen att havligga pa soffan i drygt tva veckor för att bäbis inte skulle titta ut i förtid. 6 veckor innan beräknat födelsedatum började sänkvärkarna och magen halkade ner till knäna. I vecka 38 mätte min gynekolog bäbis och sade att i den här takten är h*n färdig den 14e december.
Är det sa konstigt om jag trodde att bäbis kanske skulle kunna titta ut lite tidigare? Är det för mycket förväntat att jag inte räknade med att ga 4 dagar över tiden? Ja, för där är jag nu. Pa julafton var h*n beräknad, floffa ut har bäbis inte velat göra än.
Sa vad har den blivande tvabarnsmodern gjort för att övertyga bäbis om den rätta vägen? Det finns ju en del husmorsknep att ta till och eftersom det är helg mest hela tiden sa här dags pa aret är akupunktur inte möjligt just nu. Sa vi har prövat följande:
Hallonbladsthé - inte sa gott, men drickbart
Promenader - inte att rekommendera med foglossning
Varma bad - atminstone avkopplande, särskilt om man far hjälp att komma ur badet sedan
Sex - ganska roligt om man gärna skrattar at sig själv (eller at sin fru)
Champagne - snurrig efter tre smutt
Lek med 2-aring pa golvet - upp, ner, upp, ner, upp, ner
Ga i trappor, bärandes pa 2-aring - upp, ner, upp, ner, upp, ner (foglossning, tjohooo)
Langa dagar av matlagning/bakning - graviditet är ingen sjukdom, klart allt maste finnas pa julbordet
Mycket mat med kanel och ingefära - gott
Angat underliv - ingen kommentar
Mycket sömn - klart den bästa metoden hittills
Joda, alltihop har lett till att jag har värkar. Flera stycken i rad, sedan tar vi en paus. (Det vore ju dumt att överanstränga sig) Sedan börjar vi om.
Idag var vi pa kontroll pa hospitalet där det är tänkt att födas. De gav mig en olja att smörja in magen med, först i cirklar och sedan nedat. Det later ju som en övertygande metod tänker jag och har redan kladdat in mig med den. Atminstone hjälper den till att bevara julkänslan lite till, eftersom jag nu luktar som en blandning av ingefära, kanel och apelsin. Jag skulle stanna därinne om jag var bäbis. Den har ju det bra där den är, fortfarande gott om fostervatten och julgodiset är inte heller slut än.
Vad tror ni om att kasta ut bäbis till Knut?
2012-12-28
2012-12-24
Nu är det jul här i vart hus
Vi hade en legendarisk början pa julafton strax efter midnatt i natt. Simon blev magsjuk. Sa vi satt uppe tre timmar med honom innan det lugnade ner sig och han kunde sova lite.
Det var i och för sig ocksa lite positivt för därigenom fick vi den första sovmorgonen pa det senaste aret. Simon vaknade nämligen inte förrän halv nio! (att jämföra med halv sex igar).
Sa nu är det inte bara jultomten vi ser fram mot med spänning här i huset, utan även om Markus och jag ska klara oss eller inte. Simon mar i alla fall mycket bättre, har redan mumsat pa godis ur sin julstrumpa och tittat pa den dagliga dosen av "pa rymmen med Pippi Langstrump".
Nu är det dags att förbereda julmiddagen (som mamsen till stor del släpade med sig fran Svedala förra helgen) och sedan förhoppningsvis en julslummer pa det, hela familjen. Ser fram mot Simons reaktion pa tomten och julklapparna, julgranen älskar han och han lyser hela han när han tittar pa julgranskulorna som vi hängde upp igar. Det blir helt klart en annan julkänsla med barn och vi inser hur lyckligt lottade vi är som har varandra och kan fira jul tillsammans.
Jag önskar alla vara vänner och familj en riktigt fröjdefull, fridefull jul. Jag saknar er alla och tänker pa er!
Manga julkramar fran Österrike!
Ps. Ingen bebis i sikte än, tänker att jag kanske kan knipa i nagra timmar till sa att h*n inte behöver ha födelsedag pa julafton.
Det var i och för sig ocksa lite positivt för därigenom fick vi den första sovmorgonen pa det senaste aret. Simon vaknade nämligen inte förrän halv nio! (att jämföra med halv sex igar).
Sa nu är det inte bara jultomten vi ser fram mot med spänning här i huset, utan även om Markus och jag ska klara oss eller inte. Simon mar i alla fall mycket bättre, har redan mumsat pa godis ur sin julstrumpa och tittat pa den dagliga dosen av "pa rymmen med Pippi Langstrump".
Nu är det dags att förbereda julmiddagen (som mamsen till stor del släpade med sig fran Svedala förra helgen) och sedan förhoppningsvis en julslummer pa det, hela familjen. Ser fram mot Simons reaktion pa tomten och julklapparna, julgranen älskar han och han lyser hela han när han tittar pa julgranskulorna som vi hängde upp igar. Det blir helt klart en annan julkänsla med barn och vi inser hur lyckligt lottade vi är som har varandra och kan fira jul tillsammans.
Jag önskar alla vara vänner och familj en riktigt fröjdefull, fridefull jul. Jag saknar er alla och tänker pa er!
Manga julkramar fran Österrike!
Ps. Ingen bebis i sikte än, tänker att jag kanske kan knipa i nagra timmar till sa att h*n inte behöver ha födelsedag pa julafton.
Att inse sina begränsningar
Ska vi prata litet om det här med smärta? Det är dessutom inte bebis som är anledningen till temat den här gången, så det kan ju vara uppfriskande.
Jag brukar nog inte räkna mig själv till de gnälliga människorna. Eller rättare sagt, jag har sällan riktigt ont (det är väl som med rädsla, lätt att vara modig om man inte är rädd) så jag brukar kunna hoppa över smärtstillande de flesta gånger. Jag klarade Simons förlossning utan ryggbedövning, vilket ju var tur eftersom jag var mer rädd för en spruta i ryggen än förlossningssmärtan. Jag får migrän då och då, med synförlust och mörkt rum som botemedel, men som tur är inga dundermediciner som många olyckliga människor behöver. Det händer att jag får menssmärtor som gör mig obrukbar en dag eller två, men då hjälper bara att vänta ut det hela ändå.
Så min inställning till min egen smärta har med åren blivit lite "tyken". Tänkt att det är bara för mig att inte sjåpa mig, det är mest min egna inställning som det är fel på om jag har ont och det går alltid över. Jodåsåatt.
För snart fyra veckor sedan blev Simon riktigt förkyld, med hosta och tilltäppt näsa. Han sov bara någon timma i sträck, sedan ville han sitta i knät en stund för att kunna sova vidare. Det blev inte så mycket sömn den veckan och sedan ville förkylningen flytta vidare och det var ju klart att min näsa ställde upp. Jag lyckades bli ordentligt förkyld och fick inte i mig så mycket mat. Sedan satte det sig i bihålorna. Efter 3-4 dagar med "ont i ansiktet" och ingen bättring i sikt gick jag till läkare för att höra vad det fanns för möjligheter i 38e veckan. Hon gav mig näsdroppar, slemlösande och tre smärtstillande om dygnet.
5 dagar senare, en söndag, befann vi oss på akuten, efter att först ha haft besök av en "Notarzt" på hembesök. Jag har aldrig någonsin haft så ont. Jag satt i sängen och mumlade 'aj' för mig själv. Jag stod inte ut med att ha någon i rummet, allt var för ljust, allt var för högljutt. Ansiktet värkte och bakhuvudet dunkade så jag trodde att jag skulle gå under. Kroppen var trött, graviditeten gjorde sitt till och smärtan var inte jämförbar med nagonting jag upplevt tidigare. Ingenting hjälpte och den enda hela tanke jag hade var att jag ville att de skulle ta ut barnet mitt så att jag kunde få någonting, vad som helst, mot smärtan.
Så mycket hade jag för min "egna inställning"! Nu, när jag blivit bra igen, hoppas jag bara att jag aldrig behöver bli riktigt rädd för nagonting värre än möss, för med min erfarenhet av den senaste tidens smärta tror jag att jag kommer tillhöra den grupp av människor som blir alldeles paralyserad istället för att gör nagot hjältemodigt. Inte alla sanningar man lär sig om sig själv är trevliga sanningar...
Jag brukar nog inte räkna mig själv till de gnälliga människorna. Eller rättare sagt, jag har sällan riktigt ont (det är väl som med rädsla, lätt att vara modig om man inte är rädd) så jag brukar kunna hoppa över smärtstillande de flesta gånger. Jag klarade Simons förlossning utan ryggbedövning, vilket ju var tur eftersom jag var mer rädd för en spruta i ryggen än förlossningssmärtan. Jag får migrän då och då, med synförlust och mörkt rum som botemedel, men som tur är inga dundermediciner som många olyckliga människor behöver. Det händer att jag får menssmärtor som gör mig obrukbar en dag eller två, men då hjälper bara att vänta ut det hela ändå.
Så min inställning till min egen smärta har med åren blivit lite "tyken". Tänkt att det är bara för mig att inte sjåpa mig, det är mest min egna inställning som det är fel på om jag har ont och det går alltid över. Jodåsåatt.
För snart fyra veckor sedan blev Simon riktigt förkyld, med hosta och tilltäppt näsa. Han sov bara någon timma i sträck, sedan ville han sitta i knät en stund för att kunna sova vidare. Det blev inte så mycket sömn den veckan och sedan ville förkylningen flytta vidare och det var ju klart att min näsa ställde upp. Jag lyckades bli ordentligt förkyld och fick inte i mig så mycket mat. Sedan satte det sig i bihålorna. Efter 3-4 dagar med "ont i ansiktet" och ingen bättring i sikt gick jag till läkare för att höra vad det fanns för möjligheter i 38e veckan. Hon gav mig näsdroppar, slemlösande och tre smärtstillande om dygnet.
5 dagar senare, en söndag, befann vi oss på akuten, efter att först ha haft besök av en "Notarzt" på hembesök. Jag har aldrig någonsin haft så ont. Jag satt i sängen och mumlade 'aj' för mig själv. Jag stod inte ut med att ha någon i rummet, allt var för ljust, allt var för högljutt. Ansiktet värkte och bakhuvudet dunkade så jag trodde att jag skulle gå under. Kroppen var trött, graviditeten gjorde sitt till och smärtan var inte jämförbar med nagonting jag upplevt tidigare. Ingenting hjälpte och den enda hela tanke jag hade var att jag ville att de skulle ta ut barnet mitt så att jag kunde få någonting, vad som helst, mot smärtan.
Så mycket hade jag för min "egna inställning"! Nu, när jag blivit bra igen, hoppas jag bara att jag aldrig behöver bli riktigt rädd för nagonting värre än möss, för med min erfarenhet av den senaste tidens smärta tror jag att jag kommer tillhöra den grupp av människor som blir alldeles paralyserad istället för att gör nagot hjältemodigt. Inte alla sanningar man lär sig om sig själv är trevliga sanningar...
Äktenskaplig omsorg
I alla längre förhallanden och äktenskap tror jag att man utvecklar sma ritualer eller vanor, som man bibehaller och sedan förväntar sig. Ett exempel: Vart radhus är pa tre vaningar (fyra med källaren) och därför blev det efter flytten en vana att ropandes fraga om allt är ok, om man hör nagot dunsa eller smälla pa nagon annan vaning. Pa sa sätt slipper man springa upp och ner för trapporna för att se efter om ens äkta halva fortfarande lever, eller om man ska ringa ambulansen. Oftast far man ju ett "ja, ja, jag försöker bara riva huset" till svar. Vad vi dock har glömt att öva i vart äktenskap är vad som händer om man av nagon anledning inte förstar svaret.
För ett tag sedan satt jag i badkaret i badrummet pa mellanvaningen och försökte bli av med den där nedrans förkylningen som Simon delade med sig av till mig. Jag hade stängt dörren för att det inte skulle dra och mina pojkar var pa bottenvaningen och lekte.
Eftersom jag inte har ont i ryggen längre, sa kan jag ta mig ur badkaret själv numera. Vad jag dock inte hade räknat med var blodtrycket, som tydligen tyckte att det skulle ta semester under tiden jag badade, med paföljande yrsel.
Jag tänkte att jag ropar pa min man. Jag ropade pa min man. Han hörde inte.
Jag tänkte att jag kastar nagonting pa dörren, sa att han undrar om allt är ok. Jag kastade en vattenleksak pa dörren. Markus ropade "ist alles ok?". Och hörde sedan inte svaret.
Nu hade det varit bra om vi hade haft en rutin, men det är ju lätt att vara efterklok. Dessutom var jag tvungen att dra mig till minnes att samma sak hände Markus för nagon vecka sedan. Han skulle tömma tvättmaskinen och rakade drämma huvudet i handtaget till badrumsdörren. Pa min fraga om han levde sa hörde jag inte vad han sa, men jag antog att eftersom han kunde prata sa var det nog sa. Under tiden lag Markus pa golvet och sag stjärnor blixtra förbi.
Markus är tydligen mer omtänksam än jag, som tur är, för efter ett tag kom han i alla fall upp för att se om allt stod rätt till. (Själv fick han ta sig ner för trappan bäst han kunde efter dörrattacken.) Sa till slut kom jag ur badkaret utan att svimma pa kuppen och i framtiden kommer vi att öva mer pa att lyssna pa svaret ocksa.
För ett tag sedan satt jag i badkaret i badrummet pa mellanvaningen och försökte bli av med den där nedrans förkylningen som Simon delade med sig av till mig. Jag hade stängt dörren för att det inte skulle dra och mina pojkar var pa bottenvaningen och lekte.
Eftersom jag inte har ont i ryggen längre, sa kan jag ta mig ur badkaret själv numera. Vad jag dock inte hade räknat med var blodtrycket, som tydligen tyckte att det skulle ta semester under tiden jag badade, med paföljande yrsel.
Jag tänkte att jag ropar pa min man. Jag ropade pa min man. Han hörde inte.
Jag tänkte att jag kastar nagonting pa dörren, sa att han undrar om allt är ok. Jag kastade en vattenleksak pa dörren. Markus ropade "ist alles ok?". Och hörde sedan inte svaret.
Nu hade det varit bra om vi hade haft en rutin, men det är ju lätt att vara efterklok. Dessutom var jag tvungen att dra mig till minnes att samma sak hände Markus för nagon vecka sedan. Han skulle tömma tvättmaskinen och rakade drämma huvudet i handtaget till badrumsdörren. Pa min fraga om han levde sa hörde jag inte vad han sa, men jag antog att eftersom han kunde prata sa var det nog sa. Under tiden lag Markus pa golvet och sag stjärnor blixtra förbi.
Markus är tydligen mer omtänksam än jag, som tur är, för efter ett tag kom han i alla fall upp för att se om allt stod rätt till. (Själv fick han ta sig ner för trappan bäst han kunde efter dörrattacken.) Sa till slut kom jag ur badkaret utan att svimma pa kuppen och i framtiden kommer vi att öva mer pa att lyssna pa svaret ocksa.
2012-12-04
Mjukmedel, modell annorlunda?
En dag ska jag plita ner en lista över alla kulturchockar man far när man flyttar fran Sverige till Österrike. De flesta chockarna smyger sig nämligen pa en, eftersom det pa ytan egentligen inte är sa stor skillnad (och rätt som det är har man annammat sättet att tänka och sa blir man chockad över det ocksa).
(Nu blir det lite närganget, sa vidare läsning pa eget ansvar tack)
Väldigt tydlig blir i alla fall skillnaden när man är gravid. (Mycket tjat om bäbistillverkning här inne nu, hoppas att det snart blir mer "bäbis irl"). I Sagolandet bakom bergen händer det nämligen mycket de sista veckorna. När bäbis är i princip färdigbakad sa ligger fokus pa att mjuka upp alla kroppsdelar som kan tänkas behöva utvidgas under förlossningen hos den blivande mamman.
Det är akupunktur, det är théer, andningsövningar och mycket annat som man kanske inte kunnat föreställa sig innan. Malet är ju sa klart att minimera risken för sprickor, klippningar, sugklockor och annat otrevligt. Som alla vet sa är ju alla sätt bra utom de daliga, sa därför angade jag igar min muffla... med höblommor...
Ja alltsa, man tager en näve höblommor (finns att köpa pa apoteket) och stoppar i en liten gryta. Kokar en liter vatten och häller över höblommorna. Sedan ställer man grytan i toaletten och sätter sig med ett obeklätt underrede pa toaletten i 10 minuter. Här maste man passa sig sa att man inte bränner sig, det är tydligen kontraproduktivt med brännblasor. Proceduren upprepas en gang i veckan fran den 37e veckan och efter beräknad förlossning dagligen.
Min käre far har länge hävdat att det gar utför med jordbruket. Är inte riktigt säker pa att det var det här han menade, men höskörd far en helt annan betydelse efter det här. Min personliga teori är att det inte handlar sa mycket om att mjuka upp delarna där nere, utan att röka ut bäbis.
En annan dag kan jag (läs: helst inte) kanske berätta om min salva för mellangardsmassage, nagot som man tydligen ocksa gärna ska diskutera med andra gravida väninnor (eller bekanta, eller helt främmande människor).
(Nu blir det lite närganget, sa vidare läsning pa eget ansvar tack)
Väldigt tydlig blir i alla fall skillnaden när man är gravid. (Mycket tjat om bäbistillverkning här inne nu, hoppas att det snart blir mer "bäbis irl"). I Sagolandet bakom bergen händer det nämligen mycket de sista veckorna. När bäbis är i princip färdigbakad sa ligger fokus pa att mjuka upp alla kroppsdelar som kan tänkas behöva utvidgas under förlossningen hos den blivande mamman.
Det är akupunktur, det är théer, andningsövningar och mycket annat som man kanske inte kunnat föreställa sig innan. Malet är ju sa klart att minimera risken för sprickor, klippningar, sugklockor och annat otrevligt. Som alla vet sa är ju alla sätt bra utom de daliga, sa därför angade jag igar min muffla... med höblommor...
Ja alltsa, man tager en näve höblommor (finns att köpa pa apoteket) och stoppar i en liten gryta. Kokar en liter vatten och häller över höblommorna. Sedan ställer man grytan i toaletten och sätter sig med ett obeklätt underrede pa toaletten i 10 minuter. Här maste man passa sig sa att man inte bränner sig, det är tydligen kontraproduktivt med brännblasor. Proceduren upprepas en gang i veckan fran den 37e veckan och efter beräknad förlossning dagligen.
Min käre far har länge hävdat att det gar utför med jordbruket. Är inte riktigt säker pa att det var det här han menade, men höskörd far en helt annan betydelse efter det här. Min personliga teori är att det inte handlar sa mycket om att mjuka upp delarna där nere, utan att röka ut bäbis.
En annan dag kan jag (läs: helst inte) kanske berätta om min salva för mellangardsmassage, nagot som man tydligen ocksa gärna ska diskutera med andra gravida väninnor (eller bekanta, eller helt främmande människor).
2012-12-03
När fan blir gammal, blir han religiös...
Ryggont hör ju till graviditeten, det vet man ju. Eller, jag trodde att jag visste det när jag väntade Simon. Min barnmorska hade väl sett lite skeptisk ut till att jag hade sa ont, men min gynekolog verkade inte tycka att det var nagot konstigt. Det är ju ända en del som kroppen far sta ut med när magen växer ohejdat i nio manaders tid. Sa jag fann mig i att jag hade ont och tänkte att det gar ju över när han har tittat ut. Det gjorde det ju ocksa, efter ett tag kunde jag vända pa mig som jag ville i sängen, ga längre sträckor och sitta utan att det gjorde ont.
Hur som helst, sa lovade jag mig själv i somras att ta bättre hand om mig själv. Sa när foglossningen blev starkare sa gick jag till en sjukgymnast och bad henne göra nagot at min rygg och min foglossning. Ja, det gick väl sa där med foglossningen, eftersom det knappt är nagon här i Österrike som har foglossning. Till slut fick jag ett värdelöst bälte och det var det hela.
Däremot sa har jag inte ont i ryggen längre! Antagligen är det för att bebis är beräknad till den 24.12, för ur min synpunkt är det ett smärre mirakel. Hon botade mig nämligen med handpaläggning. Här kallas det för cranio sacral massage och innebär att hon lägger sina händer pa olika punkter pa min kropp, det blir varmt och min rygg blir bra.
Jag tror inte pa sant (energi, blabla, alternativmedicin, blabla), sa placeboeffekten torde vara minimal.
Anyway, det här hokus pokuset hjälper i alla fall, oavsett vad det beror pa, sa nu kan inga vilda hästar halla mig därifran och skulle jag ha nagra problem efter förlossningen sa är det dit jag kommer att masa mig först.
Hur som helst, sa lovade jag mig själv i somras att ta bättre hand om mig själv. Sa när foglossningen blev starkare sa gick jag till en sjukgymnast och bad henne göra nagot at min rygg och min foglossning. Ja, det gick väl sa där med foglossningen, eftersom det knappt är nagon här i Österrike som har foglossning. Till slut fick jag ett värdelöst bälte och det var det hela.
Däremot sa har jag inte ont i ryggen längre! Antagligen är det för att bebis är beräknad till den 24.12, för ur min synpunkt är det ett smärre mirakel. Hon botade mig nämligen med handpaläggning. Här kallas det för cranio sacral massage och innebär att hon lägger sina händer pa olika punkter pa min kropp, det blir varmt och min rygg blir bra.
Jag tror inte pa sant (energi, blabla, alternativmedicin, blabla), sa placeboeffekten torde vara minimal.
Anyway, det här hokus pokuset hjälper i alla fall, oavsett vad det beror pa, sa nu kan inga vilda hästar halla mig därifran och skulle jag ha nagra problem efter förlossningen sa är det dit jag kommer att masa mig först.
2012-12-01
Va bidde de da da?
Det här med talamod är inte riktigt min grej. Att upprepa samma handlingar flera ganger innan nagot är färdigt, att vänta pa nagot, eller att inte kunna fa saker att hända pa momangen kan fa mig att ga upp i atomer av otalighet och jag blir tjurig. (Förlat, alla runt mig)
Därför är graviditetshormonerna av manga anledningar inte sa lätta att handskas med, speciellt för Markus. När jag är gravid blir jag nämligen (i tanken) väldigt pysslig. Under de fa veckorna den första graviditeten varade, sa stickade jag. Jag tycker inte att det är roligt att sticka, sa den halsduken är inte färdig än. A andra sidan är det ju bara ganska precis tre ar sedan jag började med den. Under tiden jag var gravid med Simon sa lagade jag en väldans massa mat. Det tycker jag visserligen är roligt, sa det var helt ok. Den här gangen har jag fatt för mig att jag ska sy gardiner och kuddöverdrag själv. Det later ju sa fint med människor som kan dekorera sina hem själva och hur svart kan det vara att sy en rak gardin, liksom?
Glömde dock, jag kan inte sy. Det blir inte rakt. Det blir inte jämnt. Det tar aldrig slut. I tva veckors tid har jag svurit lite varje dag, antingen för att jag har stuckit magen pa nalarna, för att symaskinen har hakat upp sig, för att tyget inte vill som jag vill, för att katterna är i vägen, för att jag inte har sytt nagot den dagen eller för att jag fortfarande har sa mycket kvar. Man kunde ju ha hoppats att alla skrädderikunskaper som funnits i familjen hade kunnat smitta av sig pa mig (morfar var skräddare, extra-mormor var sömmerska, makes mormor var sömmerska) eller att jag hade lärt mig nagot av min handarbetande farmor. Men nej, det gjorde jag inte. Istället använder jag internet som källa till information och mitt eget tjuriga huvud för att bli färdig.
Nu, 10 meter gardin senare, är de färdiga, upphängda och klara och jag funderar lite pa min egen inställning till mig själv. Jag menar, jag tycker egentligen inte om att sy och syslöjden i skolan var mest en plaga, men gardinerna blev ganska ok om man inte tittar för nära. Varför tänker jag inte, "vad duktig jag är som slutförde nagot som jag inte är helt hundra pa", istället för "hoppas inte svärmor tittar för noga pa sömmarna"? Eller att "trots att bade Simon och jag har varit sjuka i arhundradets förkylning sa blev jag färdig innan advent" istället för "vad lat jag var som inte sydde kanterna extra, använde strykjärnet, eller sydde pa spetsen som jag hade tänkt först".
Aterstar att hoppas att om jag händelsevis skulle bli gravid nagon mer gang att det pyssliga sammanfaller med nagot som jag skulle kunna ha användning efterat ocksa. Webdesign till exempel, eller lära mig skriva ordentligt kanske. Fast först ska jag öva pa att vara glad över mig själv, det hjälper nog ocksa människorna i min omgivning.
Därför är graviditetshormonerna av manga anledningar inte sa lätta att handskas med, speciellt för Markus. När jag är gravid blir jag nämligen (i tanken) väldigt pysslig. Under de fa veckorna den första graviditeten varade, sa stickade jag. Jag tycker inte att det är roligt att sticka, sa den halsduken är inte färdig än. A andra sidan är det ju bara ganska precis tre ar sedan jag började med den. Under tiden jag var gravid med Simon sa lagade jag en väldans massa mat. Det tycker jag visserligen är roligt, sa det var helt ok. Den här gangen har jag fatt för mig att jag ska sy gardiner och kuddöverdrag själv. Det later ju sa fint med människor som kan dekorera sina hem själva och hur svart kan det vara att sy en rak gardin, liksom?
Glömde dock, jag kan inte sy. Det blir inte rakt. Det blir inte jämnt. Det tar aldrig slut. I tva veckors tid har jag svurit lite varje dag, antingen för att jag har stuckit magen pa nalarna, för att symaskinen har hakat upp sig, för att tyget inte vill som jag vill, för att katterna är i vägen, för att jag inte har sytt nagot den dagen eller för att jag fortfarande har sa mycket kvar. Man kunde ju ha hoppats att alla skrädderikunskaper som funnits i familjen hade kunnat smitta av sig pa mig (morfar var skräddare, extra-mormor var sömmerska, makes mormor var sömmerska) eller att jag hade lärt mig nagot av min handarbetande farmor. Men nej, det gjorde jag inte. Istället använder jag internet som källa till information och mitt eget tjuriga huvud för att bli färdig.
Nu, 10 meter gardin senare, är de färdiga, upphängda och klara och jag funderar lite pa min egen inställning till mig själv. Jag menar, jag tycker egentligen inte om att sy och syslöjden i skolan var mest en plaga, men gardinerna blev ganska ok om man inte tittar för nära. Varför tänker jag inte, "vad duktig jag är som slutförde nagot som jag inte är helt hundra pa", istället för "hoppas inte svärmor tittar för noga pa sömmarna"? Eller att "trots att bade Simon och jag har varit sjuka i arhundradets förkylning sa blev jag färdig innan advent" istället för "vad lat jag var som inte sydde kanterna extra, använde strykjärnet, eller sydde pa spetsen som jag hade tänkt först".
Aterstar att hoppas att om jag händelsevis skulle bli gravid nagon mer gang att det pyssliga sammanfaller med nagot som jag skulle kunna ha användning efterat ocksa. Webdesign till exempel, eller lära mig skriva ordentligt kanske. Fast först ska jag öva pa att vara glad över mig själv, det hjälper nog ocksa människorna i min omgivning.
2012-11-22
Akupunktur och hallonbladsthé har jag inte heller hunnit med än
Det kan vara svart att tro, men ibland är jag inte sa kaxig. Inte sa ofta, men nagon gang da och da, kan jag hemfalla at att oroa mig lite, oftast i onödan. Idag är en sadan dag.
Det är 4,5 veckor kvar till beräknad bebisankomst. Markus har akt iväg till vernissage i Linz för sin första utställning och jag är ensam med Simon till i morgon eftermiddag. Sänkvärkarna har vi redan avverkat och det känns som att magen inte kan hänga längre ner utan att sla i knäna i trapporna. Vid Simons förlossning var öppningsskedet avklarat pa lite drygt fem timmar fran första lilla värken, sedan satt han fast i tre timmar innan han lät sig övertalas till att komma ut. Lite smatt betänkligt med andra barnet, där jag har förstatt att öppningsskeddet brukar ga fortare och att vägen ut är mera förberedd. Förvärkar har jag varje kväll, de sista kvällarna har de gjort ont. Vi har flyttat sedan förra gangen ocksa, vilket innebär att jag har tre ganger sa lang väg till sjukhuset.
Sa lat mig göra en av mina beprövade listor över vad jag oroar mig för:
- Att det är dags inatt eller tidigt imorgon
- Att det gar sa fort att jag inte hinner till sjukhuset
- Att det tar sa lang tid att jag inte orkar med smärtan, maste ryggmärgsbedövas och blir totalförlamad pa kuppen
- Att Markus blir sa nervös att han kör av vägen eller in i en annan bil pa vägen hem
- Att jag maste ta med Simon till sjukhuset, för att grannarna inte vaknar eller är hemma
- Att mina svärföräldrar kör av vägen, antingen pa väg till sjukhuset eller med Simon i bilen pa väg hem
- Att bebis är sjuk
- Att nagot ska ga fel
- Att jag ska spricka fran naveln till svanskotan
- Att barnmorskan inte förstar mig, eller jag henne
- Att de har sa mycket att göra pa sjukhuset att ingen hinner med mig
- Att jag maste bli kvar pa sjukhuset efterat och inte kan ga hem direkt som med Simon
- Att, att, att
Jag är medveten om att en del av ovanstaende motsäger sig självt, jag vill inte pasta att jag är särskilt rationell i min oro. Dessutom kan jag inte göra ett dugg at nagot av ovanstaende, sa det är rätt onödigt att oroa sig. Imorgon eftermiddag ska jag skratta at mig själv. Nu ska jag ga och lägga mig i fosterställning och äta choklad.
Ps. Inte heller har jag packat väskan eller rakat benen, det är ju som gjort för att dra igang inatt...
Det är 4,5 veckor kvar till beräknad bebisankomst. Markus har akt iväg till vernissage i Linz för sin första utställning och jag är ensam med Simon till i morgon eftermiddag. Sänkvärkarna har vi redan avverkat och det känns som att magen inte kan hänga längre ner utan att sla i knäna i trapporna. Vid Simons förlossning var öppningsskedet avklarat pa lite drygt fem timmar fran första lilla värken, sedan satt han fast i tre timmar innan han lät sig övertalas till att komma ut. Lite smatt betänkligt med andra barnet, där jag har förstatt att öppningsskeddet brukar ga fortare och att vägen ut är mera förberedd. Förvärkar har jag varje kväll, de sista kvällarna har de gjort ont. Vi har flyttat sedan förra gangen ocksa, vilket innebär att jag har tre ganger sa lang väg till sjukhuset.
Sa lat mig göra en av mina beprövade listor över vad jag oroar mig för:
- Att det är dags inatt eller tidigt imorgon
- Att det gar sa fort att jag inte hinner till sjukhuset
- Att det tar sa lang tid att jag inte orkar med smärtan, maste ryggmärgsbedövas och blir totalförlamad pa kuppen
- Att Markus blir sa nervös att han kör av vägen eller in i en annan bil pa vägen hem
- Att jag maste ta med Simon till sjukhuset, för att grannarna inte vaknar eller är hemma
- Att mina svärföräldrar kör av vägen, antingen pa väg till sjukhuset eller med Simon i bilen pa väg hem
- Att bebis är sjuk
- Att nagot ska ga fel
- Att jag ska spricka fran naveln till svanskotan
- Att barnmorskan inte förstar mig, eller jag henne
- Att de har sa mycket att göra pa sjukhuset att ingen hinner med mig
- Att jag maste bli kvar pa sjukhuset efterat och inte kan ga hem direkt som med Simon
- Att, att, att
Jag är medveten om att en del av ovanstaende motsäger sig självt, jag vill inte pasta att jag är särskilt rationell i min oro. Dessutom kan jag inte göra ett dugg at nagot av ovanstaende, sa det är rätt onödigt att oroa sig. Imorgon eftermiddag ska jag skratta at mig själv. Nu ska jag ga och lägga mig i fosterställning och äta choklad.
Ps. Inte heller har jag packat väskan eller rakat benen, det är ju som gjort för att dra igang inatt...
2012-11-21
2012-11-20
Saftmaja in action
Första försöket med äpplesaft i nya saftmajan. Än så länge händer inte så mycket, men det blir nog bra får vi hoppas :-)
2012-11-08
Tvärtom hade varit mycket värre
Jag har väl kanske nagon gang nämnt att jag tycker att tiden gar rasande fort. Igar var jag hos min gynekolog för att titta till bebis (allt är bra) och vi pratade om att jag redan varit hemma fran jobbet i tre veckor och att jag inte förstar var tiden har tagit vägen.
Fast sedan kom jag pa att om man räknar noga och inte hittar pa ett par extra dagar, sa har jag bara varit hemma i tva veckor. Far väl skylla pa att jag är blond och att min make är alldeles för snäll för att undra om tankeverksamheten är inställd bara för tillfället eller om det kommer vara sa här framöver.
Den enorma mängd bonustid som jag nu fick kommer att ägnas at ett förträffligt fint besök fran Svedala och eventuellt ett barnkalas.
Fast sedan kom jag pa att om man räknar noga och inte hittar pa ett par extra dagar, sa har jag bara varit hemma i tva veckor. Far väl skylla pa att jag är blond och att min make är alldeles för snäll för att undra om tankeverksamheten är inställd bara för tillfället eller om det kommer vara sa här framöver.
Den enorma mängd bonustid som jag nu fick kommer att ägnas at ett förträffligt fint besök fran Svedala och eventuellt ett barnkalas.
2012-11-07
"Annars är man ingen människa utan bara en liten lort"
Du har sarat en av de människor som är mig viktigast i världen, inte bara en gang utan flera. I helgen tog du priset och nagon gang hoppas jag att du inser vidden av det du gjort. Hur urbota själviskt och idiotiskt du har betett dig.
Den person som nu genomgar en period som ingen människa borde behöva genomleva är en av de mest osjälviska och generösa människor jag känner. Hon tänker alltid i första hand pa alla andra. Hon är alltid beredd att hjälpa och hon lyssnar alltid. Försöker alltid första innan hon säger vad hon tänker och försöker alltid ändra pa sig själv först.
Anledningen till att hon lider är du, ditt sätt att förhalla dig sa erbärmligt idiotiskt till de mest elementära saker i livet. Klart att dina känslor är viktigast. Klart att du skiter i om hon orkar, om hon har fragor, om hon behöver nagot. Att följa henne i det här hade ju inneburit att du mast bry dig om nagon annan än dig själv. Alldeles för mycket begärt av en omogen skit.
Alla har en stark sida, din är tydligen att stampa pa en trött och ledsen människa. En underbar varelse som hade behövt ditt stöd, inte dina egens tillrättalagda argument för att rättfärdiga din räddhagsenhet.
Gör om, gör rätt. Fram tills dess haller jag mig till Jonathan Lejonhjärta, du är inte mer än en liten lort.
Den person som nu genomgar en period som ingen människa borde behöva genomleva är en av de mest osjälviska och generösa människor jag känner. Hon tänker alltid i första hand pa alla andra. Hon är alltid beredd att hjälpa och hon lyssnar alltid. Försöker alltid första innan hon säger vad hon tänker och försöker alltid ändra pa sig själv först.
Anledningen till att hon lider är du, ditt sätt att förhalla dig sa erbärmligt idiotiskt till de mest elementära saker i livet. Klart att dina känslor är viktigast. Klart att du skiter i om hon orkar, om hon har fragor, om hon behöver nagot. Att följa henne i det här hade ju inneburit att du mast bry dig om nagon annan än dig själv. Alldeles för mycket begärt av en omogen skit.
Alla har en stark sida, din är tydligen att stampa pa en trött och ledsen människa. En underbar varelse som hade behövt ditt stöd, inte dina egens tillrättalagda argument för att rättfärdiga din räddhagsenhet.
Gör om, gör rätt. Fram tills dess haller jag mig till Jonathan Lejonhjärta, du är inte mer än en liten lort.
2012-11-03
Ett bi? Snarare bisvärm!
Den 25e oktober var min sista arbetsdag, eftersom det är förbjudet att jobba de sista 8 veckorna innan beräknad förlossning pa den här sidan bergen. Det var alltsa i torsdags för en vecka sedan. Vart har alla dagarna sedan dess tagit vägen? I den här farten kommer bebis imorgon, känns det som.
Pa min sista arbetsdag vaknade jag ilsk som ett bi. Tycker inte om förbud och sannerligen inte när det är helt onödigt och vi dessutom är mitt uppe i arets mest spännande projekt. Jag kände mig begränsad i min personliga frihet, minsann. Som tur var kom bästa pappan och mamman pa fredagen, sa da var ju atminstone helgen räddad och Markus kunde andas ut en stund.
Han har det inte lätt just nu, min stackars make. Eftersom jag inte far jobba, sa har jag en massa (utmärkta) idéer om vad som skulle kunna göras i huset och trädgarden. Eftersom jag är rätt tjock (underdrift), sa är det inte mycket av mina idéer som jag kan utföra själv. Dessutom, av ovanstaende skäl, är jag pa daligt humör ganska ofta och om det inte är att jag inte far jobba som jag retar mig pa, sa är det alla krämpor eller andra trevligheter som graviditeten fört med sig. Undrar om han star ut nagon längre stund?
Jag hoppas att Markus nerver är elastiska tillräckligt för att halla för en (lang) promenad av gravid elefant och att min avslappnings-/självhypnosträning snart ska ge effekt. För säkerhet skull kan ni väl halla en tumme eller tva?
Pa min sista arbetsdag vaknade jag ilsk som ett bi. Tycker inte om förbud och sannerligen inte när det är helt onödigt och vi dessutom är mitt uppe i arets mest spännande projekt. Jag kände mig begränsad i min personliga frihet, minsann. Som tur var kom bästa pappan och mamman pa fredagen, sa da var ju atminstone helgen räddad och Markus kunde andas ut en stund.
Han har det inte lätt just nu, min stackars make. Eftersom jag inte far jobba, sa har jag en massa (utmärkta) idéer om vad som skulle kunna göras i huset och trädgarden. Eftersom jag är rätt tjock (underdrift), sa är det inte mycket av mina idéer som jag kan utföra själv. Dessutom, av ovanstaende skäl, är jag pa daligt humör ganska ofta och om det inte är att jag inte far jobba som jag retar mig pa, sa är det alla krämpor eller andra trevligheter som graviditeten fört med sig. Undrar om han star ut nagon längre stund?
Jag hoppas att Markus nerver är elastiska tillräckligt för att halla för en (lang) promenad av gravid elefant och att min avslappnings-/självhypnosträning snart ska ge effekt. För säkerhet skull kan ni väl halla en tumme eller tva?
2012-10-23
Dagens insikt
Hörni, pa företaget där jag jobbar har vi haft en kurs i "resilience", över en längre tid. Gardagens modul handlade om att fokusera pa det man är bra pa och sedan utvecklas inom de omradena.
Det är klart att det inte är nagon rocket science och det later väldigt självklart sa här i efterhand, men visst sjutton är det roligare att göra saker man är bra pa och gärna gör. I vanliga fall sa ska man förbättra sina daliga sidor, processer som inte fungerar ska ändras och det man inte kan ska man lära sig.
Om man tvärtemot fokuserar pa sadant som är roligt och som man kan bra, sa blir resten ocksa lättare.Om man far möjlighet att koncentrera sig pa bra saker, det maste inte vara pa jobbet, sa känns livet mer meningsfullt.
Det verkar mer meningsfullt för mig än att tvinga sig själv till saker som man inte kan, bara för att förbättra sina sämsta sidor.
En tanke sa här innan hemgang...
Det är klart att det inte är nagon rocket science och det later väldigt självklart sa här i efterhand, men visst sjutton är det roligare att göra saker man är bra pa och gärna gör. I vanliga fall sa ska man förbättra sina daliga sidor, processer som inte fungerar ska ändras och det man inte kan ska man lära sig.
Om man tvärtemot fokuserar pa sadant som är roligt och som man kan bra, sa blir resten ocksa lättare.Om man far möjlighet att koncentrera sig pa bra saker, det maste inte vara pa jobbet, sa känns livet mer meningsfullt.
Det verkar mer meningsfullt för mig än att tvinga sig själv till saker som man inte kan, bara för att förbättra sina sämsta sidor.
En tanke sa här innan hemgang...
2012-10-22
Vill du komma ut och leka snart?
Vi har ett badkar i vart badrum. Manga kan nog tycka att det är rätt vanligt. Men eftersom vi inte hade det i gamla lägenheten, sa är jag väldigt glad för det här badkaret. Anledningen till att det inte fanns ett badkar i den förra lägenheten, är att Markus valde bort det och installerade en dusch istället. Halla?? Vem gör nagot sant?
Nu är i alla fall ordningen aterställd och det badas jätteofta. Eller ja, i alla fall nagon gang i manaden.
I gar sa var det ett sadant tillfälle. Magen och jag sjönk ner i badkaret. Eller, jag sjönk ner och magen blev kvar ovanför vattnet eftersom den var i höjd med badkarskanten. Av nagon anledning finns det en ventil, som begränsar vattennivan i vart badkar, en lang bit under kanten. Överskattat med sadana ventiler, enligt mitt tycke.
Jag fick alltsa da och da skvalpa över vatten pa magen, sa att den inte skulle förkyla sig. (Man kan ju inte ha en mage som gar runt och nyser.) Efter varje skvalp fran min sida, kom det en box fran insidan. Pyret tyckte tydligen att det mamma kan pa utsidan kan h*n pa insidan mycket bättre. Sa jag lag i badkaret och betraktade vagor som orsakades av bebis, inifran min mage. Första gangen vi lekte med varandra, kan man säga!
Sedan blev det spännande. Eftersom jag inte kan ta mig upp ur ryggläge, sa blev det till att vänta pa att Markus skulle komma pa tanken att titta till mig. Pyret väntade förstas med mig, men efter ett tag somnade h*n och ville inte leka mer. Som tur var kom maken min innan vattnet blev kallt och jag slapp sova i badkaret.
Ett positivt slut pa en fin helg!
Nu är i alla fall ordningen aterställd och det badas jätteofta. Eller ja, i alla fall nagon gang i manaden.
I gar sa var det ett sadant tillfälle. Magen och jag sjönk ner i badkaret. Eller, jag sjönk ner och magen blev kvar ovanför vattnet eftersom den var i höjd med badkarskanten. Av nagon anledning finns det en ventil, som begränsar vattennivan i vart badkar, en lang bit under kanten. Överskattat med sadana ventiler, enligt mitt tycke.
Jag fick alltsa da och da skvalpa över vatten pa magen, sa att den inte skulle förkyla sig. (Man kan ju inte ha en mage som gar runt och nyser.) Efter varje skvalp fran min sida, kom det en box fran insidan. Pyret tyckte tydligen att det mamma kan pa utsidan kan h*n pa insidan mycket bättre. Sa jag lag i badkaret och betraktade vagor som orsakades av bebis, inifran min mage. Första gangen vi lekte med varandra, kan man säga!
Sedan blev det spännande. Eftersom jag inte kan ta mig upp ur ryggläge, sa blev det till att vänta pa att Markus skulle komma pa tanken att titta till mig. Pyret väntade förstas med mig, men efter ett tag somnade h*n och ville inte leka mer. Som tur var kom maken min innan vattnet blev kallt och jag slapp sova i badkaret.
Ett positivt slut pa en fin helg!
2012-10-15
Nästan för mycket action ibland
Trots att vi flyttade fran en förort in till Wien nu i Februari, sa bor vi mer "pa landet" nu än innan. Det kommer sig av att det är stor skillnad mellan distrikten i Wien och där vi bor nu sa ligger akrarna precis runt hörnet och det är en del gardar i närheten. Tidigare bodde vi i en lägenhet pa fjärde vaning, visserligen med utsikt över Wienerwald, men ända i ett höghus och inga djur större än en och annan överdimensionerad hund i närheten.
Flytten har saledes ocksa medfört en större närhet till insekter och spindlar. Min stora fobi är möss och rattor, men jag har ännu inte sett nagra tecken pa dessa elaka varelser. Jag hoppas att det inte ändrar sig i vinter, men det far jag ta da. Min man tycker dock inte att spindlar är speciellt trevliga, sa för honom är flytten inte odelat positiv pa den punkten.
Häromdagen satt vi i soffan när min käre make upptäckte en rätt luden spindel, hyfsat stor, som satt uppe i taket. Pa nagot sätt verkar man ha ett sjätte sinne för saker man inte tycker om, för jag hade aldrig tänkt pa att där satt en spindel. Min man upptäcker aldrig fladdermössen (den värsta sortens ratta) heller. Eftersom han bad mig att rädda honom om det skulle bli aktuellt, sa förstod jag att just denna spindel inte skulle omvända honom och att ingen kärlek vid första ögonkastet hade uppstatt. Eftersom jag inte har nagra problem med just spindlar sa var det självklart ett lätt löfte fran min sida.
Efter ett par minuter gick den arme maken för att se till var son som sov sött i sin säng. Han kommer tillbaka och sätter sig i soffan men hoppar efter ett par minuter upp i en sällan skadad manöver och skakar frenetiskt pa huvudet. Pa golvet landar spindeln! Tydligen hade den bestämt sig för att använda Markus huvud som landningsbana, för att fortast möjligt komma ner pa golvet.
I en rätt kaotisk situation, där jag kände paniken fran en mig väldigt närstaende person, samtidigt som den illvillige spindeln inte ville lata sig infangas, tog jag ett snabbt beslut och slog ihjäl den synnerligen ovälkomna gästen. Annars brukar jag inte ha ihjäl insekter och spindlar om jag kan undvika det, men äkta makars nöd har ingen lag.
Ingen av oss propsade pa en begravning och ingen av vara tva katter anmälde sitt intresse för en extra maltid, sa spindeln hamnade i soporna.
Den som säger att det inte händer spännande saker pa landet, kan gärna komma till oss och dela vara upplevelser!
Flytten har saledes ocksa medfört en större närhet till insekter och spindlar. Min stora fobi är möss och rattor, men jag har ännu inte sett nagra tecken pa dessa elaka varelser. Jag hoppas att det inte ändrar sig i vinter, men det far jag ta da. Min man tycker dock inte att spindlar är speciellt trevliga, sa för honom är flytten inte odelat positiv pa den punkten.
Häromdagen satt vi i soffan när min käre make upptäckte en rätt luden spindel, hyfsat stor, som satt uppe i taket. Pa nagot sätt verkar man ha ett sjätte sinne för saker man inte tycker om, för jag hade aldrig tänkt pa att där satt en spindel. Min man upptäcker aldrig fladdermössen (den värsta sortens ratta) heller. Eftersom han bad mig att rädda honom om det skulle bli aktuellt, sa förstod jag att just denna spindel inte skulle omvända honom och att ingen kärlek vid första ögonkastet hade uppstatt. Eftersom jag inte har nagra problem med just spindlar sa var det självklart ett lätt löfte fran min sida.
Efter ett par minuter gick den arme maken för att se till var son som sov sött i sin säng. Han kommer tillbaka och sätter sig i soffan men hoppar efter ett par minuter upp i en sällan skadad manöver och skakar frenetiskt pa huvudet. Pa golvet landar spindeln! Tydligen hade den bestämt sig för att använda Markus huvud som landningsbana, för att fortast möjligt komma ner pa golvet.
I en rätt kaotisk situation, där jag kände paniken fran en mig väldigt närstaende person, samtidigt som den illvillige spindeln inte ville lata sig infangas, tog jag ett snabbt beslut och slog ihjäl den synnerligen ovälkomna gästen. Annars brukar jag inte ha ihjäl insekter och spindlar om jag kan undvika det, men äkta makars nöd har ingen lag.
Ingen av oss propsade pa en begravning och ingen av vara tva katter anmälde sitt intresse för en extra maltid, sa spindeln hamnade i soporna.
Den som säger att det inte händer spännande saker pa landet, kan gärna komma till oss och dela vara upplevelser!
2012-10-12
Lumpen+gravid=familjen skalbagge
När Markus gjorde lumpen sa fick de ibland öva ute i terrängen (det är ju oftast där som det är bäst att vara om man vill bli skjuten). Da fick de ta pa sig en ryggsäck som vägde ungefär lika mycket som de själva, ga en lang stund och sedan latsas att det helt plötsligt kom en elak fiende. En san fiende skjuter bara pa ett ställe tydligen, sa för att lura fienden sa skulle de inte bara slänga sig ner pa marken utan även rulla at endera sidan.
Vid ett tillfälle när de var ute och roade sig pa detta sätt, sa utförde Markus ovanstaende övning med bravur. Speciellt sidorullningen var mycket lyckad, han hamnade pa rygg i en liten grop och fastnade. I alla fall hade lumparkompisarna väldigt roligt at min skalbaggeman som inte kom upp själv...
I förrgar natt sa skulle jag vända mig om i sängen. Det är ju inte helt lätt att vända just nu, men efter nagra stank och stön sa brukar jag vara över pa andra sidan. Inte sa den här gangen. Bebis hade lagt sig tillrätta pa den sidan jag ursprungligen lag pa och ville inte vara med pa nagon rullmanöver. Sa när jag väl kommit över pa rygg sa tog det stopp. Tillbaka kom jag inte heller, sa där lag jag pa rygg och sprattlade.
Ryggläge är inget alternativ, sa jag var tvungen att väcka Markus, be honom att hjälpa mig att sätta mig upp och sedan rulla ner pa rätt sida. Som tur var, var min make ganska trött där mitt i natten, sa han skrattade inte at mig förrän nästa morgon.
Ibland sägs det ju att lumpen var för män vad graviditeten var för kvinnorna. Nu förstar jag äntligen vad som menas...
Vid ett tillfälle när de var ute och roade sig pa detta sätt, sa utförde Markus ovanstaende övning med bravur. Speciellt sidorullningen var mycket lyckad, han hamnade pa rygg i en liten grop och fastnade. I alla fall hade lumparkompisarna väldigt roligt at min skalbaggeman som inte kom upp själv...
I förrgar natt sa skulle jag vända mig om i sängen. Det är ju inte helt lätt att vända just nu, men efter nagra stank och stön sa brukar jag vara över pa andra sidan. Inte sa den här gangen. Bebis hade lagt sig tillrätta pa den sidan jag ursprungligen lag pa och ville inte vara med pa nagon rullmanöver. Sa när jag väl kommit över pa rygg sa tog det stopp. Tillbaka kom jag inte heller, sa där lag jag pa rygg och sprattlade.
Ryggläge är inget alternativ, sa jag var tvungen att väcka Markus, be honom att hjälpa mig att sätta mig upp och sedan rulla ner pa rätt sida. Som tur var, var min make ganska trött där mitt i natten, sa han skrattade inte at mig förrän nästa morgon.
Ibland sägs det ju att lumpen var för män vad graviditeten var för kvinnorna. Nu förstar jag äntligen vad som menas...
2012-10-11
Byta pengar mot guld
Det är dyrt att vara gravid i det här landet och pa det här företaget.
Först företaget: En inte helt obetydande del av min lön är baserad pa mina resultat, en sa kallad bonus. Man kan tycka vad man vill om bonusar, i mitt kontrakt utgör den ett visst antal procent som utgangspunkt, om jag överstiger mina mal sa är den högre, om jag underpresterar sa är den lägre. Bonusen slas ut pa tolv manader och betalas ut aret efter.
Eftersom jag snart är mammaledig, sa är det inte möjligt att uppna mina mal i ar (säljsäsongen nar sin topp när jag sitter hemma och väntar pa bebis). Tjoff, bort med en del av lönen för nästa ar.
Sedan, eftersom jag ska vara hemma ett halvar, sa blir basen för nästa ars bonus bara ett halvar. Tjoff, bort med en del av lönen för 2014.
Det kan jag ju inte direkt klaga pa, för det är klart att om jag inte presterar enligt kontraktet, sa kan jag ju inte fa en bonus. Men dyrt blir det...
Sa till Sagolandet da: Den "mammapeng" som jag har rätt till när jag är mammaledig motsvarar ungefär 45% av min lön. Jag ska vara mammaledig i 4,5 manader (innan dess heter det "modersskydd", jag far inte arbeta 8 veckor före och 8 veckor efter födseln, men da far jag ocksa full lön under tiden), och eftersom jag ocksa missar den sommarlön vi har här, sa förlorar jag sammanlagt fyra hela manadslöner utslaget pa aret. Tjoff, tjoff, tjoff!
Det är ända en bra ersättningsniva här i Österrike, om man jämför med andra länder, sa jag menar inte att klaga överdrivet. Men dyrt blir det...
Det är da tur att barnen man far i utbyte är värda sin vikt i guld manga ganger om!
Först företaget: En inte helt obetydande del av min lön är baserad pa mina resultat, en sa kallad bonus. Man kan tycka vad man vill om bonusar, i mitt kontrakt utgör den ett visst antal procent som utgangspunkt, om jag överstiger mina mal sa är den högre, om jag underpresterar sa är den lägre. Bonusen slas ut pa tolv manader och betalas ut aret efter.
Eftersom jag snart är mammaledig, sa är det inte möjligt att uppna mina mal i ar (säljsäsongen nar sin topp när jag sitter hemma och väntar pa bebis). Tjoff, bort med en del av lönen för nästa ar.
Sedan, eftersom jag ska vara hemma ett halvar, sa blir basen för nästa ars bonus bara ett halvar. Tjoff, bort med en del av lönen för 2014.
Det kan jag ju inte direkt klaga pa, för det är klart att om jag inte presterar enligt kontraktet, sa kan jag ju inte fa en bonus. Men dyrt blir det...
Sa till Sagolandet da: Den "mammapeng" som jag har rätt till när jag är mammaledig motsvarar ungefär 45% av min lön. Jag ska vara mammaledig i 4,5 manader (innan dess heter det "modersskydd", jag far inte arbeta 8 veckor före och 8 veckor efter födseln, men da far jag ocksa full lön under tiden), och eftersom jag ocksa missar den sommarlön vi har här, sa förlorar jag sammanlagt fyra hela manadslöner utslaget pa aret. Tjoff, tjoff, tjoff!
Det är ända en bra ersättningsniva här i Österrike, om man jämför med andra länder, sa jag menar inte att klaga överdrivet. Men dyrt blir det...
Det är da tur att barnen man far i utbyte är värda sin vikt i guld manga ganger om!
2012-10-10
Sätt dig gärna pa mig
Igar var jag pa en kurs, inte med Kurt utan med en Fru Dr Martins. Fru Martins lär ut hur man kan fa kroppen att slappna av och inte stressa upp sig i onödan, genom att göra en övning lite da och da. Det är atta möten och sedan kommer jag att vara sa avslappnad att tva sma barn kommer att kännas som en solsemester. Eventuellt kanske jag kommer att bli lite besviken pa resultatet, men hoppet är det sista som överger människan.
I alla fall sa gick gardagens kurs upp som bubblare pa listan "trevligaste komplimangerna under graviditeten". Tre deltagare var vi, tva män i sina bästa ar och sa jag. Den ena herrn närmare tva meter och smal, den andre herrn ganska rundlagd men inte mer än normallängd. Och sa jag, med min totala viktuppgang pa 7 kilo sedan graviditetsbörjan för 29 veckor sedan. Fru Martins förklarade att hon ville göra en övning, tittar ut pa oss tre och säger sedan vänd mot mig att hon "funderar pa vem som väger minst" och väljer sedan den smale lange herrn. Ja men alltsa att jag vet ju inte, men jag tror det är fa män som väger under 70 kilo och den här trevlige herrn gjorde det säkerligen inte.
Jaja, jag ser väl ut som en elefant da da...
Min man har för övrigt varit i farten igen. I söndags regnade det hela dagen och till slut drog vi pa oss stövlar och regnjackor för att fa lite luft. Regnjackan gick precis att fa ihop om magen, sa bebislägenheten slapp att bli blöt. Min man tittar pa mig, börjar le stort och säger "du är sa söt, du ser ut som en jättemage pa tva smala störar"
Alltsa inte elefant, utan en tunna pa störar.
Nu ska jag ga och öva mig pa att slappna av, det känns som att jag kan komma att behöva det framöver. Och vem vet, när bebis är ute kanske jag kan se ut som en mjuk soffa eller nagot annat trevligt, om jag övar tillräckligt.
I alla fall sa gick gardagens kurs upp som bubblare pa listan "trevligaste komplimangerna under graviditeten". Tre deltagare var vi, tva män i sina bästa ar och sa jag. Den ena herrn närmare tva meter och smal, den andre herrn ganska rundlagd men inte mer än normallängd. Och sa jag, med min totala viktuppgang pa 7 kilo sedan graviditetsbörjan för 29 veckor sedan. Fru Martins förklarade att hon ville göra en övning, tittar ut pa oss tre och säger sedan vänd mot mig att hon "funderar pa vem som väger minst" och väljer sedan den smale lange herrn. Ja men alltsa att jag vet ju inte, men jag tror det är fa män som väger under 70 kilo och den här trevlige herrn gjorde det säkerligen inte.
Jaja, jag ser väl ut som en elefant da da...
Min man har för övrigt varit i farten igen. I söndags regnade det hela dagen och till slut drog vi pa oss stövlar och regnjackor för att fa lite luft. Regnjackan gick precis att fa ihop om magen, sa bebislägenheten slapp att bli blöt. Min man tittar pa mig, börjar le stort och säger "du är sa söt, du ser ut som en jättemage pa tva smala störar"
Alltsa inte elefant, utan en tunna pa störar.
Nu ska jag ga och öva mig pa att slappna av, det känns som att jag kan komma att behöva det framöver. Och vem vet, när bebis är ute kanske jag kan se ut som en mjuk soffa eller nagot annat trevligt, om jag övar tillräckligt.
2012-10-08
Tid sökes, hittelön kan gärna diskuteras
Jag var ju inte helt säker pa hur det skulle bli pa jobbet. Om de redan hade vant sig vid att jag inte var där, eller om jag skulle bli begravd i jobb när jag kom tillbaka efter 3 veckors semester och 2,5 veckors sjukskrivning.
Gissa tre ganger...
Det är otroligt stressigt, folk börjar bli smatt paniska inför ändringarna pa energimarknaden nästa ar och när jag inte är pa möten sa maste jag ta reda pa alla nya detaljer och informera vidare. Dessutom ställer vi om hela var organisation, för att kunna möta de nya kraven och jag är en av tva i arbetsgruppen som pratar tyska. Det är bara att bita i det sura äpplet och gräva ner sig i alla förordningar och lagtexter.
Den positiva sidan är att jag inte behöver kuska land och rike runt för att besöka kunder, magen är i vägen och det hade varit mindre bekvämt. Dessutom sa träffar jag alla mina trevliga kollegor fran tidigare jobb och det är väldigt roligt!
2,5 veckor kvar innan mammaledigheten, var ska jag hitta de extra veckorna vi skulle behöva?
Gissa tre ganger...
Det är otroligt stressigt, folk börjar bli smatt paniska inför ändringarna pa energimarknaden nästa ar och när jag inte är pa möten sa maste jag ta reda pa alla nya detaljer och informera vidare. Dessutom ställer vi om hela var organisation, för att kunna möta de nya kraven och jag är en av tva i arbetsgruppen som pratar tyska. Det är bara att bita i det sura äpplet och gräva ner sig i alla förordningar och lagtexter.
Den positiva sidan är att jag inte behöver kuska land och rike runt för att besöka kunder, magen är i vägen och det hade varit mindre bekvämt. Dessutom sa träffar jag alla mina trevliga kollegor fran tidigare jobb och det är väldigt roligt!
2,5 veckor kvar innan mammaledigheten, var ska jag hitta de extra veckorna vi skulle behöva?
2012-10-07
Min man, min rumpa
Jag har ju redan nämnt att min rumpa har utvecklat sig at motsatt hall, om man jämför med min mage. Detta har föranlett min man att komma med egna funderingar och teorier.
Förra veckan fragade han pa sitt försynta och diplomatiska vis om det kändes konstigt att inte ha nagon rumpa längre?
En tidig morgon den här veckan sa förkunnade han, efter att ha tittat pa min väna spegelbild ett tag medan jag gjorde mig i ordning för att ga till jobbet, att min mage maste nog ha sugit upp min rumpa.
Man far vara glad för det lilla och atminstone sa intressar han sig efter 3 ars äktenskap fortfarande för mig.
Förra veckan fragade han pa sitt försynta och diplomatiska vis om det kändes konstigt att inte ha nagon rumpa längre?
En tidig morgon den här veckan sa förkunnade han, efter att ha tittat pa min väna spegelbild ett tag medan jag gjorde mig i ordning för att ga till jobbet, att min mage maste nog ha sugit upp min rumpa.
Man far vara glad för det lilla och atminstone sa intressar han sig efter 3 ars äktenskap fortfarande för mig.
2012-10-06
Förlossningsrekapitulation som förberedelse pa nästa
Den här graviditeten går ungefär en miljon gånger fortare än den första graviditeten och hittills har jag inte riktigt hunnit med. Känner mig inte direkt förberedd, lindrigt uttryckt. I förra veckan var dock barnmorskan här och nu känns det lite bättre.
I Österrike får man, om man väljer att gå hem från bb inom 24 timmar efter förlossningen, besök av en barnmorska varje dag i fem dagar. Monika, som kom när Simon var nyfödd, är för långt bort sedan vi flyttade, men hon rekommenderade Frau Schröck. Monika är lite alternativ och en mycket mjuk människa, inte direkt lik mig som person. Frau Schröck verkade lite mer robust, sa det blir nog bra.
Vi gick igenom Simons förlossning (säger man sa, eller kanske "min förlossning med Simon"?) och nu förstod jag lite mer vad som faktiskt hände och varför det skiljde en del mot hur jag hade tänkt mig fran början. Det blir ett ganska langt inlägg, för nu kommer förlossningsberättelsen rätt detaljerat:
Vid fyratiden pa morgonen, den 27 Oktober 2010 (tre dagar senare än beräknat datum), kände jag att det var dags. Jag hade haft förvärkar innan men nu kändes det annorlunda. Jag väckte Markus och sa att nu börjar det. Han hoppade ur sängen och ville störta ut genom dörren, och blev nästan besviken när jag bad honom göra frukost medans jag gick och duschade. Markus är fortfarande lite stött över att det inte blev nagon panisk hollywood-rusch till bb med en gastande fru i baksätet pa bilen, men det far han leva med...
Jag fick inte i mig sa mycket frukost, värkarna kom allt tätare och när det var ungefär 4 minuter mellan sa akte vi in. Da var klockan ungefär 5:30. Pa vägen till sjukhuset passerade vi ett par fartgupp, naturligtvis kom det en värk precis vid varje gupp. Mindre bekvämt kan jag meddela, rekommenderas inte nödvändigtvis. När vi akte hem med Simon pa andra sidan magen tänkte jag dock att hade jag vetat vilken smärta som komma skulle, sa hade jag skrattat lite lätt vid fartguppen pa vägen in...
När vi kom fram till sjukhuset sa hittade vi inte ingangen. Pa nätterna använder de en annan ingang och den var inte sa lätt att finna pa. Till slut sa var det en ambulanskille som släppte in oss och vi kom upp till anmälningen. Fast det var ingen där. Det visade sig att de hade flera förlossningar samtidigt och alla var upptagna. Sa där stod vi i gangen och väntade pa att nagon skulle komma, utan att veta om det verkligen skulle komma nagon, eftersom dagsanmälan ocksa sker pa ett annat ställe än den nattliga anmälan.
När det väl kom en sköterska hade jag precis en värk och stod framatlutad bakom Markus för att kunna andas igenom värken. Pa sköterskans uppsyn förstod Markus att hon tyckte att det var lite underligt att det stod en ensam man mitt i korridoren pa bb klockan 6 pa morgonen. Som tur är sa varar ju inte värkar mer än en kort evighet, sa hon fick snart en förklaring när jag dök upp igen bakom Markus.
Eftersom de hade mycket att göra med de nya bebisarna, sa kopplade de mig till en ctg-maskin och gick igen. Vid klockan 7 gick nästa skift pa och den helt underbara men fruktansvärda barnmorskan Claudia tog över. Hon konstaterade att jag var ungefär 5 cm öppen och vi fick komma upp till ett förlossningsrum. Där fick jag ta av mig kläderna och fick en san där fin "rumpanbarklänning". Där upptäckte jag ocksa att den absolut bekvämaste ställningen var att sta pa knä lutad mot en soffa, sa där tillbringade jag de närmsta timmarna.
Nagon gang där pa morgonen kom det in en läkare i utbildning och undrade om det var ok att hon var i rummet, sa att hon kunde lära sig. Det kunde jag inte med att säga nej till, men enda platsen som fanns till förfogande var en trästol i ett hörn mittemot soffan. Sa där satt hon i flera timmar med full utsikt över min nakna rumpa. Vet inte om det var en av hennes bättre dagar pa jobbet.
Markus skötte sig exemplariskt, mest hela tiden. Han sa nämligen nästan ingenting, för ovanlighetens skull. I vanliga fall sa pratar han huvudet av vem som helst, men han ansträngde sig för min skull den här gangen.
Vid tio-tiden var jag helt öppen och nu började den värsta perioden. Simon ville inte förflytta sig nerat och värkarna avtog. Sa pa med värkförstärkande dropp, och lite till, och lite till. Däremellan skulle jag göra gymnastiska övningar pa mottot "tre värkar med vänster ben upp", "tre värkar med höger ben upp". och liknande. Till slut ville jag motionera mina knytnävar pa barnmorskan, alternativt Markus, men jag lyckades hejda mig. Jag kunde inte ga pa toaletten och min blasa stod ut vid varje värk, sa Claudia satte en engangskateter, vilken lycka och lättnad! Tydligen var det inte sa vanligt att man tackade spontant för en kateter, för Claudia skrattade lite at mig. (A andra sidan händer det att jag säger "tack" till bankomaten ocksaa...)
Där nagonstans tyckte Claudia att det var en bra idé att ta hal pa fosterhinnan, och vattnet forsade ut. Därefter menade hon att nu skulle det inte ta sa mycket längre tid, varpa Markus kläcker ur sig "det är ingen fara, vi har tid". Kan väl lugnt pasta att jag inte var av samma asikt. Jag var rätt övertygad om att jag inte skulle orka hela vägen och tänkte att "kan de inte bara plocka ut bebis nu, tack", men Claudia den hemska människan sa att jag inte hade nagot val längre. I Österrike finns ingen lustgas och jag var mer rädd för ryggmärgsbedövning än för smärtan, sa jag antar i efterhand att hon nog hade rätt...
Vid tolvtiden tyckte Claudia att nu var det dags att fa ut Simon. Markus sade efterat att hon hade varit orolig att Simon inte fick tillräckligt med syre och hon hade diskuterat det med gynekologen som varit mindre orolig. Hur som helst fick jag lägga mig till rätta och börja pressa. Ett ben höll Markus, ett ben höll Claudia och gynekologen lade sig pa min mage. Eftersom Simon inte var tillräckligt langt ner sa fick jag inga pressvärkar, sa det vara bara att trycka pa när Claudia sa till.
Markus och jag har väldigt olika intryck av just den här sista delen. Medan Markus tyckte det var fruktansvärt att gynekologen tryckte in hela min mage, sa tyckte jag att det var väldigt bra att det äntligen hände nagot. Dessutom sa vet jag ju att mamma överlevde precis samma process, sa jag tyckte inte att det var sa förskräckligt. Smärtan i mufflan min var väl egentligen värre än värkarna, men jag kompenserade med att köra Claudia genom hela rummet när hon inte kunde halla emot det ena benet...
Hur som helst, 12:20 är han född det lilla livet. Den lyckan, den kärleken! Äntligen var han här, den lille parveln, och livet skulle aldrig mer vara sig likt. Upptäckten av vad moderskänslor betyder, hur ett barn kan kännas som en förlängning av en själv, det var överväldigande känslor som överföll oss pa en gang.
Mina magmuskler tog obeviljad semester och stod inte till förfogande pa flera dagar efterat. Det innebar att jag var helt hjälplös den första stunden i förlossningssängen och kunde knappt ens lyfta Simon själv. Det gjorde dock inte sa mycket, för tydligen sa skulle efterbörd tittas pa och det skulle sys lite och grejas. Sa jag hade ju inte langtrakigt direkt. Under tiden fick Markus klippa navelsträngen, bada liten Simon och lyssna pa de första förmaningarna fran barnläkaren. Jag fick mat ocksa och Markus gick en runda för att äta en korv och samla tankarna.
Sedan gällde det att pimpla thé. Claudia sa att jag inte fick ga hem om jag inte hade kissat. Sa jag gjorde mitt bästa och lyckades faktiskt, även sma framgangar kan betyda mycket. Jag upptäckte att det hade varit bra att ha med mer extrasockar än de varma vintersockarna som jag hade packat ner, eftersom min högra socke sag ut som om den deltagit i nagon slaktprocedur. Men vintersockarna var bra de ocksa, bara lite tjocka i skorna.
Vid fyra-tiden trodde Claudia pa mig när jag sa att jag inte var yr i huvudet. Under utskrivningen sa rörde jag konstant pa mig sa att ingen skulle märka att jag kanske inte hade det högsta blodtrycket i världshistorien och sedan fick vi aka hem med var lille groda. Ett halvt dygn efter vi hade begivit oss till sjukhuset var vi hemma igen, trötta men sa lyckliga!
I Österrike får man, om man väljer att gå hem från bb inom 24 timmar efter förlossningen, besök av en barnmorska varje dag i fem dagar. Monika, som kom när Simon var nyfödd, är för långt bort sedan vi flyttade, men hon rekommenderade Frau Schröck. Monika är lite alternativ och en mycket mjuk människa, inte direkt lik mig som person. Frau Schröck verkade lite mer robust, sa det blir nog bra.
Vi gick igenom Simons förlossning (säger man sa, eller kanske "min förlossning med Simon"?) och nu förstod jag lite mer vad som faktiskt hände och varför det skiljde en del mot hur jag hade tänkt mig fran början. Det blir ett ganska langt inlägg, för nu kommer förlossningsberättelsen rätt detaljerat:
Vid fyratiden pa morgonen, den 27 Oktober 2010 (tre dagar senare än beräknat datum), kände jag att det var dags. Jag hade haft förvärkar innan men nu kändes det annorlunda. Jag väckte Markus och sa att nu börjar det. Han hoppade ur sängen och ville störta ut genom dörren, och blev nästan besviken när jag bad honom göra frukost medans jag gick och duschade. Markus är fortfarande lite stött över att det inte blev nagon panisk hollywood-rusch till bb med en gastande fru i baksätet pa bilen, men det far han leva med...
Jag fick inte i mig sa mycket frukost, värkarna kom allt tätare och när det var ungefär 4 minuter mellan sa akte vi in. Da var klockan ungefär 5:30. Pa vägen till sjukhuset passerade vi ett par fartgupp, naturligtvis kom det en värk precis vid varje gupp. Mindre bekvämt kan jag meddela, rekommenderas inte nödvändigtvis. När vi akte hem med Simon pa andra sidan magen tänkte jag dock att hade jag vetat vilken smärta som komma skulle, sa hade jag skrattat lite lätt vid fartguppen pa vägen in...
När vi kom fram till sjukhuset sa hittade vi inte ingangen. Pa nätterna använder de en annan ingang och den var inte sa lätt att finna pa. Till slut sa var det en ambulanskille som släppte in oss och vi kom upp till anmälningen. Fast det var ingen där. Det visade sig att de hade flera förlossningar samtidigt och alla var upptagna. Sa där stod vi i gangen och väntade pa att nagon skulle komma, utan att veta om det verkligen skulle komma nagon, eftersom dagsanmälan ocksa sker pa ett annat ställe än den nattliga anmälan.
När det väl kom en sköterska hade jag precis en värk och stod framatlutad bakom Markus för att kunna andas igenom värken. Pa sköterskans uppsyn förstod Markus att hon tyckte att det var lite underligt att det stod en ensam man mitt i korridoren pa bb klockan 6 pa morgonen. Som tur är sa varar ju inte värkar mer än en kort evighet, sa hon fick snart en förklaring när jag dök upp igen bakom Markus.
Eftersom de hade mycket att göra med de nya bebisarna, sa kopplade de mig till en ctg-maskin och gick igen. Vid klockan 7 gick nästa skift pa och den helt underbara men fruktansvärda barnmorskan Claudia tog över. Hon konstaterade att jag var ungefär 5 cm öppen och vi fick komma upp till ett förlossningsrum. Där fick jag ta av mig kläderna och fick en san där fin "rumpanbarklänning". Där upptäckte jag ocksa att den absolut bekvämaste ställningen var att sta pa knä lutad mot en soffa, sa där tillbringade jag de närmsta timmarna.
Nagon gang där pa morgonen kom det in en läkare i utbildning och undrade om det var ok att hon var i rummet, sa att hon kunde lära sig. Det kunde jag inte med att säga nej till, men enda platsen som fanns till förfogande var en trästol i ett hörn mittemot soffan. Sa där satt hon i flera timmar med full utsikt över min nakna rumpa. Vet inte om det var en av hennes bättre dagar pa jobbet.
Markus skötte sig exemplariskt, mest hela tiden. Han sa nämligen nästan ingenting, för ovanlighetens skull. I vanliga fall sa pratar han huvudet av vem som helst, men han ansträngde sig för min skull den här gangen.
Vid tio-tiden var jag helt öppen och nu började den värsta perioden. Simon ville inte förflytta sig nerat och värkarna avtog. Sa pa med värkförstärkande dropp, och lite till, och lite till. Däremellan skulle jag göra gymnastiska övningar pa mottot "tre värkar med vänster ben upp", "tre värkar med höger ben upp". och liknande. Till slut ville jag motionera mina knytnävar pa barnmorskan, alternativt Markus, men jag lyckades hejda mig. Jag kunde inte ga pa toaletten och min blasa stod ut vid varje värk, sa Claudia satte en engangskateter, vilken lycka och lättnad! Tydligen var det inte sa vanligt att man tackade spontant för en kateter, för Claudia skrattade lite at mig. (A andra sidan händer det att jag säger "tack" till bankomaten ocksaa...)
Där nagonstans tyckte Claudia att det var en bra idé att ta hal pa fosterhinnan, och vattnet forsade ut. Därefter menade hon att nu skulle det inte ta sa mycket längre tid, varpa Markus kläcker ur sig "det är ingen fara, vi har tid". Kan väl lugnt pasta att jag inte var av samma asikt. Jag var rätt övertygad om att jag inte skulle orka hela vägen och tänkte att "kan de inte bara plocka ut bebis nu, tack", men Claudia den hemska människan sa att jag inte hade nagot val längre. I Österrike finns ingen lustgas och jag var mer rädd för ryggmärgsbedövning än för smärtan, sa jag antar i efterhand att hon nog hade rätt...
Vid tolvtiden tyckte Claudia att nu var det dags att fa ut Simon. Markus sade efterat att hon hade varit orolig att Simon inte fick tillräckligt med syre och hon hade diskuterat det med gynekologen som varit mindre orolig. Hur som helst fick jag lägga mig till rätta och börja pressa. Ett ben höll Markus, ett ben höll Claudia och gynekologen lade sig pa min mage. Eftersom Simon inte var tillräckligt langt ner sa fick jag inga pressvärkar, sa det vara bara att trycka pa när Claudia sa till.
Markus och jag har väldigt olika intryck av just den här sista delen. Medan Markus tyckte det var fruktansvärt att gynekologen tryckte in hela min mage, sa tyckte jag att det var väldigt bra att det äntligen hände nagot. Dessutom sa vet jag ju att mamma överlevde precis samma process, sa jag tyckte inte att det var sa förskräckligt. Smärtan i mufflan min var väl egentligen värre än värkarna, men jag kompenserade med att köra Claudia genom hela rummet när hon inte kunde halla emot det ena benet...
Hur som helst, 12:20 är han född det lilla livet. Den lyckan, den kärleken! Äntligen var han här, den lille parveln, och livet skulle aldrig mer vara sig likt. Upptäckten av vad moderskänslor betyder, hur ett barn kan kännas som en förlängning av en själv, det var överväldigande känslor som överföll oss pa en gang.
Mina magmuskler tog obeviljad semester och stod inte till förfogande pa flera dagar efterat. Det innebar att jag var helt hjälplös den första stunden i förlossningssängen och kunde knappt ens lyfta Simon själv. Det gjorde dock inte sa mycket, för tydligen sa skulle efterbörd tittas pa och det skulle sys lite och grejas. Sa jag hade ju inte langtrakigt direkt. Under tiden fick Markus klippa navelsträngen, bada liten Simon och lyssna pa de första förmaningarna fran barnläkaren. Jag fick mat ocksa och Markus gick en runda för att äta en korv och samla tankarna.
Sedan gällde det att pimpla thé. Claudia sa att jag inte fick ga hem om jag inte hade kissat. Sa jag gjorde mitt bästa och lyckades faktiskt, även sma framgangar kan betyda mycket. Jag upptäckte att det hade varit bra att ha med mer extrasockar än de varma vintersockarna som jag hade packat ner, eftersom min högra socke sag ut som om den deltagit i nagon slaktprocedur. Men vintersockarna var bra de ocksa, bara lite tjocka i skorna.
Vid fyra-tiden trodde Claudia pa mig när jag sa att jag inte var yr i huvudet. Under utskrivningen sa rörde jag konstant pa mig sa att ingen skulle märka att jag kanske inte hade det högsta blodtrycket i världshistorien och sedan fick vi aka hem med var lille groda. Ett halvt dygn efter vi hade begivit oss till sjukhuset var vi hemma igen, trötta men sa lyckliga!
2012-09-24
Adrenalinberoende bebis?
Simon pratar hellre med kroppen och ljud än ord. Han använder till exempel tecken för att prata om sin hjälm, tag, flyplan, skala äpple, skära korv, att han vill ha sin napp/dricka/mat. Han använder sina egna ljud för att till exempel berätta att han pruttat, att han ser en kossa eller en motorcykel, och egna ord för "katt" eller "ga pa toa" eller "igen" osv. Ett par "riktiga" ord har han lärt sig, mamma, pappa, bil är huvuddelen av hans vokabulär. Eftersom han växer upp tvasprakigt, sa är det inte sa konstigt att han inte har sa manga ord än, även om han väldigt väl kan uttrycka vad han menar ända.
Vad han däremot är väldigt duktig pa är att klättra och ta sig fram överallt. Markus och jag är av den asikten att ju mer han far öva och ju mer självständigt han far klara sig, desto bättre kommer det att ga (inom rimliga gränser, sa klart). Det är väldigt sällan som det händer nagot och han trillar nästan aldrig. Däremot ser det väldigt ofta ut som att han ska trilla, eller att han ska sla sig.
Varje gang det händer, sa känner jag hur pulsen stiger och hjärtat hamnar i halsgropen. Varje gang jag tror att han ska trilla, utan att han gör det, skickar jag en dos adrenalin genom min kropp. Simons utveckling i utbyte mot min sinnesro.
I min mage ligger det alltsa ett litet pyre som i princip dagligen far en injektion adrenalin av sin mamma. Nu undrar jag om det pa nagot sätt kommer att fortsätta sa i framtiden? Kommer bebis behöva högre och högre doser av adrenalin, för att ma bra? Vad innebär det för fritidsaktiviteter? Österrike är ett land av slalomakare, räcker det för att stilla behovet? Eller kommer bebis att bli en bergsklättrare, ocksa en mycket vanlig sysselsättning här i sagolandet bakom bergen? Hur ska en mors hjärta överleva det, kan man öva snörp?
Tankarna drar iväg och det finns manga sätt att fa adrenalinkickar. Spel och spekulationer. Droger och kriminella aktiviteter. Plötsligt känns bergsklättring utan skyddsutrustning som en söndagspromenad och off-pist akning som en sinekur för en mammasjäl. Jag far nog helt enkelt inse att mitt hjärta kommer att sla oftare framöver, för det blir ju inte bättre av att jag malar upp en bild av det absolut värsta scenariot, för att tycka att det som hänt/skulle kunna hända inte är sa farligt.
Hej där inne hjärtat, nu blir det aka av!
Vad han däremot är väldigt duktig pa är att klättra och ta sig fram överallt. Markus och jag är av den asikten att ju mer han far öva och ju mer självständigt han far klara sig, desto bättre kommer det att ga (inom rimliga gränser, sa klart). Det är väldigt sällan som det händer nagot och han trillar nästan aldrig. Däremot ser det väldigt ofta ut som att han ska trilla, eller att han ska sla sig.
Varje gang det händer, sa känner jag hur pulsen stiger och hjärtat hamnar i halsgropen. Varje gang jag tror att han ska trilla, utan att han gör det, skickar jag en dos adrenalin genom min kropp. Simons utveckling i utbyte mot min sinnesro.
I min mage ligger det alltsa ett litet pyre som i princip dagligen far en injektion adrenalin av sin mamma. Nu undrar jag om det pa nagot sätt kommer att fortsätta sa i framtiden? Kommer bebis behöva högre och högre doser av adrenalin, för att ma bra? Vad innebär det för fritidsaktiviteter? Österrike är ett land av slalomakare, räcker det för att stilla behovet? Eller kommer bebis att bli en bergsklättrare, ocksa en mycket vanlig sysselsättning här i sagolandet bakom bergen? Hur ska en mors hjärta överleva det, kan man öva snörp?
Tankarna drar iväg och det finns manga sätt att fa adrenalinkickar. Spel och spekulationer. Droger och kriminella aktiviteter. Plötsligt känns bergsklättring utan skyddsutrustning som en söndagspromenad och off-pist akning som en sinekur för en mammasjäl. Jag far nog helt enkelt inse att mitt hjärta kommer att sla oftare framöver, för det blir ju inte bättre av att jag malar upp en bild av det absolut värsta scenariot, för att tycka att det som hänt/skulle kunna hända inte är sa farligt.
Hej där inne hjärtat, nu blir det aka av!
2012-09-21
My precious
"Aus dieser Sommerernte aus dem Vorgebirge des Himalaya geht ein Schwarztee hervor, dessen intensiver Duft an Muskat und ausgereifte Früchte erinnert."
Simons tidiga alster
Igår samlade Simon kastanjer hos dagmamman och idag användes de till denna förträffliga mask:
2012-09-20
Jag är kär
När Nespressomaskinerna kom sa tänkte jag att folk är ju inte kloka. Vem kokar en kopp kaffe at gangen, när en hel kanna kaffe kostar lika mycket och räcker till manga fler personer? Sedan köpte vi en och jag upptäckte att det faktiskt fanns kaffesorter som jag ocksa tycker om, att det är praktiskt att kunna ta bara en kopp kaffe och att kunna bjuda pa olika sorters kaffe. Dessutom sa behöver vi inte längre slänga halva kaffepaket för att de har varit öppna för länge i brist pa kaffedrickande personer i hemmet.
När ipaden kom sa tänkte jag att folk är ju inte kloka. Vad ska man göra med en san som man inte kan göra med en dator, eller telefon? Betala flera tusingar för nat man inte behöver alls. Sedan gav jag Markus en i bröllopsdagspresent och nu används den mest hela tiden. Den är ju sa praktisk, bra att ha överallt, alltid redo och lätt att hantera.
Sa när min chef berättade om Special.T sa tänkte jag, vis av erfarenheten, att en sadan vill jag ha sa fort det gar. Han hade prövat en i Schweiz i juli, men da fanns de inte att fa tag pa i Österrike. I söndags sag jag reklamen i tv för första gangen och bestämde mig pa en gang, en sadan vill jag ha!! I mandags skickade jag beställningen och idag kom den, min alldeles egna Special.T:
När ipaden kom sa tänkte jag att folk är ju inte kloka. Vad ska man göra med en san som man inte kan göra med en dator, eller telefon? Betala flera tusingar för nat man inte behöver alls. Sedan gav jag Markus en i bröllopsdagspresent och nu används den mest hela tiden. Den är ju sa praktisk, bra att ha överallt, alltid redo och lätt att hantera.
Sa när min chef berättade om Special.T sa tänkte jag, vis av erfarenheten, att en sadan vill jag ha sa fort det gar. Han hade prövat en i Schweiz i juli, men da fanns de inte att fa tag pa i Österrike. I söndags sag jag reklamen i tv för första gangen och bestämde mig pa en gang, en sadan vill jag ha!! I mandags skickade jag beställningen och idag kom den, min alldeles egna Special.T:
Det var lite som julafton, med fin förpckning!
Kapslarna
Koppar till
Sakta men säkert började jag närma mig själva maskinen
Taadaa, en théautomat!!!
Nu hoppas jag att jag slipper thé med disktrasesmak i fortsättningen... Dessutom var den mycket billigare än ipaden och jag fick minsann tva koppar till ocksa! Jag längtar till morgonens frukostthé, trots att jag inte är nagon morgonmänniska.
2012-09-19
Sittkudde tack!
Nu har jag varit pa jobbet i ungefär 5 timmar. Min rumpa har tydligen vant sig av med att sitta pa en kontorsstol sa länge. Eller sa har en del av rumpans volym (som alltid har varit mer än tillräcklig) förflyttat sig till magen och därmed blivit mer obekväm, för sjutton vad träsmak jag har i baken.
I morgon tar jag med en kudde att sitta pa, samt en kudde till ryggen och en pall att ha fötterna pa. Kan redan nu se de glada minerna fran mina kollegor...
I morgon tar jag med en kudde att sitta pa, samt en kudde till ryggen och en pall att ha fötterna pa. Kan redan nu se de glada minerna fran mina kollegor...
Onödiga ansträngningar (dalig arbetsmoral tydligen)
Här i sagolandet är det arbetsgivaren som betalar din sjukersättning de första tio veckorna. Sex veckor får man full lön, sedan får man halva lönen i fyra veckor. Efter det betalar "sjukkassan", jag tror ungefär hälften av lönen i upp till ett år.
Sedan jag var hemma i Svedala pa en mycket förträfflig semester sa jagar it-avdelningen mig för att de vill byta ut min dator. Sa när jag fick en tid av dem i mandags, sa tänkte jag att det var en bra möjlighet att pröva om jag kan ga och jobba pa onsdag (idag) som det var tänkt. (Har ju varit sjukskriven och förpassad till soffan för att halla bebis inne pa rätt ställe ett tag till). Sa tänkt och gjort, packade ihop mig och datorn för att tillbringa 1,5 timmar pa jobbet med att starta datorn och kommunicera lösenord till teknikern.
Min chef blev glad att se mig och började briefa mig om allt vad som hänt och jag försökte fa datorn att fungera innan teknikern skulle komma. Efter en halvtimme blev min chef en aning blek och skickade hem mig igen. Tydligen far man inte lämna saker pa jobbet om man är sjukskriven. Tydligen far man inte försöka göra sa mycket som möjligt för att underlätta aterkomsten. Tydligen far man ingenting...
Det kanske var naivt av mig, men eftersom firman ända betalar för att jag sitter hemma, sa trodde jag att de kanske skulle uppskatta om jag ansträngde mig för att komma tillbaka. Tydligen sa hade bade hr-avdelningen och min chefs chef hört av sig till min stackars chef. Som dessutom menade att "folk pratar sa mycket, skydda dig själv". Gaahh, vilka fanerier!!
Hur som helst, idag är jag tillbaka, inte sjukskriven längre och det ska bli spännande att se om jag kommer att drunkna i jobb de kommande fem veckorna eller om de redan har vant sig vid att jag inte är här längre.
Sedan jag var hemma i Svedala pa en mycket förträfflig semester sa jagar it-avdelningen mig för att de vill byta ut min dator. Sa när jag fick en tid av dem i mandags, sa tänkte jag att det var en bra möjlighet att pröva om jag kan ga och jobba pa onsdag (idag) som det var tänkt. (Har ju varit sjukskriven och förpassad till soffan för att halla bebis inne pa rätt ställe ett tag till). Sa tänkt och gjort, packade ihop mig och datorn för att tillbringa 1,5 timmar pa jobbet med att starta datorn och kommunicera lösenord till teknikern.
Min chef blev glad att se mig och började briefa mig om allt vad som hänt och jag försökte fa datorn att fungera innan teknikern skulle komma. Efter en halvtimme blev min chef en aning blek och skickade hem mig igen. Tydligen far man inte lämna saker pa jobbet om man är sjukskriven. Tydligen far man inte försöka göra sa mycket som möjligt för att underlätta aterkomsten. Tydligen far man ingenting...
Det kanske var naivt av mig, men eftersom firman ända betalar för att jag sitter hemma, sa trodde jag att de kanske skulle uppskatta om jag ansträngde mig för att komma tillbaka. Tydligen sa hade bade hr-avdelningen och min chefs chef hört av sig till min stackars chef. Som dessutom menade att "folk pratar sa mycket, skydda dig själv". Gaahh, vilka fanerier!!
Hur som helst, idag är jag tillbaka, inte sjukskriven längre och det ska bli spännande att se om jag kommer att drunkna i jobb de kommande fem veckorna eller om de redan har vant sig vid att jag inte är här längre.
2012-09-18
Nycklarna, hjärtsnörp och jag
Ett par veckor innan vi flyttade i februari tappade jag bort nyckelknippan med lägenhetsnycklarna. Det var ju inte hela världen, vi fick ett avdrag fran bostadsföreningen och vi hade ju fler nycklar, men jag kunde inte för mitt liv första vart nycklarna hade tagit vägen.
I fredags salde jag den lägenhet som jag köpte för 9 ar sedan och som varit uthyrd de senaste aren. Pa förmiddagen var jag i lägenheten och provade alla nycklarna sa att allting skulle ha sin ordning hos advokaten, när vi skulle skriva under kontraktet. 4 nyckelknippor var det allt som allt, sa det var ganska manga nycklar.
Själva processen hos herr advokat tog ungefär 5 minuter, inklusive skaka handandet, sedan hade lägenheten bytt ägare. Döm om min förvaning när jag bara hittar tva nyckelknippor i min väska! Jag bokstavligen kände hur blek jag blev, eftersom jag visste med mig att jag hade stoppat ner alla nycklarna i väskan.
Vad gör man i en sadan situation? Jag ursäktade mig sjuttiofem ganger och sade att jag skulle köra förbi med de andra nycklarna, de maste ju vara i bilen. Vi enades om att fira affären med en kaffe pa närmaste café och jag maste säga att trevligare köpare far man leta efter, vi pratade om allt mellan himmel och jord, medans jag försökte komma pa vad som hade hänt med nycklarna.
Precis innan vi ska lämna cafét, sa fragar den ena av köparna om jag inte ska titta en gang till i väskan, i lugn och ro. Eftersom jag redan hade letat igenom väskan säkert 10 ganger, sa gjorde jag det mest för att visa min goda vilja och eftersom de var sa trevliga. I en av innerfickorna hittar jag ett hal! Halet gar in under fodret i botten av min väska och där känner jag en nyckelknippa! Nyckelknippan fran den förra lägenheten...
Efter mer grävande hittade jag även de andra felande nycklarna och ordningen var aterställd! Nu ska jag leta efter en väska med en ring där jag kan haka fast nycklarna för att undvika framtida hjärtsnörp.
I fredags salde jag den lägenhet som jag köpte för 9 ar sedan och som varit uthyrd de senaste aren. Pa förmiddagen var jag i lägenheten och provade alla nycklarna sa att allting skulle ha sin ordning hos advokaten, när vi skulle skriva under kontraktet. 4 nyckelknippor var det allt som allt, sa det var ganska manga nycklar.
Själva processen hos herr advokat tog ungefär 5 minuter, inklusive skaka handandet, sedan hade lägenheten bytt ägare. Döm om min förvaning när jag bara hittar tva nyckelknippor i min väska! Jag bokstavligen kände hur blek jag blev, eftersom jag visste med mig att jag hade stoppat ner alla nycklarna i väskan.
Vad gör man i en sadan situation? Jag ursäktade mig sjuttiofem ganger och sade att jag skulle köra förbi med de andra nycklarna, de maste ju vara i bilen. Vi enades om att fira affären med en kaffe pa närmaste café och jag maste säga att trevligare köpare far man leta efter, vi pratade om allt mellan himmel och jord, medans jag försökte komma pa vad som hade hänt med nycklarna.
Precis innan vi ska lämna cafét, sa fragar den ena av köparna om jag inte ska titta en gang till i väskan, i lugn och ro. Eftersom jag redan hade letat igenom väskan säkert 10 ganger, sa gjorde jag det mest för att visa min goda vilja och eftersom de var sa trevliga. I en av innerfickorna hittar jag ett hal! Halet gar in under fodret i botten av min väska och där känner jag en nyckelknippa! Nyckelknippan fran den förra lägenheten...
Efter mer grävande hittade jag även de andra felande nycklarna och ordningen var aterställd! Nu ska jag leta efter en väska med en ring där jag kan haka fast nycklarna för att undvika framtida hjärtsnörp.
2012-09-17
Omväxling förnöjer vid matlagning?
Här hos oss är det Markus som gör frukost, eftersom jag inte är den mest aktiva människa pa morgonen. Han brukar koka thé till oss, jag dricker gärna svart thé med mjölk och socker eller honung.
I lördags sa tyckte jag att det smakade lite konstigt, men eftersom Markus menade att han hade gjort pa precis samma sätt som vanligt, tänkte jag att det var nog graviditetshormonerna som ställde till det. Det är ju inte sa mycket som kan göras pa ett annat sätt när man använder vattenkokare och sedan stoppar i en thépase i en nydiskad kopp.
Efter frukosten akte Markus och handlade och jag passade pa att ta vara pa en del av en pumpa som hade blivit över när vi gjorde pumpagulasch tva dagar tidigare (mycket gott, kan varmt rekommenderas). Jag fräste lök och pumpa, kokade vatten i vattenkokaren för att spara energi och gjorde en pumpasoppa. Var mycket nöjd över att lunchen redan var lagad klockan tio pa lördag förmiddag och sag framför mig hur jag kanske till och med skulle kunna ga ut lite med Simon i solen, istället för att som vanligt häcka pa soffan.
Markus kommer hem och Simon meddelar att han gärna vill ha välling. Det är nu Markus upptäcker att det ligger en disktrasa i vattenkokaren. Inte sa konstigt att théet smakade underligt och bara att hälla bort soppan. Nya kryddor för all del, men gränsen gar vid disktrasan...
I lördags sa tyckte jag att det smakade lite konstigt, men eftersom Markus menade att han hade gjort pa precis samma sätt som vanligt, tänkte jag att det var nog graviditetshormonerna som ställde till det. Det är ju inte sa mycket som kan göras pa ett annat sätt när man använder vattenkokare och sedan stoppar i en thépase i en nydiskad kopp.
Efter frukosten akte Markus och handlade och jag passade pa att ta vara pa en del av en pumpa som hade blivit över när vi gjorde pumpagulasch tva dagar tidigare (mycket gott, kan varmt rekommenderas). Jag fräste lök och pumpa, kokade vatten i vattenkokaren för att spara energi och gjorde en pumpasoppa. Var mycket nöjd över att lunchen redan var lagad klockan tio pa lördag förmiddag och sag framför mig hur jag kanske till och med skulle kunna ga ut lite med Simon i solen, istället för att som vanligt häcka pa soffan.
Markus kommer hem och Simon meddelar att han gärna vill ha välling. Det är nu Markus upptäcker att det ligger en disktrasa i vattenkokaren. Inte sa konstigt att théet smakade underligt och bara att hälla bort soppan. Nya kryddor för all del, men gränsen gar vid disktrasan...
2012-09-13
Förvirrade fördomar
En vecka i somras tillbringade vi i Kroatien, mycket trevligt! Eftersom det var försäsong sa bestämde sig vädret för att ha en regndag och helt plötsligt öppnade himlen sig och vi flydde in pa en uteservering med tak.
Det var väldigt mysigt att sitta där under tak och titta pa regnet och lokalen blev allteftersom rätt välbesökt. Förutom att personalen hade fullt upp med att skyffla undan vattnet som rann in fran alla hall, sa hann de ocksa med att vara väldigt trevliga och servera otroligt god mat. Speciellt en av kyparna bemödade sig väldigt om att möta gästerna "pa deras niva", pratade svenska med mig och tyska med Markus till exempel. Med Simon använde han mutor, lilleman fick en gratis glass och älskade kyparen efter det.
Efter ett tag kommer det in ett par med asiatiskt utseende och den vänlige kyparen passar pa att bygga in "konichiwa" i sin hälsningsfras. Paret ler, men svarar inte mer än med en vänlig nick. Kyparen hämtar maten och fragar sedan var de kommer ifran. -"Kanada", svarar kvinnan och kyparen försvinner fran bordet med en lang harang av ursäkter.
Jag tänker pa fördomar och förutfattade meningar när jag läser om kritiken som Stina Wirsén far för teckningen av lilla hjärtat och känner mig förvirrad, eftersom jag inte vet vad jag ska tycka. Är saker som skulle kunna uppfattas fel per definition fel, speciellt om nagon tar illa upp? Om ingen tar illa upp, är det fortfarande fel för att det skulle kunna uppfattas fel? Är vi för känsliga, eller är vi tvärtemot för inrutade i vara egna uppfattningar?
För att kunna överleva i ett samhälle med miljoner intryck dagligen, maste man kategorisera, salla bort och sortera. Risken är att man stoppar in folk i fel fack och man gar defintivt miste om de manga facetter varje person har, men man kan a andra sidan inte heller fundera pa varje person man möter resten av livet. Vilka bilder är det da ok att förmedla, när man vill beskriva ett intryck av nagon? Far man säga att nagon är mager? Eller är det elakt? Att reducera nagon till att bara vara ett kroppsattribut ("han med den stora näsan") är kanske fel, men hur ska man annars förmedla vem man pratar om? Kanske är det sa problematiskt för att utseendet är sa laddat just nu, att det är sa viktigt hur man ser ut och att man passar in? A andra sidan har nidbilder alltid använts för att väcka löje och göra sig lustig pa andras bekostnad.
Kanske ligger svaret i vilket uppsat man har? Kanske finns det inget bra svar?
Det var väldigt mysigt att sitta där under tak och titta pa regnet och lokalen blev allteftersom rätt välbesökt. Förutom att personalen hade fullt upp med att skyffla undan vattnet som rann in fran alla hall, sa hann de ocksa med att vara väldigt trevliga och servera otroligt god mat. Speciellt en av kyparna bemödade sig väldigt om att möta gästerna "pa deras niva", pratade svenska med mig och tyska med Markus till exempel. Med Simon använde han mutor, lilleman fick en gratis glass och älskade kyparen efter det.
Efter ett tag kommer det in ett par med asiatiskt utseende och den vänlige kyparen passar pa att bygga in "konichiwa" i sin hälsningsfras. Paret ler, men svarar inte mer än med en vänlig nick. Kyparen hämtar maten och fragar sedan var de kommer ifran. -"Kanada", svarar kvinnan och kyparen försvinner fran bordet med en lang harang av ursäkter.
Jag tänker pa fördomar och förutfattade meningar när jag läser om kritiken som Stina Wirsén far för teckningen av lilla hjärtat och känner mig förvirrad, eftersom jag inte vet vad jag ska tycka. Är saker som skulle kunna uppfattas fel per definition fel, speciellt om nagon tar illa upp? Om ingen tar illa upp, är det fortfarande fel för att det skulle kunna uppfattas fel? Är vi för känsliga, eller är vi tvärtemot för inrutade i vara egna uppfattningar?
För att kunna överleva i ett samhälle med miljoner intryck dagligen, maste man kategorisera, salla bort och sortera. Risken är att man stoppar in folk i fel fack och man gar defintivt miste om de manga facetter varje person har, men man kan a andra sidan inte heller fundera pa varje person man möter resten av livet. Vilka bilder är det da ok att förmedla, när man vill beskriva ett intryck av nagon? Far man säga att nagon är mager? Eller är det elakt? Att reducera nagon till att bara vara ett kroppsattribut ("han med den stora näsan") är kanske fel, men hur ska man annars förmedla vem man pratar om? Kanske är det sa problematiskt för att utseendet är sa laddat just nu, att det är sa viktigt hur man ser ut och att man passar in? A andra sidan har nidbilder alltid använts för att väcka löje och göra sig lustig pa andras bekostnad.
Kanske ligger svaret i vilket uppsat man har? Kanske finns det inget bra svar?
2012-09-12
Ga tillbaka till start och passera fängelset pa vägen
Min läkare tittade noga, mätte, hummade lite och sedan sa han att min cervix inte hade förändrats. Det innebär att mina sammandragningar inte verkar vilja utlösa nagon för tidig födsel i alla fall.
Därefter fick jag ett gäng förhallningsorder. Ta det lugnt, inte jobba innan sammandragningarna har lugnat sig, ga korta promenader dagligen, ta en rejäl dos med magnesium och ringa om det blir värre.
Det är jätteskönt att bebis inte vill spurta ut redan nu, men jag är lite tillbaka pa ruta ett. "Ta det lugnt tills magen lugnar sig". Jaha, hur länge är det da? Jag behöver deadlines, mal och metoder för att uppna malet, inte min starka sida att avvakta och se. Kanske ska jag se det som en personlighetsutvecklande erfarenhet? Kanske kommer jag vara otroligt tacksam för den här upplevelsen senare?
Att jag gatt upp 3,5 kilo pa fem veckor var inte sa farligt, men jag "kan ju lata bli kolhydraterna om jag inte vill fortsätta att ga upp i den farten". Eftersom jag ända har 15 veckor kvar och jag nog tror att jag kommer ga upp lite mer i slutet (det är ju juletider ocksa), sa kanske jag far fundera lite pa vad jag stoppar i mig. Eventuellt ska jag inte äta en chokladkaka varje dag?
Japp japp, den som lever far thé och det är ju tur för ikväll ska det vara kallt och regnigt. Da kan det vara gott med en kopp.
Därefter fick jag ett gäng förhallningsorder. Ta det lugnt, inte jobba innan sammandragningarna har lugnat sig, ga korta promenader dagligen, ta en rejäl dos med magnesium och ringa om det blir värre.
Det är jätteskönt att bebis inte vill spurta ut redan nu, men jag är lite tillbaka pa ruta ett. "Ta det lugnt tills magen lugnar sig". Jaha, hur länge är det da? Jag behöver deadlines, mal och metoder för att uppna malet, inte min starka sida att avvakta och se. Kanske ska jag se det som en personlighetsutvecklande erfarenhet? Kanske kommer jag vara otroligt tacksam för den här upplevelsen senare?
Att jag gatt upp 3,5 kilo pa fem veckor var inte sa farligt, men jag "kan ju lata bli kolhydraterna om jag inte vill fortsätta att ga upp i den farten". Eftersom jag ända har 15 veckor kvar och jag nog tror att jag kommer ga upp lite mer i slutet (det är ju juletider ocksa), sa kanske jag far fundera lite pa vad jag stoppar i mig. Eventuellt ska jag inte äta en chokladkaka varje dag?
Japp japp, den som lever far thé och det är ju tur för ikväll ska det vara kallt och regnigt. Da kan det vara gott med en kopp.
2012-09-11
Barn eller partner? Och karriären då?
Om det till exempel brann hos oss och Markus bara kunde rädda en av oss, Simon eller mig. Då skulle han rädda mig och jag skulle bli förfärligt arg på honom. I en omvänd situation skulle jag rädda Simon, han är mitt barn, och Markus skulle vara död.
Jag tror inte att jag älskar Markus mindre än han älskar mig. Jag tror inte heller att Markus älskar Simon mindre än vad jag gör. Jag tippar på modersinstinkten, som är så stark att jag inte har något val.
Om modersinstinkten är så stark, är jag då bättre skaffad att ta hand om mina barn än deras pappa är? Eller kanske bättre formulerat, sämre skaffad att vara borta från mina barn? För två år sedan, när vi bestämde att jag skulle jobba och Markus vara pappaledig, så hade jag sagt att det är ju bara dumheter. Nu när vi funderar på hur det ska bli med andra barnet är jag inte lika säker längre.
Det rubbar mina karriärsinriktade cirklar och jag har svårt att hitta kompassen igen. Vad är lycka, egentligen?
Jag tror inte att jag älskar Markus mindre än han älskar mig. Jag tror inte heller att Markus älskar Simon mindre än vad jag gör. Jag tippar på modersinstinkten, som är så stark att jag inte har något val.
Om modersinstinkten är så stark, är jag då bättre skaffad att ta hand om mina barn än deras pappa är? Eller kanske bättre formulerat, sämre skaffad att vara borta från mina barn? För två år sedan, när vi bestämde att jag skulle jobba och Markus vara pappaledig, så hade jag sagt att det är ju bara dumheter. Nu när vi funderar på hur det ska bli med andra barnet är jag inte lika säker längre.
Det rubbar mina karriärsinriktade cirklar och jag har svårt att hitta kompassen igen. Vad är lycka, egentligen?
Muffla med joghurt
Jag har jobbat ganska mycket med logistik. När företaget där jag jobbar nu, behövde nagon som byggde upp logistiken för den nystartade avdelningen, sa rekryterade de mig för att göra det. Det skulle kunna vara en indikation för att det är nagot jag borde kunna. Skulle man kunna tro.
Ponera att det kliar i mufflan sa att man haller pa att bli tokig. Ponera att man använder en välbeprövad, dermatologiskt utmärkt, produkt (joghurt) för att lindra detta. Ponera att man ocksa maste kissa. Vilket händelseförlopp är da mest lämpat att använda?
1) a. Kladda pa joghurt, b. svära lite at sin egen dumhet, c. kissa, d. kladda pa joghurt igen
eller
2) a. Kissa, b. kladda pa joghurt
Man kan säga att i efterhand stod det ganska klart för mig hur jag borde ha gjort :)
Ponera att det kliar i mufflan sa att man haller pa att bli tokig. Ponera att man använder en välbeprövad, dermatologiskt utmärkt, produkt (joghurt) för att lindra detta. Ponera att man ocksa maste kissa. Vilket händelseförlopp är da mest lämpat att använda?
1) a. Kladda pa joghurt, b. svära lite at sin egen dumhet, c. kissa, d. kladda pa joghurt igen
eller
2) a. Kissa, b. kladda pa joghurt
Man kan säga att i efterhand stod det ganska klart för mig hur jag borde ha gjort :)
Domedagen
Efter ett sent telefonsamtal med min gynekolog (eftersom han är otroligt svart - med ring pa, han är inte mörklagd - att fa tag pa) sa har jag fatt en tid hos honom i morgon, för att se efter om allting fortfarande är pa plats som det ska vara.
Om allting är bra sa kan jag kanske ga tillbaka till jobbet pa torsdag! Om det är nagon cervix som har lackat ur och dragit sig tillbaka, sa blir det väl till att fortsätta mitt sammarbete med soffan. Jag hoppas pa det förstnämda. Inte för att soffan och jag inte trivs ihop, men efter drygt en vecka tillsammans sa känns det som att vi skulle kunna behöva lite egentid.
Min chef har varit väldigt tillmötesgaende: "nu stannar du hemma tills det är bra igen, om jag ser att du kommer för tidigt blir jag arg och skickar hem dig igen". Tva tankar om detta dök genast upp i mitt huvud. 1) Snäll chef som bryr sig om mig 2) tydligen jobbar jag ända inget vidare, sa det är bättre att jag är hemma och företaget slipper betala för mig. Igen sa hoppas jag pa det förstnämda.
Att alla inte har en sadan chef vet jag ju om, men när en av grannarna här fragade om jag inte är rädd att bli uppsagd om jag är hemma sa länge, sa insag jag att jag verkligen har tur. Tänk att, ovanpa oro för bebis, ocksa ga och oroa sig för om jag far ha jobbet kvar. Jag tackar min lyckliga stjärna (och mina föräldrar) för att jag jobbar inom tjänstesektorn och inte inom industrin, att jag pga av min arbetserfarenhet inte är sa lätt att byta ut pa jobbet och att företaget jag jobbar pa är "people minded" (efter resultat, sa klart).
Hall en tumme för mig imorgon!
Om allting är bra sa kan jag kanske ga tillbaka till jobbet pa torsdag! Om det är nagon cervix som har lackat ur och dragit sig tillbaka, sa blir det väl till att fortsätta mitt sammarbete med soffan. Jag hoppas pa det förstnämda. Inte för att soffan och jag inte trivs ihop, men efter drygt en vecka tillsammans sa känns det som att vi skulle kunna behöva lite egentid.
Min chef har varit väldigt tillmötesgaende: "nu stannar du hemma tills det är bra igen, om jag ser att du kommer för tidigt blir jag arg och skickar hem dig igen". Tva tankar om detta dök genast upp i mitt huvud. 1) Snäll chef som bryr sig om mig 2) tydligen jobbar jag ända inget vidare, sa det är bättre att jag är hemma och företaget slipper betala för mig. Igen sa hoppas jag pa det förstnämda.
Att alla inte har en sadan chef vet jag ju om, men när en av grannarna här fragade om jag inte är rädd att bli uppsagd om jag är hemma sa länge, sa insag jag att jag verkligen har tur. Tänk att, ovanpa oro för bebis, ocksa ga och oroa sig för om jag far ha jobbet kvar. Jag tackar min lyckliga stjärna (och mina föräldrar) för att jag jobbar inom tjänstesektorn och inte inom industrin, att jag pga av min arbetserfarenhet inte är sa lätt att byta ut pa jobbet och att företaget jag jobbar pa är "people minded" (efter resultat, sa klart).
Hall en tumme för mig imorgon!
2012-09-10
Ta tag i sig själv
Nu är jag inne pa 26 veckan i graviditeten och andra veckan sjukskriven. Jag hoppas att det inte kommer att vara nödvändigt resten av graviditeten, men sammandragningarna vill inte riktigt lugna ner sig sa det blir till att vänta och se.
Vänta och se är inte min starka sida...
Eftersom det inte händer sa otroligt mycket pa min soffa, sa passar jag pa att skriva listor i alla möjliga och omöjliga varianter, sa att jag kan ta tag i allting när jag kan röra pa mig igen. Det i sig är väl ett tecken pa att jag mar ganska bra, för när jag inte ens orkar lura mig själv om allt jag ska ha tid till, da är det illa ställt. Sa här kommer en lista pa de listor jag har gjort hittills:
Julmat (viktigt att förbereda tidigt, eftersom bebis kan titta ut innan jul ocksa)
Andra julförberedelser (första julen i huset, behövs massa saker)
Höstaktiviteter (laga pumpamarmelad, sy gardiner,...)
Hur jag ska träna för att komma iform efter bebis (haha, det gick ju sa bra förra gangen)
Vilka viktiga datum som kommer (sa att jag inte glömmer bort när bebis är tänkt att komma)
Ovanstaende är ett urval, far gärna lanas och användas för eget bruk om du känner att det skulle tillföra ett värde i ditt liv...
Vänta och se är inte min starka sida...
Eftersom det inte händer sa otroligt mycket pa min soffa, sa passar jag pa att skriva listor i alla möjliga och omöjliga varianter, sa att jag kan ta tag i allting när jag kan röra pa mig igen. Det i sig är väl ett tecken pa att jag mar ganska bra, för när jag inte ens orkar lura mig själv om allt jag ska ha tid till, da är det illa ställt. Sa här kommer en lista pa de listor jag har gjort hittills:
Julmat (viktigt att förbereda tidigt, eftersom bebis kan titta ut innan jul ocksa)
Andra julförberedelser (första julen i huset, behövs massa saker)
Höstaktiviteter (laga pumpamarmelad, sy gardiner,...)
Hur jag ska träna för att komma iform efter bebis (haha, det gick ju sa bra förra gangen)
Vilka viktiga datum som kommer (sa att jag inte glömmer bort när bebis är tänkt att komma)
Ovanstaende är ett urval, far gärna lanas och användas för eget bruk om du känner att det skulle tillföra ett värde i ditt liv...
2012-09-05
Överlycklig och för j**la trött på alla rosa moln
Jag antar att ett sånt här inlägg måste börja från rätt sida, så att det inte kan missförstås. Så här kommer ett grundläggande statement: jag är jätteglad och tacksam att jag är gravid, att det har gått bra så här långt och att bebis till synes mår bra där inne! Eftersom första graviditeten slutade i ett tidigt missfall, vet jag att det inte är självklart.
Having said that måste jag ha rätt att kunna säga följande: jag trivs inte med att vara gravid! Om det bara bestod av att se magen växa lite gulligt, att känna en spark då och då och sedan få en söt liten bebis på bröstet så hade jag inte klagat, men resten är jag inte så nöjd med. Här kommer min klagolista:
- illamående
- spända bröst
- smärtor i ligamenten
- tröttheten
- foglossningen
- den begränsade rörligheten
- ryggvärken
- inga kläder passar
- ingenting smakar bra och för att inte må dåligt måste man äta konstant
- aldrig få sova en hel natt för att man måste gå på toa stup i kvarten
- alla matförbud
- alla kommentarer om magen ("jag tror det är tvillingar, så stor som din mage är")
- gaahhh....
Det kommer mer ju längre graviditeten kommer att fortskrida, det är jag säker på!
Är tydligen inte helt oproblematiskt att uttrycka att man inte svävar på små moln hela tiden, man måste vara överlycklig och stråla över hela ansiktet när man får den obligatoriska frågan "hur mår ni" (för jag är inte bara en person längre). Japp japp, jag är superkvinna och jag mår toppen hela tiden!
Having said that måste jag ha rätt att kunna säga följande: jag trivs inte med att vara gravid! Om det bara bestod av att se magen växa lite gulligt, att känna en spark då och då och sedan få en söt liten bebis på bröstet så hade jag inte klagat, men resten är jag inte så nöjd med. Här kommer min klagolista:
- illamående
- spända bröst
- smärtor i ligamenten
- tröttheten
- foglossningen
- den begränsade rörligheten
- ryggvärken
- inga kläder passar
- ingenting smakar bra och för att inte må dåligt måste man äta konstant
- aldrig få sova en hel natt för att man måste gå på toa stup i kvarten
- alla matförbud
- alla kommentarer om magen ("jag tror det är tvillingar, så stor som din mage är")
- gaahhh....
Det kommer mer ju längre graviditeten kommer att fortskrida, det är jag säker på!
Är tydligen inte helt oproblematiskt att uttrycka att man inte svävar på små moln hela tiden, man måste vara överlycklig och stråla över hela ansiktet när man får den obligatoriska frågan "hur mår ni" (för jag är inte bara en person längre). Japp japp, jag är superkvinna och jag mår toppen hela tiden!
Ofrivillig paus
Som en del kanske vet är jag lite gravid igen. 24+3 för de som vet vad jag menar, vilket betyder att liten tänker titta ut på julafton som det ser ut idag. Ja och eftersom jag tycker att det är så trevligt att vara gravid (nej, ska utveckla i ett annat inlägg) så har jag nu fått tillfälle att njuta av det lite mer i detalj, genom att bli sjukskriven med mer eller mindre rörelseförbud.
Åh, blir tokig på att sitta och göra inget och känner mig som en tjurig tre-åring. Mamma, jag har inget att göra!
Efter detta peppiga inlägg så är det nu mycket bättre...
Åh, blir tokig på att sitta och göra inget och känner mig som en tjurig tre-åring. Mamma, jag har inget att göra!
Efter detta peppiga inlägg så är det nu mycket bättre...
2012-07-18
Ha!
Jag må vara gravid. Jag må ha foglossning sedan 14 veckan. Jag må vara förkyld.
Jag kan i alla fall vandra upp på samma berg som mina manliga kollegor, utan att somna vid middagsbordet efteråt.
Veklingar...
2012-07-02
Förinställt
Förra gangen jag försökte med ett förinställt inlägg saa försvann alltihop. (Därför, söstra mi, har du ännu inte läst om Den Stora Magsjukan)
Nu prövar jag igen, med en kortare version
Puss
Nu prövar jag igen, med en kortare version
Puss
2012-06-12
Mord i duschen straffar sig självt
Igår morse skulle jag duscha och upptäckte en liten spindel när jag klev i badkaret.
Jag funderade ett par sekunder men bestämde snart att det var bäst att spola ner den på en gång. När jag riktade duschstrålen mot spindeln så satte jag mig nästan på rumpan eftersom spindeln skrek till när den träffades av vattnet!
I själva verket var det vattenledningen som gnällde, men det tog ett par hjärtslag innan jag kunde andas normalt igen.
Puss puss
2012-06-08
Klockan är snart hemdags!
Det är klämdag här i sagolandet och inte manga kvar pa jobbet. Jag längtar hem till Simon och Markus, men maste vänta tills min kollega aterkommer med feedback pa ett brev som maste ga iväg idag. Skulle kunna passa pa att städa skrivbordet samtidigt, men det känns ungefär lika roligt som ett lavemang.
Medan jag sitter här och väntar hoppas jag att alla andra har gatt pa helg!
Puss
Medan jag sitter här och väntar hoppas jag att alla andra har gatt pa helg!
Puss
2012-05-10
2012-04-23
Ole Dole Doff
Dagens alternativ att fundera paa:
1. Stanna utan förändring, vara nöjd och glad för att det ända är rätt bra
2. Söka till Holland, hoppas eller inte, sedan kanske flytta och börja om med jättejobbandet
3. Bygga upp Ms företag och sakta men säkert bli egen företagare
Fragor att söka svar pa en dag som idag:
Vad vill jag?
Vart är jag pa väg?
Varför?
Nan som vet?
Puss
1. Stanna utan förändring, vara nöjd och glad för att det ända är rätt bra
2. Söka till Holland, hoppas eller inte, sedan kanske flytta och börja om med jättejobbandet
3. Bygga upp Ms företag och sakta men säkert bli egen företagare
Fragor att söka svar pa en dag som idag:
Vad vill jag?
Vart är jag pa väg?
Varför?
Nan som vet?
Puss
2012-04-03
Men skrutt
"Din webbläsare stöds inte längre av Blogger. Vissa delar av Blogger kommer inte att fungera och det kan uppstå problem.
Prova Google Chrome om du har problem. "
Hur gör man om man egentligen skulle jobba, inte kan installera annan webbläsare utan upptäckt och egentligen bara vill gaa hem och sova? Sjuttsingen oxaa...
Längtar hem till paask!
Puss
Prova Google Chrome om du har problem. "
Hur gör man om man egentligen skulle jobba, inte kan installera annan webbläsare utan upptäckt och egentligen bara vill gaa hem och sova? Sjuttsingen oxaa...
Längtar hem till paask!
Puss
2012-03-22
1,2 miljoner euro
Nämnda belopp fick en av våra bästa traders i bonus förra året. Antar att man är värd det om man drar in 20 ggr så mycket pengar per år. Antar att jag har fel jobb. Antar att pengar inte är allt. Antar att jag någon gång kommer att sluta sparka mig själv för att jag inte hade vett att fortsätta på den banan jag började på efter högskolan. Attans
En fråga får man väl tåla?
Det här med smarta karriärsdrag? Om man har en vice president på besök från huvudkontoret en gång om året. Om man får hoppa in för sin chef som är förhindrad. Om man har möjlighet att kanske eventuellt göra ett gott intryck på hela chefsgruppen. Om nämda vice president lovar att högst personligen ta tag i ett problem som man har. Är det då klokt att inför hela ledningsgruppen ställa sig frågande till om man kan lita på vice presidenten?
Detta är något som jag har undrat sedan igår. Antar att jag kommer veta ganska snart...
2012-03-19
Ett till bryderi?
På fredag är det intressant (kanske) möte minsann. Svårt att veta om det är bra eller inte... Återkommer om det.
2012-03-05
Ett sätt är bra, det andra är det inte
Häromdagen insåg jag att Simon och jag hade olika åsikter om det här med att torka rumpan. Jag tyckte att det kunde vara bra att torka bort bajset som blev kvar på rumpan efter att jag tagit bort blöjan. Simon föreslog att han bara skulle springa runt naken tills bajset hade stänkt bort sig av sig självt.
2012-02-18
Flyttad och klar, eller nästan...
Enligt planen skulle jag den 10e Februari, eller möjligen den 11e, sitta framför den öppna spisen med ett glas rött vin i handen och njuta av vaart nya hem. Man kan väl säga att det inte har hänt än. Man kan även säga att den öppna spisen inte är här än. Dessutom kan man säga att köket bara är halvfärdigt, att vi inte har naagon säng eller badrumsinredning än, att vardagsrummet ser otroligt trakigt ut och att nästa helg ska vi ha gäster och fira Markus födelsedag... Kan vi inte bara säga att vi inte pratar sa mycket om det hela?
Idag fick vi i alla fall gjort en del i gamla lägenheten. Den skall lämnas tillbaka den 29e februari, trevligt att slippa den dubbla hyran. Dessutom mycket trevligt att ha alla sakerna pa samma ställe och att slippa fundera pa var den rena tvätten är och om grytan man behöver är ungefär pa det ställe som man behöver den.
Just nu är Markus pa sin sista bal som frivillig brandman. Eftersom vi flyttat tillbaka till Wien, kan han inte längre vara brandman i Purkersdorf. Kanske att han kan ga med i den frivilliga brandkaren i byn som ligger precis utanför det distriktet som vi bor i nu, om han hittar en pase tid nagonstans. Det är inte sa att vi kan gödsla med tid just nu.
Som ni märker är jag inte med pa balen (vad är väl en bal pa slottet?). Det är för att vi inte har lärt Simon att göra frukost själv ännu. Därför maste jag vara hemma, för tänk om han blir frukosthungrig mitt i natten och vi vet ju alla hur viktig frukosten är. (Iofs bara i Sverige, här äter man gärna en kaka till frukost och i Italien sa blir det gärna bara en kaffe, kanske med en croissant om man har tur.) Det skulle ocksa kunna bero pa att Simon är knappt 16 manader och vi inte vill att han ska sova borta ännu, vem vet...
Hopp, ha det gott!
Idag fick vi i alla fall gjort en del i gamla lägenheten. Den skall lämnas tillbaka den 29e februari, trevligt att slippa den dubbla hyran. Dessutom mycket trevligt att ha alla sakerna pa samma ställe och att slippa fundera pa var den rena tvätten är och om grytan man behöver är ungefär pa det ställe som man behöver den.
Just nu är Markus pa sin sista bal som frivillig brandman. Eftersom vi flyttat tillbaka till Wien, kan han inte längre vara brandman i Purkersdorf. Kanske att han kan ga med i den frivilliga brandkaren i byn som ligger precis utanför det distriktet som vi bor i nu, om han hittar en pase tid nagonstans. Det är inte sa att vi kan gödsla med tid just nu.
Som ni märker är jag inte med pa balen (vad är väl en bal pa slottet?). Det är för att vi inte har lärt Simon att göra frukost själv ännu. Därför maste jag vara hemma, för tänk om han blir frukosthungrig mitt i natten och vi vet ju alla hur viktig frukosten är. (Iofs bara i Sverige, här äter man gärna en kaka till frukost och i Italien sa blir det gärna bara en kaffe, kanske med en croissant om man har tur.) Det skulle ocksa kunna bero pa att Simon är knappt 16 manader och vi inte vill att han ska sova borta ännu, vem vet...
Hopp, ha det gott!
2012-01-03
Mensvärk från helvetet
En gång om året ungefär så bestämmer sig min kropp för att testa alla nervändar i de undre delarna av min kropp. Jag är begåvad med en rätt regelmässigt oregelmässig menscykel och de flesta gångerna så brukar jag bara känna mig lite olustig, ha lite ont men inte värre än att det går att ignorera och behöva lite mer sömn samt choklad.
Men så en gång om året har min kropp och jag inventering, maintenance och uppdatering. Min kropp kollar att alla kopplingar mellan krampande muskler, smärtreceptorer i hjärnan, tarmrörelser och känslan av illamående fungerar fint. Om jag inte reagerar direkt med att lägga mig ner och låta kroppen ta itu med prgrammet ostört, så lägger den i en växel till. Matvägran, blodförlust att jämföra med en skottskada och hy och ögon som gör att jag kan skrämma små barn från vettet (eller min chef, som idag)
När vi har kommit så här långt, min kropp och jag, är det dags för nästa fas. Nu är jag ensam ansvarig, eftersom min kropp är upptagen med att skrika interessanta saker till mig. "jag måste kräkas", "nu somnar jag", "ryggen är på väg att gå av på mitten", "har du bara på dig ett par byxor?". Det är nu uppdateringen av medicinskåpet sker. Varje gång prövar jag ett nytt smärtstillande medel. Eftersom alla tabletter fungerar lika bra vid mensvärk som de få migränanfallen så har jag en mängd askar i skåpet. Åtminstone vet jag vad som inte funkar.
Den här årliga testperioden sammanfaller alltid med något otroligt olämpligt. Eller vad sägs om ett besök i Orlando. Eller som idag, ett dagslångt möte med deltagare från Tyskland som rest extra för att träffa min chef och mig. Vid sådana tillfällen är jag ändå på ett sätt rätt nöjd med hud- och ögonsignalerna, behöver oftast inte förklara mer än att "det är nåt med magen", så är alla rätt nöjda med att jag går.
Hoppas att alla har en bättre dag än jag! Imorgon är vi på banan igen, min kropp är omstartad och jag är otroligt motiverad att ta igen förlorad tid...
Men så en gång om året har min kropp och jag inventering, maintenance och uppdatering. Min kropp kollar att alla kopplingar mellan krampande muskler, smärtreceptorer i hjärnan, tarmrörelser och känslan av illamående fungerar fint. Om jag inte reagerar direkt med att lägga mig ner och låta kroppen ta itu med prgrammet ostört, så lägger den i en växel till. Matvägran, blodförlust att jämföra med en skottskada och hy och ögon som gör att jag kan skrämma små barn från vettet (eller min chef, som idag)
När vi har kommit så här långt, min kropp och jag, är det dags för nästa fas. Nu är jag ensam ansvarig, eftersom min kropp är upptagen med att skrika interessanta saker till mig. "jag måste kräkas", "nu somnar jag", "ryggen är på väg att gå av på mitten", "har du bara på dig ett par byxor?". Det är nu uppdateringen av medicinskåpet sker. Varje gång prövar jag ett nytt smärtstillande medel. Eftersom alla tabletter fungerar lika bra vid mensvärk som de få migränanfallen så har jag en mängd askar i skåpet. Åtminstone vet jag vad som inte funkar.
Den här årliga testperioden sammanfaller alltid med något otroligt olämpligt. Eller vad sägs om ett besök i Orlando. Eller som idag, ett dagslångt möte med deltagare från Tyskland som rest extra för att träffa min chef och mig. Vid sådana tillfällen är jag ändå på ett sätt rätt nöjd med hud- och ögonsignalerna, behöver oftast inte förklara mer än att "det är nåt med magen", så är alla rätt nöjda med att jag går.
Hoppas att alla har en bättre dag än jag! Imorgon är vi på banan igen, min kropp är omstartad och jag är otroligt motiverad att ta igen förlorad tid...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)