Om det till exempel brann hos oss och Markus bara kunde rädda en av oss, Simon eller mig. Då skulle han rädda mig och jag skulle bli förfärligt arg på honom. I en omvänd situation skulle jag rädda Simon, han är mitt barn, och Markus skulle vara död.
Jag tror inte att jag älskar Markus mindre än han älskar mig. Jag tror inte heller att Markus älskar Simon mindre än vad jag gör. Jag tippar på modersinstinkten, som är så stark att jag inte har något val.
Om modersinstinkten är så stark, är jag då bättre skaffad att ta hand om mina barn än deras pappa är? Eller kanske bättre formulerat, sämre skaffad att vara borta från mina barn? För två år sedan, när vi bestämde att jag skulle jobba och Markus vara pappaledig, så hade jag sagt att det är ju bara dumheter. Nu när vi funderar på hur det ska bli med andra barnet är jag inte lika säker längre.
Det rubbar mina karriärsinriktade cirklar och jag har svårt att hitta kompassen igen. Vad är lycka, egentligen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar