Jag antar att ett sånt här inlägg måste börja från rätt sida, så att det inte kan missförstås. Så här kommer ett grundläggande statement: jag är jätteglad och tacksam att jag är gravid, att det har gått bra så här långt och att bebis till synes mår bra där inne! Eftersom första graviditeten slutade i ett tidigt missfall, vet jag att det inte är självklart.
Having said that måste jag ha rätt att kunna säga följande: jag trivs inte med att vara gravid! Om det bara bestod av att se magen växa lite gulligt, att känna en spark då och då och sedan få en söt liten bebis på bröstet så hade jag inte klagat, men resten är jag inte så nöjd med. Här kommer min klagolista:
- illamående
- spända bröst
- smärtor i ligamenten
- tröttheten
- foglossningen
- den begränsade rörligheten
- ryggvärken
- inga kläder passar
- ingenting smakar bra och för att inte må dåligt måste man äta konstant
- aldrig få sova en hel natt för att man måste gå på toa stup i kvarten
- alla matförbud
- alla kommentarer om magen ("jag tror det är tvillingar, så stor som din mage är")
- gaahhh....
Det kommer mer ju längre graviditeten kommer att fortskrida, det är jag säker på!
Är tydligen inte helt oproblematiskt att uttrycka att man inte svävar på små moln hela tiden, man måste vara överlycklig och stråla över hela ansiktet när man får den obligatoriska frågan "hur mår ni" (för jag är inte bara en person längre). Japp japp, jag är superkvinna och jag mår toppen hela tiden!
Första steget till att må bättre är att erkänna att man inte gör det. Check! Nu får du bara vänta och se ;)
SvaraRaderaSkämt å sido, kom och bo på pensionat Uppsala. Här kan man sitta i en obekväm soffa, hjälpa mig att plugga och stå på den franska balkongen och titta på bilar bland annat. Lockande, visst?
Helt klart lockande :)
SvaraRadera