Akupunktur och hallonbladsthé har jag inte heller hunnit med än

Det kan vara svart att tro, men ibland är jag inte sa kaxig. Inte sa ofta, men nagon gang da och da, kan jag hemfalla at att oroa mig lite, oftast i onödan. Idag är en sadan dag.

Det är 4,5 veckor kvar till beräknad bebisankomst. Markus har akt iväg till vernissage i Linz för sin första utställning och jag är ensam med Simon till i morgon eftermiddag. Sänkvärkarna har vi redan avverkat och det känns som att magen inte kan hänga längre ner utan att sla i knäna i trapporna. Vid Simons förlossning var öppningsskedet avklarat pa lite drygt fem timmar fran första lilla värken, sedan satt han fast i tre timmar innan han lät sig övertalas till att komma ut. Lite smatt betänkligt med andra barnet, där jag har förstatt att öppningsskeddet brukar ga fortare och att vägen ut är mera förberedd. Förvärkar har jag varje kväll, de sista kvällarna har de gjort ont. Vi har flyttat sedan förra gangen ocksa, vilket innebär att jag har tre ganger sa lang väg till sjukhuset.

Sa lat mig göra en av mina beprövade listor över vad jag oroar mig för:

- Att det är dags inatt eller tidigt imorgon
- Att det gar sa fort att jag inte hinner till sjukhuset
- Att det tar sa lang tid att jag inte orkar med smärtan, maste ryggmärgsbedövas och blir totalförlamad pa kuppen
- Att Markus blir sa nervös att han kör av vägen eller in i en annan bil pa vägen hem
- Att jag maste ta med Simon till sjukhuset, för att grannarna inte vaknar eller är hemma
- Att mina svärföräldrar kör av vägen, antingen pa väg till sjukhuset eller med Simon i bilen pa väg hem
- Att bebis är sjuk
- Att nagot ska ga fel
- Att jag ska spricka fran naveln till svanskotan
- Att barnmorskan inte förstar mig, eller jag henne
- Att de har sa mycket att göra pa sjukhuset att ingen hinner med mig
- Att jag maste bli kvar pa sjukhuset efterat och inte kan ga hem direkt som med Simon
- Att, att, att

Jag är medveten om att en del av ovanstaende motsäger sig självt, jag vill inte pasta att jag är särskilt rationell i min oro. Dessutom kan jag inte göra ett dugg at nagot av ovanstaende, sa det är rätt onödigt att oroa sig. Imorgon eftermiddag ska jag skratta at mig själv. Nu ska jag ga och lägga mig i fosterställning och äta choklad.


Ps. Inte heller har jag packat väskan eller rakat benen, det är ju som gjort för att dra igang inatt...

Resultatet

2 liter äpplesaft på 3 kilo äpplen

Saftmaja in action

Första försöket med äpplesaft i nya saftmajan. Än så länge händer inte så mycket, men det blir nog bra får vi hoppas :-)

Tvärtom hade varit mycket värre

Jag har väl kanske nagon gang nämnt att jag tycker att tiden gar rasande fort. Igar var jag hos min gynekolog för att titta till bebis (allt är bra) och vi pratade om att jag redan varit hemma fran jobbet i tre veckor och att jag inte förstar var tiden har tagit vägen.

Fast sedan kom jag pa att om man räknar noga och inte hittar pa ett par extra dagar, sa har jag bara varit hemma i tva veckor. Far väl skylla pa att jag är blond och att min make är alldeles för snäll för att undra om tankeverksamheten är inställd bara för tillfället eller om det kommer vara sa här framöver.

Den enorma mängd bonustid som jag nu fick kommer att ägnas at ett förträffligt fint besök fran Svedala och eventuellt ett barnkalas.

"Annars är man ingen människa utan bara en liten lort"

Du har sarat en av de människor som är mig viktigast i världen, inte bara en gang utan flera. I helgen tog du priset och nagon gang hoppas jag att du inser vidden av det du gjort. Hur urbota själviskt och idiotiskt du har betett dig.

Den person som nu genomgar en period som ingen människa borde behöva genomleva är en av de mest osjälviska och generösa människor jag känner. Hon tänker alltid i första hand pa alla andra. Hon är alltid beredd att hjälpa och hon lyssnar alltid. Försöker alltid första innan hon säger vad hon tänker och försöker alltid ändra pa sig själv först.

Anledningen till att hon lider är du, ditt sätt att förhalla dig sa erbärmligt idiotiskt till de mest elementära saker i livet. Klart att dina känslor är viktigast. Klart att du skiter i om hon orkar, om hon har fragor, om hon behöver nagot. Att följa henne i det här hade ju inneburit att du mast bry dig om nagon annan än dig själv. Alldeles för mycket begärt av en omogen skit.

Alla har en stark sida, din är tydligen att stampa pa en trött och ledsen människa. En underbar varelse som hade behövt ditt stöd, inte dina egens tillrättalagda argument för att rättfärdiga din räddhagsenhet.

Gör om, gör rätt. Fram tills dess haller jag mig till Jonathan Lejonhjärta, du är inte mer än en liten lort.    

Ett bi? Snarare bisvärm!

Den 25e oktober var min sista arbetsdag, eftersom det är förbjudet att jobba de sista 8 veckorna innan beräknad förlossning pa den här sidan bergen. Det var alltsa i torsdags för en vecka sedan. Vart har alla dagarna sedan dess tagit vägen? I den här farten kommer bebis imorgon, känns det som.

Pa min sista arbetsdag vaknade jag ilsk som ett bi. Tycker inte om förbud och sannerligen inte när det är helt onödigt och vi dessutom är mitt uppe i arets mest spännande projekt. Jag kände mig begränsad i min personliga frihet, minsann. Som tur var kom bästa pappan och mamman pa fredagen, sa da var ju atminstone helgen räddad och Markus kunde andas ut en stund.

Han har det inte lätt just nu, min stackars make. Eftersom jag inte far jobba, sa har jag en massa (utmärkta) idéer om vad som skulle kunna göras i huset och trädgarden. Eftersom jag är rätt tjock (underdrift), sa är det inte mycket av mina idéer som jag kan utföra själv. Dessutom, av ovanstaende skäl, är jag pa daligt humör ganska ofta och om det inte är att jag inte far jobba som jag retar mig pa, sa är det alla krämpor eller andra trevligheter som graviditeten fört med sig. Undrar om han star ut nagon längre stund?

Jag hoppas att Markus nerver är elastiska tillräckligt för att halla för en (lang) promenad av gravid elefant och att min avslappnings-/självhypnosträning snart ska ge effekt. För säkerhet skull kan ni väl halla en tumme eller tva?