Älskade ungen min

Du har precis vaknat och din pappa bär ner dig för trappan. När du ser mig slänger du dig om min hals och vi sätter oss tillsammans pa soffan. Du sitter som du ofta gör, vänd mot mig i mitt knä med huvudet mot mitt bröst. Jag snusar in min näsa i ditt har och pussar dig pa huvudet. Du har fortfarande pyjamasen pa dig och egentligen behöver du nog en ny blöja efter natten.

 

Plötsligt sträcker du pa dig. "Ljinn häh?" fragar du. Jag svarar att Linn ligger i vagnen som star lite längre bort. "Ljinn?" säger du igen, samtidigt som du lägger huvudet pa armen. Jag svarar att "ja, Linn sover". Det är lite ovanligt, du somnade sent igar och har sovit daligt. Därför vaknade Linn före dig idag och har hunnit somna igen, efter att ha fatt mat och en ren blöja. Du nickar och lutar dig mot mitt bröst igen. "Vill du ha frukost?" undrar jag och du nickar igen. Sa tar du ut nappen ur munnen och säger "Brot". "Vill du ha smörgas med sylt?" fragar jag och du ler upp mot mig och ropar "Ja!" som om det vore det absolut godaste som finns. Det är söndag och vi har all tid i världen att äta smörgas med sylt.

 

Jag lägger händerna om din rygg och kramar dig, du är sa mjuk och go' pa morgonen. Helt plötsligt slänger du dig baklänges och böjer huvudet bakat över mina knän. Det är knappt att jag hinner spänna armarna sa att jag inte tappar dig, men det märker du ju inte. Du skrattar förtjust, det later som en trad pärlor. Linn vaknar helt plötsligt till och grater lite, du sätter dig genast upp i mitt knä och tittar fragande pa mig. Din pappa stoppar tillbaka nappen hon har tappat och jag säger "saja stumpan". Du sträcker pa dig mot vagnen och säger "mamma häh, pappa häh, ah häh". Du repeterar mantrat som jag mumlar pa nätterna när du vaknar och inte kan sova "mamma är här, pappa är här, Linn är här, allt är bra". Fast du byter ut "Linn" mot "jag". Linn, som alltid lyssnar pa sin storebror, lugnar sig och somnar om igen.  

 

Vi vet inte ännu att idag är dagen när du kommer att lära dig att styra trehjulingen samtidigt som du trampar. Att du kommer att inse att om du inte kommer framat sa kan du trampa lite bakat och liksom ta sats för att komma framat. Bilden av ditt stolta leende när du visar mig vad du kan har ännu inte fastnat i mitt minne, än sa länge njuter jag bara av din värme i mitt knä.

 

Plötsligt kastar du dig bakat igen och det är knappt att jag far upp händerna och kan fanga dig. Jag sätter tummarna i dina armhalor och killar dig lite. Du skrattar högt och säger "Hilfe". Det är klart att jag hjälper dig upp. Pappa har gjort färdigt dina smörgasar och du klättrar upp pa din stol vid bordet. Jag sitter kvar och känner hur din värme langsamt försvinner ur mina kläder.

 

Varje dag kastar du dig lite längre ut, bort fran din pappa och mig. Varje dag blir du lite större, faller lite tyngre. Jag hoppas att den dag jag inte kan fanga dig längre sa har du lärt dig att landa mjukt. Jag hoppas att du lär dig att landa mjukt utan att behöva sla dig alltför mycket pa vägen. Jag önskar dig alla skyddsnät i världen men framförallt önskar jag att du fortsätter att kasta dig ut. Och jag önskar din pappa och mig att vi far ga bredvid dig pa vägen och se ditt glada leende sa länge vi bara kan. Älskade ungen min.   

Smått och gott

Linn ville bara ha mat två gånger i går natt. Jag somnade alltså vid tio-tiden, vaknade halv ett och klockan fyra av att lilla damen var hungrig och sedan vaknade jag av mig själv kvart i sju till ljudet av regnet som smattrade mot balkongdörren. Vilken konstig känsla! Bredvid mig sov Simon, som hade vandrat över till oss när han blev törstig mitt i natten. På andra sidan låg Linn och snusade och bredvid Simon sov Markus. Det var så fridfullt och jag var nästan utsövd. Markus och Linn vaknade nästan samtidigt 10 minuter senare och Simon väckte vi strax efter sju. Väldigt fin start på dagen!

I onsdags fick Simon sitt första plåster. Vi har inte velat införa plåster som tröstningsmetod eftersom många av grannbarnen ser ut som vandrande reklamskyltar för Disney, när varje liten skråma måste plåstras om. Men igår var det alltså dags när han skar sig på insidan av tummen på ett blad. Blodet flödade och tårarna sprutade, mest av chocken över åsynen av sitt eget blod tror jag, och ett plåster behövdes. Eftersom det var grillfest med grannarna ville han absolut ut igen, men det blev en kort stund innan tårarna tog över igen och vi gick in. En smörgås framför teven med Shaun the Sheep bättrade på humöret och sedan enades vi om att det bästa är att sova bort det onda. Det blir till att sova ett par gånger tror jag.

Dessutom har jag nu klarat 4 veckor utan choklad! Inget småätande och en promenad med stavar eller barnvagn varje morgon har resulterat i knappt 4 kilo viktnedgång! Speciellt eftersom det har ösregnat de två sista morgnarna är jag extra stolt över mig själv. Vore trevligt med lika många kilon till innan jag börjar jobba, men däremellan kommer tre veckor i Svedala med mammas mat och obegränsad tillgång till Marabouchoklad. Finns det ett kyskhetsbälte till munnen? Som kan låsas upp vid måltid och låsas direkt efter igen? Då ska det nog gå bra.

När mammahjärtat svämmar över

Häromdagen satt Linn i sin babysitter och sag förnöjt pa när Simon sprang runt. Hon är alltid glad när Simon underhaller henne. Simon var däremot inte sa glad, eftersom han ville klättra över soffryggen, nagot han inte far göra.

I vanliga fall blir han arg, börjar grata och lägger sig pa golvet med ansiktet i händerna. Den här gangen när tararna kom, tittade han pa Markus och mig, tittade sig omkring pa golvet och sedan sprang han fram till Linn. Först var jag orolig att han (för första gangen) skulle ta ut sin ilska pa henne och kanske nypa henne eller dra i henne. Det gjorde han inte. Istället satte han sig pa knä framför henne, lade huvudet i hennes knä och tog hennes hand i sin. Sedan lag han sa en lang stund tills han lugnat ner sig, medan Linn log och skrattade.

Den kärleken som svämmar över när barnen tyr sig till varandra, den lyckan av att vara en familj, sa otrolig!