Att inse sina begränsningar

Ska vi prata litet om det här med smärta? Det är dessutom inte bebis som är anledningen till temat den här gången, så det kan ju vara uppfriskande.

Jag brukar nog inte räkna mig själv till de gnälliga människorna. Eller rättare sagt, jag har sällan riktigt ont (det är väl som med rädsla, lätt att vara modig om man inte är rädd) så jag brukar kunna hoppa över smärtstillande de flesta gånger. Jag klarade Simons förlossning utan ryggbedövning, vilket ju var tur eftersom jag var mer rädd för en spruta i ryggen än förlossningssmärtan. Jag får migrän då och då, med synförlust och mörkt rum som botemedel, men som tur är inga dundermediciner som många olyckliga människor behöver. Det händer att jag får menssmärtor som gör mig obrukbar en dag eller två, men då hjälper bara att vänta ut det hela ändå.

Så min inställning till min egen smärta har med åren blivit lite "tyken". Tänkt att det är bara för mig att inte sjåpa mig, det är mest min egna inställning som det är fel på om jag har ont och det går alltid över. Jodåsåatt.

För snart fyra veckor sedan blev Simon riktigt förkyld, med hosta och tilltäppt näsa. Han sov bara någon timma i sträck, sedan ville han sitta i knät en stund för att kunna sova vidare. Det blev inte så mycket sömn den veckan och sedan ville förkylningen flytta vidare och det var ju klart att min näsa ställde upp. Jag lyckades bli ordentligt förkyld och fick inte i mig så mycket mat. Sedan satte det sig i bihålorna. Efter 3-4 dagar med "ont i ansiktet" och ingen bättring i sikt gick jag till läkare för att höra vad det fanns för möjligheter i 38e veckan. Hon gav mig näsdroppar, slemlösande och tre smärtstillande om dygnet.

5 dagar senare, en söndag, befann vi oss på akuten, efter att först ha haft besök av en "Notarzt" på hembesök. Jag har aldrig någonsin haft så ont. Jag satt i sängen och mumlade 'aj' för mig själv. Jag stod inte ut med att ha någon i rummet, allt var för ljust, allt var för högljutt. Ansiktet värkte och bakhuvudet dunkade så jag trodde att jag skulle gå under. Kroppen var trött, graviditeten gjorde sitt till och smärtan var inte jämförbar med nagonting jag upplevt tidigare. Ingenting hjälpte och den enda hela tanke jag hade var att jag ville att de skulle ta ut barnet mitt så att jag kunde få någonting, vad som helst, mot smärtan.

Så mycket hade jag för min "egna inställning"! Nu, när jag blivit bra igen, hoppas jag bara att jag aldrig behöver bli riktigt rädd för nagonting värre än möss, för med min erfarenhet av den senaste tidens smärta tror jag att jag kommer tillhöra den grupp av människor som blir alldeles paralyserad istället för att gör nagot hjältemodigt. Inte alla sanningar man lär sig om sig själv är trevliga sanningar...