Den här graviditeten går ungefär en miljon gånger fortare än den första graviditeten och hittills har jag inte riktigt hunnit med. Känner mig inte direkt förberedd, lindrigt uttryckt. I förra veckan var dock barnmorskan här och nu känns det lite bättre.
I Österrike får man, om man väljer att gå hem från bb inom 24 timmar efter förlossningen, besök av en barnmorska varje dag i fem dagar. Monika, som kom när Simon var nyfödd, är för långt bort sedan vi flyttade, men hon rekommenderade Frau Schröck. Monika är lite alternativ och en mycket mjuk människa, inte direkt lik mig som person. Frau Schröck verkade lite mer robust, sa det blir nog bra.
Vi gick igenom Simons förlossning (säger man sa, eller kanske "min förlossning med Simon"?) och nu förstod jag lite mer vad som faktiskt hände och varför det skiljde en del mot hur jag hade tänkt mig fran början. Det blir ett ganska langt inlägg, för nu kommer förlossningsberättelsen rätt detaljerat:
Vid fyratiden pa morgonen, den 27 Oktober 2010 (tre dagar senare än beräknat datum), kände jag att det var dags. Jag hade haft förvärkar innan men nu kändes det annorlunda. Jag väckte Markus och sa att nu börjar det. Han hoppade ur sängen och ville störta ut genom dörren, och blev nästan besviken när jag bad honom göra frukost medans jag gick och duschade. Markus är fortfarande lite stött över att det inte blev nagon panisk hollywood-rusch till bb med en gastande fru i baksätet pa bilen, men det far han leva med...
Jag fick inte i mig sa mycket frukost, värkarna kom allt tätare och när det var ungefär 4 minuter mellan sa akte vi in. Da var klockan ungefär 5:30. Pa vägen till sjukhuset passerade vi ett par fartgupp, naturligtvis kom det en värk precis vid varje gupp. Mindre bekvämt kan jag meddela, rekommenderas inte nödvändigtvis. När vi akte hem med Simon pa andra sidan magen tänkte jag dock att hade jag vetat vilken smärta som komma skulle, sa hade jag skrattat lite lätt vid fartguppen pa vägen in...
När vi kom fram till sjukhuset sa hittade vi inte ingangen. Pa nätterna använder de en annan ingang och den var inte sa lätt att finna pa. Till slut sa var det en ambulanskille som släppte in oss och vi kom upp till anmälningen. Fast det var ingen där. Det visade sig att de hade flera förlossningar samtidigt och alla var upptagna. Sa där stod vi i gangen och väntade pa att nagon skulle komma, utan att veta om det verkligen skulle komma nagon, eftersom dagsanmälan ocksa sker pa ett annat ställe än den nattliga anmälan.
När det väl kom en sköterska hade jag precis en värk och stod framatlutad bakom Markus för att kunna andas igenom värken. Pa sköterskans uppsyn förstod Markus att hon tyckte att det var lite underligt att det stod en ensam man mitt i korridoren pa bb klockan 6 pa morgonen. Som tur är sa varar ju inte värkar mer än en kort evighet, sa hon fick snart en förklaring när jag dök upp igen bakom Markus.
Eftersom de hade mycket att göra med de nya bebisarna, sa kopplade de mig till en ctg-maskin och gick igen. Vid klockan 7 gick nästa skift pa och den helt underbara men fruktansvärda barnmorskan Claudia tog över. Hon konstaterade att jag var ungefär 5 cm öppen och vi fick komma upp till ett förlossningsrum. Där fick jag ta av mig kläderna och fick en san där fin "rumpanbarklänning". Där upptäckte jag ocksa att den absolut bekvämaste ställningen var att sta pa knä lutad mot en soffa, sa där tillbringade jag de närmsta timmarna.
Nagon gang där pa morgonen kom det in en läkare i utbildning och undrade om det var ok att hon var i rummet, sa att hon kunde lära sig. Det kunde jag inte med att säga nej till, men enda platsen som fanns till förfogande var en trästol i ett hörn mittemot soffan. Sa där satt hon i flera timmar med full utsikt över min nakna rumpa. Vet inte om det var en av hennes bättre dagar pa jobbet.
Markus skötte sig exemplariskt, mest hela tiden. Han sa nämligen nästan ingenting, för ovanlighetens skull. I vanliga fall sa pratar han huvudet av vem som helst, men han ansträngde sig för min skull den här gangen.
Vid tio-tiden var jag helt öppen och nu började den värsta perioden. Simon ville inte förflytta sig nerat och värkarna avtog. Sa pa med värkförstärkande dropp, och lite till, och lite till. Däremellan skulle jag göra gymnastiska övningar pa mottot "tre värkar med vänster ben upp", "tre värkar med höger ben upp". och liknande. Till slut ville jag motionera mina knytnävar pa barnmorskan, alternativt Markus, men jag lyckades hejda mig. Jag kunde inte ga pa toaletten och min blasa stod ut vid varje värk, sa Claudia satte en engangskateter, vilken lycka och lättnad! Tydligen var det inte sa vanligt att man tackade spontant för en kateter, för Claudia skrattade lite at mig. (A andra sidan händer det att jag säger "tack" till bankomaten ocksaa...)
Där nagonstans tyckte Claudia att det var en bra idé att ta hal pa fosterhinnan, och vattnet forsade ut. Därefter menade hon att nu skulle det inte ta sa mycket längre tid, varpa Markus kläcker ur sig "det är ingen fara, vi har tid". Kan väl lugnt pasta att jag inte var av samma asikt. Jag var rätt övertygad om att jag inte skulle orka hela vägen och tänkte att "kan de inte bara plocka ut bebis nu, tack", men Claudia den hemska människan sa att jag inte hade nagot val längre. I Österrike finns ingen lustgas och jag var mer rädd för ryggmärgsbedövning än för smärtan, sa jag antar i efterhand att hon nog hade rätt...
Vid tolvtiden tyckte Claudia att nu var det dags att fa ut Simon. Markus sade efterat att hon hade varit orolig att Simon inte fick tillräckligt med syre och hon hade diskuterat det med gynekologen som varit mindre orolig. Hur som helst fick jag lägga mig till rätta och börja pressa. Ett ben höll Markus, ett ben höll Claudia och gynekologen lade sig pa min mage. Eftersom Simon inte var tillräckligt langt ner sa fick jag inga pressvärkar, sa det vara bara att trycka pa när Claudia sa till.
Markus och jag har väldigt olika intryck av just den här sista delen. Medan Markus tyckte det var fruktansvärt att gynekologen tryckte in hela min mage, sa tyckte jag att det var väldigt bra att det äntligen hände nagot. Dessutom sa vet jag ju att mamma överlevde precis samma process, sa jag tyckte inte att det var sa förskräckligt. Smärtan i mufflan min var väl egentligen värre än värkarna, men jag kompenserade med att köra Claudia genom hela rummet när hon inte kunde halla emot det ena benet...
Hur som helst, 12:20 är han född det lilla livet. Den lyckan, den kärleken! Äntligen var han här, den lille parveln, och livet skulle aldrig mer vara sig likt. Upptäckten av vad moderskänslor betyder, hur ett barn kan kännas som en förlängning av en själv, det var överväldigande känslor som överföll oss pa en gang.
Mina magmuskler tog obeviljad semester och stod inte till förfogande pa flera dagar efterat. Det innebar att jag var helt hjälplös den första stunden i förlossningssängen och kunde knappt ens lyfta Simon själv. Det gjorde dock inte sa mycket, för tydligen sa skulle efterbörd tittas pa och det skulle sys lite och grejas. Sa jag hade ju inte langtrakigt direkt. Under tiden fick Markus klippa navelsträngen, bada liten Simon och lyssna pa de första förmaningarna fran barnläkaren. Jag fick mat ocksa och Markus gick en runda för att äta en korv och samla tankarna.
Sedan gällde det att pimpla thé. Claudia sa att jag inte fick ga hem om jag inte hade kissat. Sa jag gjorde mitt bästa och lyckades faktiskt, även sma framgangar kan betyda mycket. Jag upptäckte att det hade varit bra att ha med mer extrasockar än de varma vintersockarna som jag hade packat ner, eftersom min högra socke sag ut som om den deltagit i nagon slaktprocedur. Men vintersockarna var bra de ocksa, bara lite tjocka i skorna.
Vid fyra-tiden trodde Claudia pa mig när jag sa att jag inte var yr i huvudet. Under utskrivningen sa rörde jag konstant pa mig sa att ingen skulle märka att jag kanske inte hade det högsta blodtrycket i världshistorien och sedan fick vi aka hem med var lille groda. Ett halvt dygn efter vi hade begivit oss till sjukhuset var vi hemma igen, trötta men sa lyckliga!
I Österrike får man, om man väljer att gå hem från bb inom 24 timmar efter förlossningen, besök av en barnmorska varje dag i fem dagar. Monika, som kom när Simon var nyfödd, är för långt bort sedan vi flyttade, men hon rekommenderade Frau Schröck. Monika är lite alternativ och en mycket mjuk människa, inte direkt lik mig som person. Frau Schröck verkade lite mer robust, sa det blir nog bra.
Vi gick igenom Simons förlossning (säger man sa, eller kanske "min förlossning med Simon"?) och nu förstod jag lite mer vad som faktiskt hände och varför det skiljde en del mot hur jag hade tänkt mig fran början. Det blir ett ganska langt inlägg, för nu kommer förlossningsberättelsen rätt detaljerat:
Vid fyratiden pa morgonen, den 27 Oktober 2010 (tre dagar senare än beräknat datum), kände jag att det var dags. Jag hade haft förvärkar innan men nu kändes det annorlunda. Jag väckte Markus och sa att nu börjar det. Han hoppade ur sängen och ville störta ut genom dörren, och blev nästan besviken när jag bad honom göra frukost medans jag gick och duschade. Markus är fortfarande lite stött över att det inte blev nagon panisk hollywood-rusch till bb med en gastande fru i baksätet pa bilen, men det far han leva med...
Jag fick inte i mig sa mycket frukost, värkarna kom allt tätare och när det var ungefär 4 minuter mellan sa akte vi in. Da var klockan ungefär 5:30. Pa vägen till sjukhuset passerade vi ett par fartgupp, naturligtvis kom det en värk precis vid varje gupp. Mindre bekvämt kan jag meddela, rekommenderas inte nödvändigtvis. När vi akte hem med Simon pa andra sidan magen tänkte jag dock att hade jag vetat vilken smärta som komma skulle, sa hade jag skrattat lite lätt vid fartguppen pa vägen in...
När vi kom fram till sjukhuset sa hittade vi inte ingangen. Pa nätterna använder de en annan ingang och den var inte sa lätt att finna pa. Till slut sa var det en ambulanskille som släppte in oss och vi kom upp till anmälningen. Fast det var ingen där. Det visade sig att de hade flera förlossningar samtidigt och alla var upptagna. Sa där stod vi i gangen och väntade pa att nagon skulle komma, utan att veta om det verkligen skulle komma nagon, eftersom dagsanmälan ocksa sker pa ett annat ställe än den nattliga anmälan.
När det väl kom en sköterska hade jag precis en värk och stod framatlutad bakom Markus för att kunna andas igenom värken. Pa sköterskans uppsyn förstod Markus att hon tyckte att det var lite underligt att det stod en ensam man mitt i korridoren pa bb klockan 6 pa morgonen. Som tur är sa varar ju inte värkar mer än en kort evighet, sa hon fick snart en förklaring när jag dök upp igen bakom Markus.
Eftersom de hade mycket att göra med de nya bebisarna, sa kopplade de mig till en ctg-maskin och gick igen. Vid klockan 7 gick nästa skift pa och den helt underbara men fruktansvärda barnmorskan Claudia tog över. Hon konstaterade att jag var ungefär 5 cm öppen och vi fick komma upp till ett förlossningsrum. Där fick jag ta av mig kläderna och fick en san där fin "rumpanbarklänning". Där upptäckte jag ocksa att den absolut bekvämaste ställningen var att sta pa knä lutad mot en soffa, sa där tillbringade jag de närmsta timmarna.
Nagon gang där pa morgonen kom det in en läkare i utbildning och undrade om det var ok att hon var i rummet, sa att hon kunde lära sig. Det kunde jag inte med att säga nej till, men enda platsen som fanns till förfogande var en trästol i ett hörn mittemot soffan. Sa där satt hon i flera timmar med full utsikt över min nakna rumpa. Vet inte om det var en av hennes bättre dagar pa jobbet.
Markus skötte sig exemplariskt, mest hela tiden. Han sa nämligen nästan ingenting, för ovanlighetens skull. I vanliga fall sa pratar han huvudet av vem som helst, men han ansträngde sig för min skull den här gangen.
Vid tio-tiden var jag helt öppen och nu började den värsta perioden. Simon ville inte förflytta sig nerat och värkarna avtog. Sa pa med värkförstärkande dropp, och lite till, och lite till. Däremellan skulle jag göra gymnastiska övningar pa mottot "tre värkar med vänster ben upp", "tre värkar med höger ben upp". och liknande. Till slut ville jag motionera mina knytnävar pa barnmorskan, alternativt Markus, men jag lyckades hejda mig. Jag kunde inte ga pa toaletten och min blasa stod ut vid varje värk, sa Claudia satte en engangskateter, vilken lycka och lättnad! Tydligen var det inte sa vanligt att man tackade spontant för en kateter, för Claudia skrattade lite at mig. (A andra sidan händer det att jag säger "tack" till bankomaten ocksaa...)
Där nagonstans tyckte Claudia att det var en bra idé att ta hal pa fosterhinnan, och vattnet forsade ut. Därefter menade hon att nu skulle det inte ta sa mycket längre tid, varpa Markus kläcker ur sig "det är ingen fara, vi har tid". Kan väl lugnt pasta att jag inte var av samma asikt. Jag var rätt övertygad om att jag inte skulle orka hela vägen och tänkte att "kan de inte bara plocka ut bebis nu, tack", men Claudia den hemska människan sa att jag inte hade nagot val längre. I Österrike finns ingen lustgas och jag var mer rädd för ryggmärgsbedövning än för smärtan, sa jag antar i efterhand att hon nog hade rätt...
Vid tolvtiden tyckte Claudia att nu var det dags att fa ut Simon. Markus sade efterat att hon hade varit orolig att Simon inte fick tillräckligt med syre och hon hade diskuterat det med gynekologen som varit mindre orolig. Hur som helst fick jag lägga mig till rätta och börja pressa. Ett ben höll Markus, ett ben höll Claudia och gynekologen lade sig pa min mage. Eftersom Simon inte var tillräckligt langt ner sa fick jag inga pressvärkar, sa det vara bara att trycka pa när Claudia sa till.
Markus och jag har väldigt olika intryck av just den här sista delen. Medan Markus tyckte det var fruktansvärt att gynekologen tryckte in hela min mage, sa tyckte jag att det var väldigt bra att det äntligen hände nagot. Dessutom sa vet jag ju att mamma överlevde precis samma process, sa jag tyckte inte att det var sa förskräckligt. Smärtan i mufflan min var väl egentligen värre än värkarna, men jag kompenserade med att köra Claudia genom hela rummet när hon inte kunde halla emot det ena benet...
Hur som helst, 12:20 är han född det lilla livet. Den lyckan, den kärleken! Äntligen var han här, den lille parveln, och livet skulle aldrig mer vara sig likt. Upptäckten av vad moderskänslor betyder, hur ett barn kan kännas som en förlängning av en själv, det var överväldigande känslor som överföll oss pa en gang.
Mina magmuskler tog obeviljad semester och stod inte till förfogande pa flera dagar efterat. Det innebar att jag var helt hjälplös den första stunden i förlossningssängen och kunde knappt ens lyfta Simon själv. Det gjorde dock inte sa mycket, för tydligen sa skulle efterbörd tittas pa och det skulle sys lite och grejas. Sa jag hade ju inte langtrakigt direkt. Under tiden fick Markus klippa navelsträngen, bada liten Simon och lyssna pa de första förmaningarna fran barnläkaren. Jag fick mat ocksa och Markus gick en runda för att äta en korv och samla tankarna.
Sedan gällde det att pimpla thé. Claudia sa att jag inte fick ga hem om jag inte hade kissat. Sa jag gjorde mitt bästa och lyckades faktiskt, även sma framgangar kan betyda mycket. Jag upptäckte att det hade varit bra att ha med mer extrasockar än de varma vintersockarna som jag hade packat ner, eftersom min högra socke sag ut som om den deltagit i nagon slaktprocedur. Men vintersockarna var bra de ocksa, bara lite tjocka i skorna.
Vid fyra-tiden trodde Claudia pa mig när jag sa att jag inte var yr i huvudet. Under utskrivningen sa rörde jag konstant pa mig sa att ingen skulle märka att jag kanske inte hade det högsta blodtrycket i världshistorien och sedan fick vi aka hem med var lille groda. Ett halvt dygn efter vi hade begivit oss till sjukhuset var vi hemma igen, trötta men sa lyckliga!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar