I sagolandet bakom bergen, där jag har nöjet att vara bosatt, är de flesta människor katoliker. Kyrkorna, atminstone utanför Wien, fylls fortfarande pa söndagarna och även unga människor gar till kyrkan. Efterat träffas man pa kyrkbacken och skvallrar, de äldre herrarna gar till det lokala värdshuset och tonaringarna bestämmer vilken fotbollsplats de ska träffas pa. Kvinnorna gar hem och lagar söndagmiddag. Religionen genomsyrar samhället och man hittar kyrkan och dess ledande profiler, dess värdegrund, överallt.
Som svensk, visserligen troende men protestant, och hyfsat jämställd, är det här sättet att leva pa främmande men samtidigt fascinerande. Det är lätt att göra sig lustig över djupt troende vuxna människor. Det kan tyckas skrattretande att man bara behöver bikta sig för att bli förlaten. Det kan tyckas förlegat att fira Maria bebadelse, Corpus Cristi och den heliga Trefaldigheten (fast det är trevligt att vara ledig fran jobbet). Det är svart att första varför kvinnor inte far vara präster och hur man ska kunna ge äktenskapsradgivning när man själv aldrig har haft ett förhallande. (Innan ett katolskt par i Österrike vigs maste de till prästen för samtal om hur man lever i ett äktenskap. De maste ocksa intyga att de vill ha barn.) Det är underhallande att läsa om alla barn som kyrkan betalar underhall för i hemlighet. Det är fasansfullt att höra om de pojkar som blivit sexuellt utnyttjade av präster som skyddats av kyrkan i alla ar och bara har kunnat fortsätta. Det är lätt att döma den tro och det levnadssätt som inte är ens eget.
A andra sidan är det fint att de, ofta kyrkligt baserade, hjälpande föreningarna och sjukhusen finns. När människor är i nöd är österrikarna väldigt givmilda. De flesta brandkarer drivs ideellt, likasa manga räddningsenheter med ambulanser. Den sociala delen av livet i Österrike är väldigt viktig och den är fortfarande mycket förknippad med kyrkan och dess roll i samhället. Det är som en varm omhändertagande trad som löper genom alla instutitioner, företag och föreningar. När nagon far illa skriks det sällan pa "samhället", istället är det människorna, individerna, runt omkring som ifragasätts. Att delta i en församling i kyrkan en söndag, där alla människor runt omkring vänder sig mot dig, tar dig i hand och önskar dig allt gott värmer hjärtat. Att lyssna pa en församling som sjunger fader var tillsammans ger atminstone mig gashud.
När paven dör är det för manga människor en personlig tragedi, som om en nära anhörig gar bort. För 1,2 miljarder troende världen över är han guds länk till mänskligheten. Den människa som välsignar och leder i guds namn, som man kan se upp till för vägledning och tolkning av guds ord.
Nu har Benedikt XVI. inte gatt bort utan sagt upp sig, som första pave i modern tid. Anledningen skall vara att han är sjuk. Naturligtvis är det manga som tycker att det gör han helt rätt i. "Papa Ratzi" är 86 ar och ville inte bli pave fran början. Han har lett kyrkan och alla dess medlemmar sedan 2005, trots sin alder, trots sina hjärtproblem. Manga spekulerar i om han har blivit tvingad att avga, finns det kanske nagra skandaler som väntar om hörnet? Manga är förvirrade, förvanade, förfärade.
Tydligen var det planerat sedan en längre tid. Inga resplaner har blivit publicerade för 2013 och pavens bror medgav att han vetat om det sedan ett antal manader tillbaka.
Min man, som tillbringade en stor del av sin uppväxt i kyrkan i olika ungdomsgrupper men nur har gatt ur, tycker att det är helt rätt. Om paven inte orkar längre, sa är han bara en människa och har all rätt att avga. Jag, som inte har nagon som helst relation till paven och det han star för, förutom att jag inte kan första hur man idag kan förbjuda kondomer och abort, tycker att det är helt uppat väggarna.
Man kan inte bara ge upp sadär. Det är klart att det är fruktansvärt svart om han är dalig, att han riskerar att dö (i förtid, om man nu kan kalla det för det vid 86 ars alder) eftersom arbetsbelastningen är enorm. Det är förstaeligt att en människa inte orkar att inneha det förtroende och ansvar som vilar pa pavens axlar. Dessutom lär det inte vara lätt att halla emot alla grupperingar inom kyrkan, som alla vill olika saker. Men det är ju just det som gör paven till det han är. Att han star över dessa alldagliga problem. Att han välsignar människor tills han själv gar bort. Att han star där och ser halvdöd ut, men fortfarande star för det som är den rätta vägen. Sa vet människor att de kan följa honom, sa vagar de tro pa att nagonting bättre väntar pa dem, att det lönar sig att dö för. (Kan kännas speciellt viktigt om man inte far använda kondom och därför dör i barnsäng.)
I min värld gör man sa gott man kan tills man absolut inte kan längre. Man överger inte människor som litar pa en. Man förstör inte hoppet för andra människor, man star för det man tror pa. Det finns inte sa manga förebilder att se upp till i min värld. (Vilket i och för sig kanske borde fa mig att omvärdera mitt sätt att leva pa, men det är en annan fraga.) Paven representerar sa mycket som definitivt inte motsvarar mitt sätt att tänka, men hittills har paven varit en människa som atminstone star för det han tror pa. Med principer, med traditioner, med uthallning.
Nu är jag besviken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar